onsdag 18 mars 2009

Deckarstafetten spinner vidare

Då var det dags igen. Här är den spännande fortsättningen på Deckarstafetten. Denna gång skriven av Gamlestadsskolans klass 5A.
----
Mikaels mobil ringer. Han svarar inte utan låter den ringa. Den ringer och ringer, men den tredje gången får han nog och lägger ner kniven och svarar. Eva tar kniven och tar sönder repet och ropar till killarna:
– Kom! Vi springer här ifrån!
– Om ni springer här ifrån kommer det hända hemska saker med er! sa Mikael. Ungdomarna kollade bak mot Mikael. Men de fortsätter att springa.
De springer hem till Pelle, när de kommer hem till Pelle så får Eva massa frågor:
- Hur gick det? Vad fick du reda på? Vad gjorde han? Hur kom du dit med honom?! frågade Zoran.
Eva berättade allting. Hon sa också att han drogade henne med pulver i teet.
Killarna var förskräckta.
– Varför gick du hem till honom? Du sa ju att man inte ska gå hem till främlingar! sa Achmed argt.
Eva tänkte och svarade:
- Jag visste inte vad jag skulle göra. Ni var ju så taskiga mot mig! Jag behövde ha någon att prata med. Han frågade så snällt så att jag inte kunde motstå.

Plötsligt ropade Pelles mamma ur köket:
- Pelle, vi har nästan ingen mat hemma, vill ni gå och köpa något?
- Javisst mamma, sa Pelle.

De tog på sig och gick ut. Det var kallt och mörkt ute, klockan var redan 20:00. Grankvistarna knastrade under deras fötter. Det blåste mycket.
De behövde gå genom Isdala-skogen för att komma fram till affären. Zoran trampade på något konstigt och kollade vad det var. Det var en kniv med färskt blod på!
– Hallå! Kolla! En kniv med färskt blod på! Ska vi ta med den?
– Ja det är klart att vi ska! sa Pelle. Men ta upp den med jackärmen så tar vi en extra påse i Hemköp.
– Okej, men då väntar jag utanför så länge. sa Zoran.
De gick in i Hemköp och köpte lite mat.

När de nu kom ut, såg dem en svartklädd man med en polis bredvid.
De trodde att det var Mikael, men Achmed sa att det inte är han.
De började gå mot skogen, men Eva tyckte att mannen såg ut som Mikael och kollade bak en gång till.
– Det är Mikael! sa Eva. Men är inte det polisen som inte trodde oss också? Kom, vi går närmare.

De gick fram och gömde sig bakom några stora lådor som fanns vid polishuset.
De ville lyssna på vad Mikael sa.

- Vad gjorde du med den där tjejen?! Frågade polisen argt.
- Äsch, ingenting. Hon är ingenting värd så hon fick gå, svarade Mikael.
- Den där lilla flickan då?! Hon ligger bara på sjukhus! Egentligen skulle hon inte ha varit vid liv nu! Sa polisen.
- Ja, jag vet. Sa Mikael. Fast jag skadade henne inte. Mumlade han för sig själv.
- Jaja. Det ska vi nog reda ut. Sanningen kommer alltid fram… sa polisen.
Då ringde Evas mobil. Det var pappan.
Mikael märkte det och gick mot kartongerna.
- Hoppas att det är de där ungdomarna för dom ska jag verkligen ta itu med! sa Mikael.
Ungdomarna visste inte vad de skulle göra och alla tänkte ” vad ska vi ta oss till”.


To be continued....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar