Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag tyckte att I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard var rätt bra men hans uppföljare Ingen tar skit i de lättkränktas land är en bok som jag inte alls gillar. Han verkar ha blivit helt fartblind och sluggar vilt mot allt och alla. Författaren torgför många mossiga åsikter som ofta är illa underbyggda och ibland blir han tom patetisk .
Tesen i boken är att vi lever alldeles för skyddat och att det är statens fel då den överbeskyddar och kontrollerar oss från vaggan till graven. För att göra det ännu värre så genomsyras hela samhället av psykoanalysen, och just den verkar vara det mest förhatliga av allt i David Eberhards värld.
Författaren hävdar också att svenskarna ständigt blir kränkta utan anledning. Det är också alldeles för lätt att klaga här och en massa människor får därigenom skadestånd fast de egentligen inte borde få det.
I slutet av boken säger han rentav att ju färre trygghetssystem det finns desto tryggare känner sig människorna, och ju mindre skäl de har att känna sig kränkta desto mer kränkta känner de sig.
Argumentationsnivån är ofta skrämmande låg och riktigt pinsamt blir det när Eberhard går till våldsamt angrepp mot Maja Lundgren och hennes Myggor och tigrar. Han säger faktiskt på fullt allvar att han efter att bara ha läst en bråkdel av boken visste att hon lider av flera allvarliga psykiatriska tillstånd, och att det var oetiskt att ge ut boken och blottlägga en psykiskt sjuk persons paranoida vanföreställningar.
Boven i dramat är ”fantasin om könsmaktsordningen” som gör att vilken kvinna som helst kan hitta på att de har blivit utsatta för vilka orättvisor som helst och kräva och få upprättelse, menar författaren.
Till hans stora förtret finns det kvinnor i Sverige som känner sig kränkta för att de får lägre lön än männen (Jag tror att de snarare känner sig diskriminerade), men det borde de inte göra för männen söker farligare jobb och dessutom föder kvinnorna barn (!). Han gör dock inget som helst försök att förklara på vilket sätt barnafödandet gör att de skulle förtjäna sämre betalning.
Därefter spär han på med att eftersom kvinnor är genetiskt betingade att ta hand om andra så självklart ska kvinnorna vara hemma och ta hand om barnen när de växer upp.
Ett exempel på författarens argumentationsstil är att han i det sammanhanget säger att det faktum att män inte kan producera bröstmjölk bevisar att han har rätt, och han spär på med påståendet att enligt genusteoretikerna beror denna manliga oförmåga förmodligen på könsmaktsordningen och inte på en fysisk skillnad.
Genus- och queerteori avfärdar han som rent nonsens. Om de senare säger han att om de hade rätt i sina teorier skulle alla vara heterosexuella eftersom normen genom tiderna har varit hetero. På ett annat ställe slänger han ur sig att de som hittat på ”fantasierna med genus och könsmaktsordning ”kommer att tvinga alla att bli bisexuella." Han talar dock inte om hur eller varför.
Solidaritet ser han som något förkastligt då den enligt honom bygger på att man känner sig bättre än den man känner sig solidarisk med.
På kulturens område härskar enligt David Eberhard en ”Kejsarens nya kläder mentalitet”, t ex var många av Ingmar Bermans filmer rent skräp, men kritikerkåren begrep ingenting för att filmerna var för svåra, så de låtsades förstå dem. Det är också därför så många obegripliga romaner rosade, enligt författaren, ingen vågar erkänna att de inte begriper dem, särskilt om de är provocerande.
Jag tycker inte att ni ska kasta bort er tid på att läsa den här boken – låna något annat istället!

/leif