En litterär makeover - Fråga Anna-Karin!

I DN finns det nu en fantastisk spalt som heter Fråga bibliotekerien där bibliotekarien Jenny Lindh fullkomligt brijlerar. Inspirerade av detta vill vi starta något liknande, inte som konkurrent utan som komplement, en utveckling av samma idé, fast något eget. Därför presenterar vi tjänsten Fråga Anna-Karin. Till oss kan du skriva om du har litteraturrelaterade existentiella problem som du behöver hjälp med. Kanske är du en tvångsläsare av deckare. Kanske läser du kärleksromaner tills du kräks rosa. Kanske är du rädd för bibliotekarier. Vi ger dig tips för hur du kan göra en litterär makeover och hur du kan förändra ditt liv med hjälp av litteratur.

Mejla till gamlestadens.bibliotek@ostra.goteborg.se under rubriken Fråga Anna-Karin så hjälper vi dig med ditt problem. Lösningen presenteras här på bloggen.

/Karin & Anna J

Mänsklighetens undergång...

...är här! Nä jag skojar bara. Men om du vill läsa en fiktiv berättelse om den så kanske Outpost av Adam Baker kan vara något. Personalen ombord oljeplattformen Kasker Rampart befinner sig på världens ödsligaste och mest ogästvänliga plats i Arktiska oceanen. Borrarna står stilla och endast en liten del av besättningen är kvar i väntan på att få åka hem. Så börjar nyheterna sända ut oroväckande bilder från någon slags epidemi som drar fram över världen och en efter en slutar sändningarna helt. Personalen är övergiven, ingen kommer för att hämta dem, maten sinar, personalen slåss och vem vet om det ens finns något hem att återvända till. Ombord oljeriggen finns prästen Jane, en överviktig och självmordsbenägen antihjälte, som dock finner sig i sitt rätta element när allt går åt helvete. Inte ens världens ödsligaste plats kan dock skydda Kasker Ramparts besättning mot den dödliga smitta som ödelagt jordklotet. Just det, glömde jag säga att det handlar om någon form av zombieepidemi?

Några saker som jag verkligen gillar med Outpost är att det är en dystopi som utspelar sig i en sådan kall och ödslig miljö som Arktis, att hjälten Jane är så otippad och förstås att den tar ett nytt grepp på hela zombiegenren. Lägg därtill ett fasinerande persongalleri där det är omöjligt att veta vem som kommer att klara sig och inte. Det är en väldigt suggestiv och mörk berättelse. Något som dock förtar intrycket är det upprepande språket. Hur många meningar i en följd kan man påbörja med samma ord egentligen? She did this, she did that, she walked etc. Detta stör verkligen läsupplevelsen. Förutom dessa ständiga upprepningar är det inget fel med språket och det gör mig ännu mer frustrerad, hur kunde redaktören släppa igenom det? Många kapitel slutar i spännande cliffhangers för att på nästa sida vara överspelade. Synd. Men om man kan bortse från dessa saker så är det en väldigt fängslande, lättläst och intressant bok som är väl värd att läsas. Ni hör ju hur spännande historien är, så om ni kan bortse från lite språkbrister är det bara att förbereda sig på en iskall tur till jordens ände.

Låna Outpost här.

/AnnaJ

Fackboktipset om Anne Boleyn och John Lennon

Boken finns att låna här

Karin och Anna J

Veckans ord: storm

Julhelgen har dominerats av stormen Dagmar vilken har inneburit strömlösa hushåll och stora förseningar för tågresenärer. Storm kallas vinden på land och till sjöss när vindhastigheten är mellan 24,5 och 32,6 meter per sekund. Hur får då stormarna i Sverige sina namn? Norges motsvarighet till SMHI, MET, namnger stormarna (dock bara de som påverkar Norge), varför alla svenska stormar inte har ett namn. Länge namngavs stormar enbart med kvinnonamn. Ligger det någon illa dold mening bakom detta tro? Dagmar är ett kvinnonamn som idag är väldigt ovanligt i Sverige. Jag kan dock meddela att vi har en känd deckarförfattare i Sverige som heter Dagmar Lange men är mer känd under pseudonymen Maria Lang. Langs böcker finns såklart att låna på biblioteket. Nu verkar dock en ny storm dra in över landet i Dagmars fotspår: den verkar främst rasa över Statens Järnvägar.

/AnnaJ

Årets Göteborgare...

... blev inte en bibliotekarie i år heller men dock en annan värdig vinnare som gjort mycket för humorsverige. Grattis Mia Skäringer! Skäringer är aktuell med sin bok Avig Maria som är hennes andra bok efter Dyngkåt och hur helig som helst som Leif bloggat om tidigare, lär här. Mest känd är hon kanske från radioprogrammet Roll On och tv serien Mia och Klara.

Priset är ett samarbete mellan Sveriges radio Göteborg, Göteborg & Co och GT och har funnits sedan 1993. Läs mer om Årets Göteborgare här.

Låna årets göteborgare i GOTLIB.

/Anna

Utrota varenda jävel

Den svenska klassikern Utrota varenda jävel av Sven Lindkvist, som utkom 1992, kommer nu i en pocketutgåva. Det är en grundlig genomgång av rasismens och folkmordens historia.
Rasismen har inte alltid funnits utan den uppstod i samband med kolonialismen, som en ideologisk överbyggnad till den. Genom att indela mänskligheten i "raser", varav vissa sågs som mer värda en andra, och genom darwinismens teorier om den starkes rätt att döda den svagare rättfärdigades folkmord och allehanda grymheter. Så på 1800-talet började utrotning av andra människor att ses som något naturligt.
I boken får vi följa hur de europeiska kolonisatörerna bredde ut sig över världen, och hur de i sin framfart skoningslöst slaktade och skövlade allt i dess väg. Kulmen nåddes i och med nazisternas Förintelse, menar författaren, som var en industriell tillämpning av en ideologi på vilket västvärldens världsherravälde vilade.
Titeln är hämtad från Joseph Conrads Mörkrets hjärta, i vilken kolonisatören Kurtz klottrade de tre orden "Exterminate all the brutes" som ett utkast till metod för den europeiska civilisationens uppgift. Conrads bok har av många setts som en psykologisk/symbolisk berättelse, men Lindqvist påvisar att den är baserad på verkliga övergrepp i Kongo under senare delen av 1800-talet.
Dagens rasistiska rörelser har samma farliga föreställningar om att vissa människor är värda mer än andra, liksom föreställningen att den starkare har rätt att dominera den svagare, så Sven Lindqvists bok är aktuell än i dag.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Evig natt - en arktisk spökroman

Problemet när man läst för många hyllningar och omdömen av en bok (eller en film eller vad som helst egentligen) är som bekant att förväntningarna är skyhöga. Om Evig natt av Michelle Paver (ja hon som skrivit ungdomsserien Vargbröder) har sagts att det är den läskigaste boken, att man blir mörkrädd på ljusa dan, att man får svårt att sova etc etc. Som sagt, jag började läsa med en föreställning att jag skulle bli räddare än när jag som barn tjuvkikade på Poltergeist eller när jag såg The Grudge (och jag kan fortfarande inte ha öppna dörrar runt mig när jag ska sova).

Nåväl, i skrivande stund inser jag att som mest skrämd blir jag av filmer, inte böcker. I alla fall, jag hade höga förväntningar på Evig natts förmåga att skrämma livet ur mig. Så var inte riktigt fallet. Men det är en väldigt kuslig och välskriven spökhistoria. Och ja, jag var tvungen att lägga ifrån mig den ibland när jag skulle försöka sova, och ja, den gjorde mig mörkrädd. Hade jag inte läst recensionerna innan hade jag förmodligen blivit ännu räddare. Historien är denna:

28-årige Jack är en fattig och ensam londonbo. Så får han möjlighet att följa med på en arktisk expedition som radiotelegrafist. Året är 1937 och tillsammans med 5 snobbiga överklasskillar ska Jack tillbringa ett år i Gruhuken i Arktis. Ett år som till största delen består av mörker. Jack är inledningsvis minst sagt skeptisk mot dessa killar som fått allt serverat på ett fat, men börjar med tiden utveckla en vänskap med åtminstone en av dem. Ensamvargen Jack börjar vänja sig vid att ha vänner. Så blir han av flera olyckliga omständigheter ensam i Gruhuken, nätterna blir längre och längre och slutligen är den eviga arktiska natten ett faktum. Jack upptäcker dock att någon eller något illasinnat delar hans boplats...

Jo då, den är spooky och att det är Jacks dagbok som vi får läsa gör det hela både mer verkligt och mer närgående. Evig natt spelar på våra mest grundläggande rädslor för ensamhet, mörker och det oförklarliga och är på så sätt en väldigt klassisk spökberättelse. Alla skräckhistorier som utspelar sig i ödsliga snölandskap mitt under kallaste och mörkaste vintern, ja de går alltid hem! Just nu läser jag en annan läskig bok om Arktis (Adam Bakers Outpost), fast där är det zombies istället för spöken som skräms. Passande läsning så här i Midvintertid.

Låna Evig natt här.

/AnnaJ

Veckans ord!

Med anledning av att USA:s militära trupper officiellt lämnade Irak förra torsdagen blir veckans ord fred. Än finns det soldater kvar men de är på väg hem efter ca åtta år. Vad som kommer hända får tiden utvisa, det blir i alla fall intressant att följa utvecklingen i Irak.

Mer om veckans ord. Fred är ett tillstånd av harmoni och kan beskriva ett avslut av en konflikt som i Irak och USA fallet, där motsatsen blir krig. Fred kan även beskriva ett psykologiskt tillstånd, att man har uppnått fred i sinnet. Det vi alla strävar efter och som det skrivs böcker om, hålls föredrag om och som tycks vara en lika stor gåta som kärleken. Varje år delas Nobels fredspris ut och i år gick det till tre kvinnor med motiveringen for their non-violent struggle for the safety of women and for women’s rights to full participation in peace-building work. Vinnarna är Liberias president Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee också från Liberia. Hon har engagerat sig i kampen mot inbördeskriget sen 1990-talet och Jemeniter Tawakkul Karman, journalist och freds- och människorättsaktivist och medlem av islamistpartiet Islah i Jemen.

Jag vill avsluta med att visa ett klassiskt klipp som tar upp veckans ord.

/Anna

Julens uppstickare!

Julkulor av Arne & Carlos

























Äntligen är den här!

Julens stora bestseller.

Alla vi som saknat den där ultimata boken om att sticka julkulor får här vårt lystmäte.
Femtiofem olika varianter på julkulor får man i denna i varje julpyntat hem oumbärliga bok.

Här kan du läsa mer:

AOB-bloggen med Annika Rådlund

AOB-bloggen med Annika Rådlund

Kurbiten

Bibliotekskatalogen:
GOTLIB

Du kan också låna boken på biblioteket, fast räkna med att det dröjer till efter jul. Det är en kö på 8 personer just nu. Men du kan vara ute i god tid till nästa år och få en riktig kul-jul då.
Bidra till att bevara julkuls-hajpen!

/Per

Internationella migrationsdagen

I söndags, den 18 december, var det den Internationella migrationsdagen, en dag som vi kanske inte märkte av så mycket. Just därför tänkte jag lyfta fram dagen här och nu, några dagar senare...

Under de senaste tio åren har migrationen i världen ökat från uppskattningsvis 150 miljoner människor till idag 214 miljoner. Om alla de skulle ha ett eget land så skulle det utgöra det femte folkrikaste landet i världen!

Den 18 december 1990 antog FN:s generalförsamling en konvention för skydd av rättigheter för alla gästarbetare och deras familjemedlemmar. Tyvärr kunde inte konventionen träda ikraft förrän 2003 på grund av att det var så få länder som skrev på och det var först 2000 som FN utropade dagen som en internationell dag. Idag är det 45 länder som ratificerat, vilket fortfarande är få med tanke på att FN har 193 medlemsländer.

Läs mer om dagen HÄR.

Vill du läsa och låna böcker om migration? Kolla in GOTLIB.

Om svensk migrations- och asylpolitik kan du läsa HÄR.

/Anna

Fackboktipset om hundöron och annan skit

Låna boken här.

AnnaJ & Karin

Hemlös jul

I Stadsmissionens rapport Hemlös 2011 kan man läsa att uppbrott hemifrån på grund av rymning eller utkastning drabbar 11 procent av Sveriges gymnasieungdomar. De flesta av dessa rymmer från något - ofta en konfliktfylld och problematisk hemmiljö präglad av fysiskt/psykiskt våld eller missbruk.

Denna problematik har Åsa Anderberg Strollo tagit fasta på i sin senaste ungdomsroman, Hoppas. Här möter man Jonna, en tjej på 16 år som kommer från en liten ort i norra Sverige. Hennes mamma har rest bort över julen på en semeterresa med sin nya sambo. Mormodern finns i närheten men hon är inget stöd för Jonna, utan alkoholen tar upp hennes liv. Jonna står inte ut med situationen och ensamheten så hon bestämmer sig för att lämna hemmet och skolan bakom sig och dra till Stockholm. Hon försöker fixa ett jobb men som minderårig på rymmen är det inte lätt. När hon dessutom tappar sin mobiltelefon, pengarna är slut och mörkret faller hopar sig problemen. Var sova? Äta? Vem kan man lita på?

Jonna träffar Alex, som också driver runt utan hem. De tyr sig till varandra. Men livet som hemlös i Stockholm är tufft. När de bestämmer sig för att sno sprit ur en skåpbil får de dessutom ytterligare ett rejält problem - någon börjar skicka otäcka hotbrev.

Detta är bitvis mycket tung läsning. Det finns dock ljusglimtar i skildringen av vänskapen som växer fram mellan tjejerna. Min enda invändning är att berättelsen känns lite för pratig och hade mått bra av att stryka några sidospår och fördjupa andra, särskilt de som berör Jonnas och de andra huvudkaraktärernas hemförhållanden.

Angelägen läsning tycker jag så här års som påminner om hur många människor som faktiskt far illa under denna vår största Familjehögtid.

/malin

Årets bok?!

Har Madeleine Hessérus skrivit årets bok?
Ja, enligt min subjektiva uppfattning är hennes Staden utan kvinnor årets bästa svenska roman.
Hon tar oss med till ett framtida dystert Stockholm. Kvinnorna har slutligen tröttnat på männens våld mot dom ,och de har drivit ut männen och de pojkar som nått puberteten från Södermalm. En mur har byggts som delar staden i två skilda delar.
Berättelsen löper omväxlande i tre olika berättarperspektiv. En kvinna berättar om omständigheterna som ledde till att muren uppfördes, och hur hon bröt upp från ett förhållande och flyttade till stadens andra sida. Den andre berättaren är en man som minns tiden före Muren, och som är aktiv i en motståndsrörelse som vill riva den. För det tredje får vi följa tre unga killars eskapader i den delade staden.
Det här är en mångfacetterad och mångbottnad roman som är skriven på en eftertänksam och sällsynt vacker prosa. På en gång är det dystopi, civilisationskritik, symbolism, samhällskritik och en berättelse om kärlekens problem ur olika aspekter.
Jag tror att det här är en bok som med fördel kan läsas om flera gånger, och att vi vid varje omläsning gör nya upptäckter och tolkningar.
Låna boken här.

/leif

Törnrosa och Ek

Puh! Jag var helt säker på att det skulle vara omöjligt att få biljetter, men det var det inte! Vi kunde till och med smyga till oss bättre platser. Äntligen har jag fått se Mats Eks tolkning av Törnrosa. Fram till 29 december dansas den alltså av Göteborgsoperans balett till Tjajkovskijs klassiska musik - framförd av Göteborgsoperans orkester. Oh det var så mäktigt med orkestern nere i orkesterdiket och hur musiken fyllde upp salen och nere på scenen (vi satt på 3:e parkett) flög dansarna fram. Att människokroppen är kapabel till sådana rörelser? Efter 2 timmar och 15 minuter så kändes det dock som det mest naturliga rörelsemönstret i världen och jag ville dansa fram över gatorna, vilket resulterade i några krumma tafatta steg och en sträckning i benet. Nåväl, inspirerande var det hur som helst.

I Mats Eks tolkning av Törnrosa är prinsessan en modern ung flicka med medelklassföräldrar och den 100-åriga sömnen från sagan utgörs här av drogrus. Sticket på nålen är den första sprutinjektionen. De goda feerna utgör en kommersialismens lockelse och Ek får in en hel del samhällskritik i sitt verk (allt detta med kommersialismen och det förstod jag inte under stunden utan har läst mig till senare, då var jag så uppe i dansen). Törnrosa har sina allvarligare undertoner men jag slås mest över det humoristiska uttrycket i dansen. Allra mest gillar jag hur den nervöse pappan i väntningsrummet på BB får gestaltas av "kopior" som utgör en exakt likadan "krabbvandring" över golvet.

Mats Ek är koreografen med ett säreget uttryck vars koreografier dansas över hela världen. I år kom det dessutom ut en fantastisk fotobok, Mats Ek av Lesley Leslie-Spinks och Margareta Sörenson, vilken följer Mats Ek och hans konstnärsskap. Om du vill veta mer om Mats Ek och se på bilder av danser som Törnrosa, Carmen eller Svansjön så ska du låna denna bok, som även innehåller en DVD med verket Gammal och dörr. Om du vill få en upplevelse över det vanliga så kan jag starkt rekommendera att du ser någon av hans koreografier (till exempel på Göteborgsoperan innan året är slut)...

Här kommer ett liten smakprov:



/AnnaJ

Veckans ord; en by, Borrby

Veckans ord är en by. Borrby på Österlen i Skåne, mitt emellan Ystad och Simrishamn, som är den första svenska bokbyn som är upptagen i Organisation of Book Towns där ungefär 40 bokbyar världen över är med. Borrby bokby är ett Eu finansierat projekt som startade i sommar. Med bokby menas en liten ort med många antikvariat.

I Borrby finns också ett bibliotek, som håller öppet måndagar 14-18. Det är kanske inte så mycket. Men Simrishamns kommun ger ändå mycket bibliotek för sina 19 000 invånare, med ett huvudbibliotek och 5 filialer. En länk till biblioteksprogrammet finns här.

Men vad är nu Borrby bokby? En länk till deras hemsida finns här. Där händer hur mycket kulturell verksamhet som helst trots att antalet bofasta är runt 1000 personer (960 personer enligt 2010 års statistik).


Men vad gör ungdomarna i Borrby? Inte vet vi. Här hittade vi i alla fall en video där som vi tror två ungdomar i gymnasieåldern roar sig:



/Karin

Feministisk bokcirkel avslutar med Lift

På höstens sista feministiska bokcirkel åt vi pepparkakor och saffransklipp och diskuterade Lift, Hanna Wikmans debutbok från 2010. Boken handlar om Jonni som liftar runt på sommaren och lämnar flickvännen Emelia ensam hemma på Fårö. På resan möter hon Liv som är något av en yrkesliftare. På sin väg runt Europa träffar de många olika människor. Samtidigt börjar Emelia bli less på att vänta på Jonni hemma på Fårö.

Cirkeldeltagarna upplevde boken som svårgreppbar och lite spretig. På många sätt är det en bok där formen går före handlingen. Lift är skriven i någon slags postmodernistisk stil och vill samtidigt vara nyskapande. Där är många olika gränser som ska behandlas och prövas. Fiktion blandas med realism i en salig röra, vilket bidrar till att upplevelsen blir något hoppig. Omdömet blev sådär helt enkelt, men det är samtidigt en bok som man vill tycka om, just för att den är så annorlunda både när det gäller form och handling. Den drar normkritik till sin spets men tyvärr fungerar samhällskritiken uttryckt i romanform i detta fall inte helt lyckat. Vad ville författaren egentligen skriva om, vad var syftet? Att föra fram en berättelse eller skapa debatt?

Ett stort problem med boken är att det saknas humor. Man köper inte karaktärerna. De är för fantastiska och ytligt tecknade och deras känslor behandlas vårdslöst eftersom ingenting egentligen betyder något. Detta gör karaktärerna osympatiska vilket bidrar till distanseringen. Emelia är väl den som är mest tilltalande och också den som lättast går att forma sig en bild av i huvudet, men hon tar tyvärr inte lika mycket plats. De flesta karaktärerna saknar dessutom djup, speciellt Liv, som inte kan göra något fel. Detsamma kan sägas om själva storyn som fylls av väldigt många händelser utan att någonsin gå på djupet. Det finns dock ett driv som gör att läsaren förs framåt och vill fortsätta läsa och Wikmans språk är väldigt vackert. Ämnet liftande och avdramatiseringen av framförallt tjejers liftande som något farligt är uppskattat. De korta mötena under resan där människorna står i centrum är ett fint tema och vi gillade också låtlistan i slutet som detalj.

Boken kräver egentligen en omläsning. Det är en svårgenomtränglig berättelse. En utopi där ingen kamp förs, inget skaver och där nästan inget är problematiskt är för skönmålat verklighetsfrämmande. Trots allt är det en välbehövlig bok i debattsammahang och kan säkert fungera bra som diskussionsunderlag. Det är en bok som stör och samtidigt är där något som gör oss lite nyfikna på Wikmans fortsatta författarskap.

Det var allt från Feministisk bokcirkel denna termin!

/AnnaJ

Fackboktipset om att blomstra utan konsumtion

Boken finns att låna här

Eftersom det är julmånad så bjuder vi också på en miniföreläsning med stjärnförfattaren:

Anna J och Karin

Cry me a river

Carolina Fredrikssons debutbok Flod blev nominerad till Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok. Jag var inledningsvis kluven inför denna bok. I ena stunden lät det väldigt intressant, i andra som en trist och pretentiös berättelse (alltså innan jag fått den i min hand). Hur kul kan det vara med två små barn som bor under en bro egentligen? Väldigt kul skulle det visa sig. Fast kul är helt klart fel ordval, intressant är mer passande. Efter ett lite svajjigt första kapitel så blev jag plötsligt väldigt engagerad i barnen Kappen och Alkas öden. Kappen är en liten pojke på kanske 4-5 år och Alka en tjej på kanske 9 år. De bor alltså ensamma i en husbil under en stor bro, en miljö som har många likheter med den under Älvsborgsbron, dock är detta en fiktiv plats. Deras tillvaro är en kamp för att överleva, en tillvaro som fylls med lika delar fantasi som allvar. Detta är förstås väldigt spännande, vad är det som har hänt, varför lever de ensamma under bron? Då och då får de besök av den unga kvinnan Ina som bor i staden på andra sidan floden, vem är hon egentligen? Vad har hon för relation till barnen? Allting är så skickligt skildrat ur barnens synvinkel, och den hierarki och skillnad i synsätt som kommer sig av några års åldersskillnad är fantastiskt beskriven. Alka som är på gränsen till någon slags vuxenvärld men ändå så mycket barn, och Kappen som litar på henne med ett småbarns naivitet. Båda har varit med om för mycket men har en osviklig fantasi som räddar dem. Åh Kappen, Kappen, han är ju för härlig! Detta är en trevlig bekantskap och både vacker, rolig och sorglig på samma gång. En oväntat uppskattad läsupplevelse med ett underbart språk.

Låna den här!

/AnnaJ

Veckans ord

Omdöme
kan (bland annat) definieras som en handling att bedöma eller värdesätta någon eller något (eller som ett yttrande som innebär en bedömning). Omdöme kan också definieras som en förmåga att klokt bedöma saker, att ha god urskillning (fritt ur SAOB, nätversionen).

I skolans värld är skriftliga omdömen nu högaktuella inför terminsslutet för alla elever i grundskolan.

Omdöme är ett ord med signifikant etisk laddning och fördelning av maktpositioner. Att lämna omdöme innebär ansvar och kräver omdöme. Men vad är gott omdöme? Vem bedömer det? Den som tagit sig Upp? Är det åldersrelaterat. Eller? Jag lämnar frågan öppen.
/malin

Den glädjelösa ön- är ju full av glädje!

Den glädjelösa ön av Enrique Fernández är en tecknad serie för alla åldrar skulle jag vilja säga, ja kanske inte de allra minsta men... Lite som SVT:s omgång av julkaldendern, alla kan få ut något av den oavsett ålder. Fantastiska teckningar, det finns något slags sken i dem som gör att jag tror att det är datoranimerat, fast så mycket bättre och snyggare än datoranimering. Det är en berättelse full av humor, mystik och spänning. Geologen Milander Dean kommer till en enslig ön som när sig på fiske, den glädjelösa ön, för att studera stenar. Ön är nämligen full av konstiga klippformationer och stenbitar. Dean själv är en ganska glädjelös person som lidit av en stor förlust. Väl på ön träffar han dock den långt ifrån glädjelösa lilla flickan Eli, som är full av fantasi och berättelser och försöker muntra upp den buttre geologen. Eli berättar de mest fantastiska historierna, något som Dean bara fnyser åt. Men vem är det egentligen som har rätt, något rör sig på ön som inte kan förklaras av vetenskapen eller av Dean.

En underbar berättelse och otroligt snygga teckningar, en sådan där som får en att vilja mysa under en varm filt och drömma sig bort ett tag. Synd bara att den är så kort, hade gärna läst mer!

Låna den här!

/AnnaJ

Fackboktipset

Nu startar vi en ny serie klipp där vi lyfter fram olika faktaböcker och tipsar om våra favoriter.
I vårt premiärklipp i denna serie har Karin separationsångest för att barnen blir större. Som tur är finns lösningen nära, hon har nämligen hittat det perfekta substitutet. Men vad har Jan Hedh med det hela att göra?



Boken finns att låna här.

/Karin & AnnaJ

After Work Quiz

Då var det dags igen med en frågesportkväll fylld med aktuella begivenheter och historiska händelser. Ta med en vän och testa era kunskaper. Även denna gång utlovas fina priser och fika till självkostnadspris.

Torsdag 8 december
Klockan 19:00
Kortedala bibliotek

Välkomna!

/Anna

Förbjuden kärlek

På Hagabion går nu Förbjuden kärlek som är en film om lesbisk kärlek i mullornas Iran. Ett land där samkönad kärlek ses som ett allvarligt brott med dödsstraff som påföljd.
Två sextonåriga tjejer är bästa kompisar. Atefeh kommer från en välbärgad liberal familj. Medans Shirin lever med sin moster och morbror, och den senare ser det som sin plikt att få henne ärbart bortgift. De två brukar hänga tillsammans, parta på hemliga fester där de strular med killar och experimenterar med droger.
De två upptäcker efterhand att de har känslor för varandra, och de inleder ett förhållande. Situationen spetsas till då Atefehs bror återvänder som fanatiskt religiös efter en vistelse på drogavvänjning. Han ser det som sin skyldighet att sätta stopp för deras, som han ser det, syndiga relation.
Filmen är regisserad av Maryam Keshavarz och fick Publikens pris vid Sundance filmfestival 2011.

/leif

Varför Knausgårdssviten gör mig till en engagerad läsare

Jag har läst del tre i Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Jag gillar verkligen de här böckerna. Det är en skildring av ett liv. Det är inte kronologiskt berättat utan man får en bit här och en där, men logiken i hur det berättas är ändå självklar. Därför blir det intressant.

Som exempel på hur upplägget får mig att bli en engagerad läsare kan jag nämna att man i del två får läsa hur Karl Ove kände sig feminiserad av att dra barnvagn och gå på babyrytmik. Jag blev väldigt upprörd och frågade mig ifall det var värt att fortsätta lägga ner tid på att läsa om denna idiot. Jag försonades dock med berättelsen eftersom jag tyckte att Karl Ove utvecklades.I del tre förstår man att hans rädsla för feminisering beror på något som hände under hans tonårstid. Men det skrivs inte på näsan och gör berättelsen långt mer intressant än om man fått svaret först. Samtidigt så finns det inga försök att smickra läsaren, vilket blir själva alibit för berättelsen. Att läsa en flera tusen sidor lång och insmickrande berättelse om författaren hade knappast kunnat kallas god litteratur.


Men vem är huvudpersonen är det Karl Ove eller är det hans far? Den far som för övrigt inte namnges för att unvika stämning från Knausgårdsläkten som är förgrymmade över skildringen, vilket skapat stor debatt i Norge.

Ett av böckernas tema är i alla fall fadershat. Det får mig att fundera över hatets natur. Kan det vara konstruktivt med hat eller är förlåtelse alltid det eftersträvansvärda? Efter att ha läst det här vet jag inte längre. Men jag är nyfiken på att ta reda på vilka svar läsningen av de här böckerna ger. Inte för att jag tror på någon sanning, utan just för att jag tror att sanningen är relativ. Jag är intresserad av olika svar.

I den här delen befinner vi oss uteslutande i barndomen upp till de tidiga tonåren. Läsaren får lära känna fadern lite mer, man förstår att han slåss och att Karl Ove är rädd för honom. Min tröst i läsningen om denne man som skildras så osympatiskt är att jag vet att det går åt helvete för honom. Därför blir läsningen av böckerna en läsning av mig själv. Det är så bra litteratur skall fungera, den skall bjuda in läsaren. Det gör Knausgårdssviten. Boken finns att låna här
/Karin

Slutstation rättspsyk

Slutstation Rättspsyk är en skrämmande och angelägen reportagebok av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Det handlar om unga tjejer med allvarligt självskadebeteende som tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar trots att de inte har dömts för något brott. De utgör inte heller något hot, eller någon fara för andra.
Trots det låses de in de på obestämd tid tillsammans med dömda mördare, våldtäktsmän, och andra våldsverkare. Ofta blir de också bältade och försedda med tvångshandskar på tveksamma grunder. De är helt rättslösa då varken de själva eller deras anhöriga kan påverka situationen.
Författarna har intervjuat ca trettio tjejer som spärrats in på rättspsyk, och de har samtalat med myndigheter och ansvariga vårdgivare om detta. Med boken vill de uppmärksamma och väcka opinion mot denna skamfläck i vårt samhälle. De har själva egen erfarenhet av självskadebeteende och psykvård. Men de lyckades bryta sitt destruktiva beteende innan det gick så långt att de blev föremål för tvångsvård.
Låna boken här.

/leif