Att vara föräldralös i barnlitteraturen

Joy till världen är en nyskriven bok av Viveka Sjögren. Joy är bokens huvudperson, en tioårig flicka som precis förlorat sin mamman. När jag läste boken så funderade jag på hur många jag känner som förlorat en förälder under sin barndom. Det är ganska många. Ändå är det inte så att någon av dessa personer levt något speciellt utsatt liv innan deras förälder dog. Det är bara så förfärligt det råkar vara ibland.

De övergivna och föräldralösa barnen är ett klassiskt tema i barnböcker. Harry Potter och Tom Sawyer är föräldralösa. Askungen, Snövit, och Pippi är moderlösa, för att nämna några exempel. Det är hjältehistorier som lyfter fram en bärande kraft hos det övergivna barnet. För att känna sorg är ju också att känna sig övergiven av någon, hur ofrivilligt detta avsked än är.

Men varför är det övergivna barnet så välrepresenterat i barnlitteraturen? På detta finns det kanske många svar. Men att skildra ett ensamt barn som lever med lite stöd eller inblandning av vuxna är ett sätt att ta sig in i en barnvärld där barnets egen verklighet dominerar. En sådan värld är i någon mån friare och ger barnet mer spelrum än i en verklighet reglerad av vuxna. Därför har det övergivna barnet i barnboken ofta fått representera det självständiga och kloka barnet som hittar helt egna vägar för att hantera vardagen. Dessa berättelser gemensamma centrala tema skulle kunna sägas vara att lyfta fram den skapande konstruktiva kraften i barnet.

Att spegla det övergivna barnet i berättelser för barn är också passande eftersom läsande är en ensam syssla. För att förstå känslor av övergivenhet så måste man i någon mån hänge sig åt ensamhet/övergivenhet, eller som en genväg genom sin ensamhet läsa om andras övergivenhet. Att förstå en annan människas utsatthet är en viktig sak att ha med sig livet. Svåra förhållanden är också något som barn och ungdomar ofta vill läsa om. Därför tror jag att Joy till världen är en bok som kan passa en del barn runt tio år. Många barn kommer till biblioteket och vill låna sorgliga böcker. Vilket inte är konstigt då sorg är ett ständigt närvarande tema i verkligheten.

Joy är en föräldralös flicka från vår egen tid som har ett utanförskap i dubbel bemärkelse. Hon och hennes mamma ser annorlunda ut eftersom de kom i från Thailand när Joy var liten. Vem hennes biologiska pappa är vet hon ingenting om. Mamman gifte sig med en svensk man som adopterade Joy. När mamman dött så faller styvfadern in i ett alkholmissbruk, ett faktum som Joy försöker dölja för andra vuxna runt omkring. I berättelsen finns också Joys sagor om en flicka som hittar sin pappa som hon letat efter länge. Det är en vardagsberättelse från vår egen tid som handlar om en flicka som med fantasins hjälp och seende vuxna får hjälp att bearbeta sin sorg. Det är väldigt enkelt att se författarens syfte att skriva om ett barn med sorg men som också har ett thailändskt ursprung, en identitet som mig veterligen inte funnits representerad i den svenska barnlitteraturen tidigare. Trots att Sjögrens syfte är tydligt så tycker jag att det är en berättelse som fungerar utan att den pedagogiska intentionen tar över och gör berättelsen till en en övning i mångfald. Sjögren följer ju också en klassisk mall om en berättelse om utanförskap. Jag kan tänka mig att det vardagsnära gör att boken kan fungera särskilt bra för barn som har kompisar vars föräldrar dött.

I vardagen utanför litteraturen, så kan jag ibland tycka att vi är dåliga på att lyfta fram den den skapande konstruktiva kraften i barnet. Ska de skapa någonting så ska det vara ett syfte som vi vuxna har bestämt. Barnen har i någon mån blivit de vuxnas projekt (både kommersiellt och i familjesammanhang) där många barnen redan i låg ålder berövas tid då de har möjlighet att i sin ensamhet utveckla sin fantasi och självständighet. I dag lyssnar vi mer på barnexperter än

på barnen själva. Samtidigt som skolklasser och dagisgrupper blir allt större. Barnlitteraturen ger enastående möjligheter för barnet att lära sig lyssna till tankar och formulera en självständighet, vilket är nödvändigt om de skall kunna vara så medbestämmande och självständiga som dagens samhälle paradoxalt nog kräver av dagens barn och ungdomar.

Karin