Levandet

1

Mänska: var virvelstorm
(De kloktassade går nog långt
men de flyger aldrig.)
Mänska: lyft dig i håret
bort ur dig själv.
(Att fördjupa sig i sig själv
är att dö i dy.)
Och i synnerhet: mänska:
söndra dig att du må bliva hel.
(Hur hel ljuder ej världens söndrighet
i mitt öra; som en liten sekund.)
Och sen mänska sen:
explodera.


2

Lyckan kommer tätt till dig
pressar dig ömt i sina armar
trampar lätt på dina liktår
(du går obeväpnad till den
som till en kvinnas sköte;
båda har tänder och gift).
Smärtan är en varg
som springer i dina hälar
(så börbannat lätt att besegra den;
du kan lätt se dess käft
och knäppa fingrarna
kring dess strupe).
Fröjden är något som rycker dig med sig
och med vilken du spatserar
på underliga gångbanor
högt över allas huvuden
(över ditt eget).
Du sjunker i lycka
mot smärta kämpar du -
fröjden lär dig att flyga.


3

En bön
ger jag dig
till varaftonsmat:
må livet slägga
sina sprängkilar
i dig!
Framrusningens hänryckning -
den stoltes vällust:
att
kastande gåriga trasor
våldtaga
sin övermorgon.
Tigg ej
om bättre:
pålarna
i ditt kött!


/Elmer Diktonius