Jämlik kärlek som en omöjlighet

Jämlik kärlek är omöjlig, tyckte Leopold von Sacher-Masoch. Han ansåg att den ena parten i ett förhållande var dömd att inta positionen som herre, och den andre som slav. Med det som utgångspunkt skrev han klassikern Venus i päls. Den publicerade ursprungligen 1870, och den kom 2007 i en ny svensk utgåva, med illustrationer av Naomi Novak. Författaren själv kom att ge namn åt masochismen medans resten av hans författarskap har fallit i glömska.
Huvudpersonen Severin förmår Wanda att bli hans härskarinna, och de upprättar ett slavkontrakt. Sedan lever de ut en förbjuden fantasi (hans) som strider mot patriarkatets gängse ordning där mannen är herre och kvinnan förtryckt.
Men samtidigt är mannen i en sådan traditionell relation beroende av kvinnan och bekräftas av henne. Hon har, till skillnad från honom, möjligheten att bli fri. När författaren vänder på könsmaktsordningen så är det villkorat, Wanda duger bara när hon gör det som han vill (uppfyller hans fantasier). Severin driver henne till att svika honom och då frigörs han och blir fri. I Sacher-Masochs värld är alltså den manliga masochismen vägen till herrens frigörelse från slaven.
Det han framför allt vill revoltera mot är dåtidens konvention med livslånga parförhållanden. När härskarinnan tröttnat på sin slav så är det bara att riva kontraktet och vandra vidare. Den återkommande tesen i boken är att ett varaktigt kärleksförhållande är emot naturen.
Boken har fortfarande en viss kultstatus, men jag tycker att det högtravande språket och stilen gör att verket känns rätt ålderdomligt.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Förtidsrösta i Gamlestaden och Kortedala

Nu är det valdags igen på biblioteken. Du kan förtidsrösta på Gamlestadens bibliotek och på Kortedala bibliotek mellan 1-18 september. Glöm inte att ta med röstkortet och id-handling. För öppettider se nedan.

Kortedala bibliotek:

Måndag-torsdag 11-19

Fredag-lördag 11-15

Gamlestadens bibliotek:

Måndag-tisdag 11-19

Onsdag 11-16

Torsdag 11-19

Fredag 11-16

Lördag 10-14

Bilderbokscirkel på Gamlestadens bibliotek!

I höst skall vi ha en bilderbokcirkel på Gamlestadens bibliotek. Vi träffas tre torsdagar klockan 18.00 (varannan torsdag blir det under sex veckor) Till första träffen den 21 oktober skall man ha läst "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak.

Träff nummer två 4 november har vi läst "Papa Diops taxi" Christian Kingue Epanya och till träff nummer 3 den 18 november "Pang" av Håkan Jaensson och Kenneth Andersson.

Vi bjuder på fika. Det kostar 50 kronor och man anmäler sig på telefonnummer 365 30 80. Om det finns intresse fortsätter vi cirkeln i vår.

Efter träffarna kommer jag att skriva här vad vi pratat om och bjuder därmed också in till diskussion för långväges som inte kan vara med på träff. Man kan skriva kommentarer till mina inlägg eller också skriva ett helt eget inlägg som gästbloggare. Eller kanske skicka en länk till sin egen blogg. Vi kommer att bjuda in till den digitala versionen av cirkeln genom facebook.

Varför? Viktigaste anledningen är att efter att jag har hört mig för tolkar det som att det finns ett intresse bland låntagarna för en sådan här bokcirkel. Men det beror så klart också på att jag som barnbibliotekarie har ett stort intresse för bilderböcker.

Min proffesionella resa som bilderboksläsare började år 2000 när jag fick mitt första jobb som barnbibliotekarie. Ganska snart så hade jag förmånen att gå på en föreläsning med Aidian Chambers. Han pratade om att läsa för barn och gjorde klart för mig att det var ett problem att man i så många familjer valde att läsa för barnen bara när de skulle gå och lägga sig, eftersom böckerna på så sätt blev symbol för ett slags sömnpiller. Då jag själv var nybliven mor så levde jag efter Chambers devis tills mina barn tvingade mig att läsa för dem när de skulle gå och lägga sig. Men i alla fall, mitt intresse för bilderboken djupnade av allt dagligt läsande av bilderböcker, av mitt jobb som barnbibliotekarie och som bilderboksrecensent på Bibliotekstjänst. Jag är också medlem i föreningen Barnboksbildens vänner som har regelbundna träffar med bilderboksanknutna föreläsningar, vilket också har varit ett sätt att underhålla detta intresse.

Frågan är om det finns någon konstart som säger mer om samtiden än bilderboken? Kommer det över huvud taget ut någon bilderbok på marknaden som inte är anpassad efter den för tillfället dominerade synen på barn? Att studera hur man ser på barn är ett intressant sätt att tolka samhället. Att läsa samtida bilderböcker ger därför en möjlighet att förstå sig själv men även att identifiera de ramar som barnen kan formas innanför. Sen finns det saker att diskutera som i alla böcker, som bildspråk, berättelsens uppbyggnad, vad som är tillåtet och inte, vad man tycker om olika personer i boken. e.t.c.

Bilderbokscirkeln är till för de som tror sig kunna finna glädje i att fördjupa sin bilderboksläsning genom att diskutera sina läsupplevelser med andra vuxna. Under de tio år som jag arbetat som barnbibliotekarie har bilderboken förändrats mycket. Ganska länge var den världsberömda svenska vackra bilderboken dominerande i bilderbokstrågen. Men just nu ser vi en våg av svenska bilderboksillustratörer som gjort upp med den svenska bilderboktraditionen från Beskow och som har fått åtminstone svenska recensenter och bibliotekarier att ändra uppfattning om hur en "bra" bilderbok skall se ut. Ja samtalsämnena är oändliga!



Karin

The Terror! På riktigt..

Under sommaren släpade jag runt på en riktig tegelsten, den fick åka med till Norrland och den fick åka med hem igen. Dan Simmons har baserat The Terror på den förödande Franklinexpeditionen 1845. Den Arktiska expeditionen bestod av två stora skepp, Erebus och Terror med över hundra man, och var ett av flera försök att hitta Nordospassagen. Skeppen frös fast i isen och ingen av besättningen återkom i livet. Låter ju i sig väldigt spännande. Vad Dan Simmons har gjort är att fabulera kring vad som skedde under denna expedition, på nära 800 sidor. I The Terror så fryser skeppen mycket riktigt fast, och är fastfrusna under två år. Inte nog med att den konserverade maten är skämd, mannarna drabbas av skörbjugg och myteri hotar, skeppen och dess besättning jagas även av ett stort, övernaturligt monster. Sir John Franklin var kapten på Erebus och ledare för hela expeditionen, men Simmons låter det andra skeppets kapten bli mer av en huvudperson; Francis Crozier. Monstret är inte bara stort och livsfarligt, det är också smart och ute efter att döda varenda man ombord. Det leker med dem och jagar obevekligt. Vad har den stumma inuitkvinnan som de stöter på för koppling till monstret som besättningen börjar kalla The Terror? Till slut måste Crozier leda sina män ut över de frusna vidderna i ett desperat försök att undkomma isen och monstret.

Ja grundstoryn är ju så spännande och fascinerande som det bara går: fastfrusna i en evig vinter, med ett stort monster i hasorna. Perfekt att läsa under varma juli. Och monstret ger mig verkligen krypningar, det är som en jättestor isbjörn, samtidigt som det verkar kunna dyka upp i tomma intet och lösas upp som dimma. Och jättelikt. När det anfaller så resulterar det i att någons ansikte bits av eller att någon blir itusliten. Läskigt och nervkittlande! Men. Varför håller det inte hela vägen? Jo, hur spännande det än är så är det också bitivs långtråkigt. Beskrivningen av livet ombord blir ibland för detaljerad och insnöad, och framförallt så är den för lång! Men visst, jag kunde köpa det, men slutet. Nej det blir bara för mycket. Man får följa ett antal personer ur besättningen, varav den ena after den andra trillar av pinn, vilket känns oerhört snöpligt (även om upplösningen är ganska given med tanke på materialet). Och i slutänden så blandar Simmons in snäppet för mycket inuitmytologi och jag lämnas som läsare med en tomhetskänsla. Så jag känner mig oerhört kluven till denna bok, som bitvis är så oerhört spännande och välskriven, bitvis tradig och som slutligen stapplar på mållinjen. Om den hade kortats ned med säg hälften, och slutet hade skrivits om, ja då hade detta varit en väldigt bra bok. Så kan det gå.. men om man nu har släpat med sig den överallt då vill man ju att upplösningen ska vara värd mödan!

/AnnaJ

Nyliberalismen och klassmaktens återupprättande

"Det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer"

Margaret Thatcher

Vill man veta hur och varför nyliberalismens segertåg har dragit fram över världen de senaste trettio åren, vilka som låg bakom och vilka som har gynnats, så ska man läsa boken Den globala kapitalismens rum : på väg mot en teori om ojämn geografisk utveckling. Författare är den amerikanske professorn David Harvey, som i sin forskning utarbetat en grundlig kritik av vår tids kapitalism.

Han har fått mycket uppmärksamhet för sina teorier om kapitalismens rum. Men jag tycker att bokens intressantaste parti är en grundlig kartläggning av nyliberalismens återupprättande av det mest välbeställda befolkningsskiktets klassmakt.

Författaren menar att kapitalismens kris på 70-talet felaktigt tolkades som en kris för staten, och det öppnade vägen för den nyliberala staten, som vill gynna affärsverksamhet med kapitalackumulation genom fråntagande. Särskilt har man satsat på att privatisera tillgångar som tidigare kontrollerats av staten såsom telekommunikation, transport, naturtillgångar, el, gas, vatten, bostäder mm. Den sociala tryggheten reducerades också till ett minimum.

Harvey säger vidare att finanssektorn genom avregleringar har blivit ett viktigt instrument för gigantiska omfördelningar av tillgångar från befolkningsmajoriteten till kapitalklassen, och inte minst från utvecklingsländerna till de rika länderna.

Han anser att nyliberalismen är elitistisk och odemokratisk till sin natur. Dessutom är den orättfärdig då den bygger på oändlig kapitalackumulation och tillväxt, oavsett vilka sociala, politiska och ekologiska konsekvenser det får.

Vidare menar han att USA´s ledare har påtvingat världen en föreställning om att nyliberala värderingar är universella och allenarådande, och att dessa värderingar utgör civilisationens kärna. I stället behövs det ekonomisk, kulturell och politisk jämlikhet hävdar författaren.

Låna boken i Gotlib.

/leif

Saker som aldrig händer

Johanna Lindbäck är lite sådan som jag vill vara. Hon jobbar med ungdomar (som gymnasielärare), är med och driver en av Sveriges populäraste bokbloggar Bokhora, samtidigt som hon har hon skrivit fyra ungdomsböcker. Men på något sätt är det sådant som aldrig händer mig. Jag skulle aldrig kunna förena dessa tre saker. Vilket inte alls betyder jag är missnöjd med mitt liv, jag är nöjd med mitt bibliotekariejobb, mina litterära försök, mina bloggar och min trivselvikt. Mitt liv! Men det är bara det att jag beundrar Johanna Linbäck och det är aldrig fel att ha någon att beundra. Det ger lyster i livet.

Nu har jag läst Saker som aldrig händer. Det är en bok som handlar om Andreas som är ihop med Hanna, som har visat intresse för en annan kille, vilket alla utom Andreas vet, tills en dag. Men mest handlar det om tiden efter att Anderas har förstått och de känslor han då hamnar i. Det är inget fel på den den psykologiska trovärdigheten i boken. Andreas känns äkta. Jag kommer nära honom, förstår mig på det vakum som han hamnar i, de känslor som på något sätt är blockerade. Lindbäck är väldigt duktig på att skildra detta. Men jag har svårt att hitta nerven i boken. Den kanske finns där, men jag hittar den inte. Jag tycker det blir lite tråkigt. Även om jag förstå att det finns ett syfte med att skildra detta. Fast någonstans i mitten undrar jag ifall allt går ut på att visa att även killar i Norrland har ett inre liv. Som att den pedagogiska ambitionen är större än att än den konstnärliga ambitionen och sådant kan jag bli lite förbannad över, som att författaren på något sätt dumförklarar läsaren för att leda in dem på den rätta läran. Ändå är det som sagt en välformulerad berättelse och jag tycker att jag känner igen mig i mycket. Fast när jag är nära att ge upp och tänker att det här kan jag blogga om ändå, så händer det något oväntat, det hettar till, blir intressant och viktigt. Jag hittar nerven. Fast jag är orolig över att det finns ungdomar som inte orkar hålla ut till slutet om man inte först berättar slutet, vilket självklart är problematiskt men kanske en utväg.

Karin

Angelology

Angelology (Angelologi. Änglarnas tecken på svenska) av Danielle Trussoni jämförs ofta med Dan Browns Da Vinci-koden. Den har sina likheter, med kyrkan och stora konspirationer och hemligheter, även om den är bättre skriven. Men är den så bra? Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Boken handlar om en ung nunna, Syster Evangeline, som kommer en stor hemlighet på spåren, nämligen att det pågår ett krig mellan mänskligheten och de kallsinniga Nephilim, änglarnas avkomma på jorden. Och Evangeline hamnar mitt i denna strid: mellan hemliga sällskap, sitt förflutna och kampen mellan gott och ont. Berättelsen tar oss även till Paris innan och under ockupationen och det är denna sidohistoria som jag finner mest intressant. Kanske för att jag har en fäbless för Paris och det tidiga 1900-talet?

Jag har läst många positiva recensioner av Angelology, och någon nämnde även likheter med en av världens bästa TV-serier Supernatural och läsvärda Carlos Ruiz Zafón. Änglar och hemliga sällskap: detta borde helt enkelt vara en bok i min smak. Nu kan det vara så att det beror på att detta är första boken i en serie, vilket jag inte förstod förrän sista sidan, men jag tycker den känns lite rumphuggen. Lite platt, som att man inte kommer karaktärerna och historien in på livet. Visst är den spännande, men det känns även som att upplösningen kommer lite tvärt och inte blir så grandiost som jag föreställt mig. Den är lite klichéartad och förutsägbar. Ingen bok som jag lägger på minnet direkt. Skulle säkert passa som film dock. Är det någon som håller med mig?

Boken kommer på svenska nu i september. Låna den på engelska här.

/AnnaJ

Bäbisöppet startar den 8 september

Barnprogrammet på Gamlestadens bibliotek drar i gång med bäbisöppet onsdagen den 8 september klockan 9.30. Bäbisöppet är en träffpunkt för småbarn och deras föräldrar under onsdagar jämna veckor. Det är dropin från klockan 9.30. Klockan 10.00 så är det Bäbäbubu, nyskapande bäbisevenemang med Sarah Duell. Klockan 10.30 har vi dagens programpunkt som är en diskussionspunkt för de vuxna .

Den 8 september diskuterar vi problem och möjligheter att läsa för små barn.

Den 22 september kommer jag att prata om Katarina Bjärvalls bok "Vill ha mer om barn tid och konsumtion". Boken finns att låna på biblioteket och det är kul om någon annan också har läst den för då blir diskusionerna desto roligare.

6 oktober presenterar vi höstens bilderböcker

Diskussionspunkterna för resten av hösten är inte klara, med tanke på att vi gärna vill planera genom en dialog med deltagarna.

Jag höll på att glömma det viktigaste av allt, vi bjuder på fika!

Hälsningar Karin Eggert, barn och ungdomsbibliotekarie på Gamlestadens bibliotek

Jag är inte rabiat, jag äter pizza

Niklas Orrenius som är politisk reporter på Sydsvenska Dagbladet tilldelades i januari 2010 Olle Stenholms minnespris för sina texter om Sverigdemokraterna. I boken Jag är inte rabiat, jag äter pizza: en bok om Sverigedemokraterna, har han samlat 20 reportage och krönikor skrivna från 2002 och fram till nu. 18 av dessa har tidigare varit publicerade i Sydsvenskan, och till dessa har han lagt till nytt material under rubriken " Vad hände sen?".

Han anser att svenska journalister borde bli mer professionella i sin granskning av SD och inte automatiskt i sin yrkesroll se partiet som sin fiende. Utan han menar att man ska skriva om partiet som om vilket parti som helst.

Fokuseringen på invandringspolitiken skymmer den omfattande omvälvning av samhället som partiet vill genomföra, hävdar han. De vill skapa ett supernationalistiskt land byggt på föreställningen att "vara svensk" är det finaste och högsta. Orrenius säger att hans avsikt inte varit att bekämpa partiet utan att få läsaren att förstå vilket samhälle Sverigedemokraterna vill ha.

Låna boken i Gotlib.

/leif

Oksanen och Utrensning

Det har sagts förut och det tål att sägas igen: Sofi Oksanens Utrensning är sjukt bra! Vad kan jag skriva som inte redan skrivits i otaliga recensioner? Inte så mycket kanske. Därför vill jag helt sonika komma med en uppmaning: om du bara ska läsa en bok i år, läs Utrensning! Denna bok är helt klart en av de bästa jag läst. Det är inte bara språket och ämnet, det är en slags nerv, ett sätt att berätta, som om Oksanen har haft denna historia inom sig och resultatet känns helt sant, allmängiltigt och samtidigt overkligt grymt. Oksanen har tidigare skrivit Stalins kossor och Baby Jane och hon behandlar det estländska arvet redan i debuten Stalins kossor.

Utrensning då: en estländsk äldre kvinna hittar en dag under början av 1990-talet en spillra till tjej i sin trädgård, ett offer för trafficking. Kvinnan som på något sätt i sin ungdom har svikit och begått ett brott som tynger ned henne, är på många sätt ett offer lika mycket som tjejen som hon hittar i sin trädgård. Och på vilket sätt är denna tjej kopplad till den äldres förflutna? Estland, kvinnoöden, att leva i Sovjetunionen och skam är teman som återkommer i Oksanens prosa. Och jag vill läsa mer, väntar ivrigt på vad mer som ska komma ur denna kvinna. Låna här!

/AnnaJ

Kinderbook & Swallow Me Whole

Kinderbook: serier för sorgsna barn är en Josein Manga (målgrupp och tema: vuxna kvinnor) av Kan Takahama. Boken består av en samling noveller där den sammanhållande tråden är kvinnor, tjejer och flickor som på ett eller annat sätt överlever eller måste överleva livets krasshet.
Takahama låter oss endast få ett utdrag ur en levnadshistoria; vi får ingen introduktion eller bakgrund till händelseförloppet och vi får inte heller se upplösningen. Och det är väl det jag ser som mest intressant och givande med Takahamis Kinderbook – när någon av novellerna tilltalar mig tänker jag på vad som kan ha föregått berättelsens nu och på vad som sker efter sista bilden.
Historierna var egentligen inte ämnade att sättas samman till en antologi (publicerades ursprungligen var för sig i det japanska magasinet Garo) vilket jag tycker märks både innehållsmässigt och bildmässigt. För att undvika att det blir alldeles mastigt, monotont och likgiltig ska man kanske ta en historia åt gången i stället för att gå på Kinderbook från pärm till pärm.


Swallow Me Whole av Nate Powell är en fantastisk serieroman, om än inte helt lätt att svälja. Ganska tidigt in i boken känner jag behov att noggrant utforska bild och text för att inte missa något viktigt, och för att hänga med i vad som egentligen händer – bilder, dialoger är verklighetstrogna men tycks ofta som ledtrådar till något annat, dolt och underförstått.
Den yttre handlingen utspelar sig i en amerikansk småstad där vi möter tonåringarna Ruth och Perry (styvsyskon) i en normal? familje- och skolvardag, absorberade av gängse tonårsgrejer (framtiden, kärleken och upproren). Det som till en början ser ut som ett kanske kvardröjande magiskt tänkande och en tonårings behov av att skapa kontroll i ett upplevt kaos, visar sig vara allvarligare psykiska störningar med hallucinationer och paranoia.
Powell tecknar Ruths och Perrys upplevelser med starka kontraster. Intensiv svärta, skuggor och ljus och förstärker härigenom sinnesstämningar och i samma takt som sjukdomen fyller främst Ruth, men också Perry, fylls bokens sidor med bläcksvärta och det verkliga övergår i overklighet, något oförklarligt?

Det är alltid kul med böcker som sätter igång associationsbanorna, och Swallow Me Whole har en del ledtrådar som får mig att fundera på om det inte är så att Powell här ”leker” med både normalvetenskapliga och kreationistiska förklaringar som ett slags ifrågasättande av vedertagen syn på verkligt och normalt (det tillhör ingen sjukdomsbild att tro på en osynlig Gud men att, som Perry tro på en osynlig trollkarl gör det).
Anomalierna (sjukdomens hallucinationer för Ruth och Perry) kan tillföras kategorin ”fördömd data”, oförklarliga fenomen som har utestängts av normalvetenskapen, men blir hos Powell i högsta grad verkliga och ingen av bokens karaktärer tycks i slutänden faktiskt betrakta dem som onormala. Eller är det bara så att de inte ser dem?
Perry lyssnar till Oingo Boingos ”Dead Mans Party” och, inte helt opassande:

“Leave your body and soul at the doordon’t run away it's only me, don’t be afraid of what you can't see”

Susanne.S

Sanningen är grotesk

Punkpoeten iodine Jupiter, konformismens fiende nr 1, har i år utkommit med boken Fuck around the clock. Den är skriven på en undergroundsprosa med rötterna från heavy metal. Vi bjuds en mycket rå och mycket skruvad becksvart samhällssatir med nattsvart humor.
Författaren som vill chockera, provocera och roa skjuter skarpt mot politiker, kapitalismen, kommersialismen, tidsandan och hela samhället. Han säger själv att han vill vara en motpol till det sunda och käcka, och han har som motto att sanningen är grotesk.
Mest känd är förmodligen iodine Jupiter för Lilla flickan Zombie en rock cd/poesialbum, och han har också gjort fem pjäser för Radioteatern.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Välkommen till småbarnshelvetet

Satungsverserna: den ocensurerade historien om ett nyblivet föräldrapars nedstigning i småbarnshelvetet är en humoristisk berättelse av Kicki Edgren Nyborg.
Det coola paret bestämmer sig för att skaffa barn. Vilket inte alls är så lätt ordnat som de trodde och när väl barnet är i magen så är det ohyggligt svårt att få ut honom. När han väl är född så tar han över deras liv totalt.
Trots allt så bestämmer sig paret för att skaffa ett barn till, och när det första är ett och ett halvt så föds nästa. Men två barn känns märkligt nog som fem.
Även om avsikten främst är att roa så sätter den här boken ord på ett tabu; Fast man älskar sin barn över allt annat så är det inte alltid underbart och fantastiskt att vara småbarnsförälder. Författaren har själv gjort träffande illustrationer som förhöjer läsupplevelsen.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Hela världen i våra bibliotek

Många språk och kulturer värnas det ju om i biblioteken även till vardags, men under veckan som gick har vi i Nordost fått extra påfyllning tack vare den pågående IFLA-kongressen då flera tusen biblioteksmänniskor från alla världens hörn samlats här i Göteborg.


På tisdagen kom 20 personer från Indonesien, Australien, Spanien och Frankrike på studiebesök till Kortedala. Vi presenterade vad vi gör och vad vi vill med verksamheten, och besökarna visade stort intresse och ställde kluriga frågor. Vi delar grundläggande värderingar och har samma mål med vad vi gör, men sätten att nå dit är väldigt olika. När vi i Sverige satsar på datakurser drar man i Indonesien igång med kurser i jordbruk och fiske i biblioteksregi.

Bergsjöns bibliotek fick också besök av en mindre grupp med folk från Italien, Förenade Arabemiraten, Norge och Finland. Där satt vi runt ett bord med kanelbullar och kaffe och pratade om allt från hur vi ska få fler besökare till hur det är att jobba i mångspråkiga miljöer. Jätteintressant och givande, tankarna börjar snurra och vi börjar fundera på möjligheter till internationellt utbyte mellan kollegor.

I slutet av veckan fick vi dessutom i Bergsjön spontant besök av tre herrar från Kongo Kinshasa, också IFLA-delegater. De råkade ha en bekant i Bergsjön som lotsade dem till biblioteket, och det första de tänkte var nog ungefär ”ett fantastiskt fint och fullt utrustat bibliotek ...varför är det inte fler människor här??”. I Kongo håller man nämligen på att bygga upp ett bibliotekssytem med minimala resurser men med mycket entusiasm, kunskap och kärlek. De berättade om ett projekt där man förlägger biblioteksverksamheten till tält (Projet Biblio-tante) eller läser och berättar sagor i skuggan av baobabträden. I ett häfte på franska beskrev de tältprojektet som bedrivs på platser där ”böcker är blott en dröm” (certains coins où le livre ne constitue qu´un rêve). De hade med sig en pärm med bilder som visade framväxten av ett nytt litet folkbibliotek, från första spadtaget och framåt. Bygget är inte avslutat ännu, det är ont om pengar och man saknar det som vi ser som självklart, t ex datorer och en kopiator. Böcker är det också ont om, så vi har lovat att hjälpa dem att ragga barnböcker på franska och engelska men också lingala och swahili. Någon som har böcker eller rentav en dator att avvara? Skicka eller lämna till Bergsjöns bibliotek, vi håller kontakt med Kongo och förhoppningsvis kommer de att besöka Bok&Bibliotek redan i slutet av september.

Eva

Dagens dikt på Gamlestadens bibliotek

I dag har vi börjat läsa dagens dikt på Gamlestadens bibliotek. Klockan 12.00 kommer vi att läsa dikt. Om man lämnar in sina egna dikter till oss så är det stor chans att få dem upplästa. Idén har vi fått från Västra Frölunda bibliotek. Ni kan läsa mer om det här på deras eminenta blogg.

Karin

Den sårade kvinnligheten

I början av åttiotalet kom boken Den sårade kvinnligheten: att läka relationen mellan far och dotter, och den har nu kommit i en ny utgåva. Författare är psykologen Linda Schierse Leonard, och Agneta Pleijel har bidragit med ett slagkraftigt förord. Här utforskas de psykologiska konflikter som de kvinnor som har haft en problemfylld far-dotter relation ofta drabbas av. Från sitt yrkesliv använder författaren rikligt med exempel från sina patienters drömmar, och hon hämtar mycket näring från sagor och myter. Dessutom beskriver hon sin egen besvärliga relation till sin alkoholiserade pappa.
Kvinnors sårbarhet bottnar inte bara i en dålig relation på ett personligt plan. I vår patriarkala kultur finns inbyggt ett sår i relationen far och dotter, och det är något som både män och kvinnor lever med. Tusentals år av påtvingad kvinnlig underordning och av mäns våldsanvändning mot kvinnor har påverkat både det kvinnliga och manliga psyket.
Far-dotter relationen är speciell i så motto att det är genom honom (och föreställningar om männens värld) som hon möter maskuliniteten, och med den världens maktstrukturer och idéer om dominans. Då manligheten har varit norm har hon tvingats lösa diskrepeansen mellan sitt eget kön och det dominerande maskulina med hjälp av olika strategier.
Schierse Leonard går igenom olika faderstyper samt de olika typer av döttrar som de kan ge upphov till. Tex dockflickan, glasflickan, martyren, den eviga flickan, superstjärnan, den plikttrogna, krigardrottningen och den missanpassade. Författaren menar att det är viktigt att förstå vilken roll fadern har spelat i livet så att sår från uppväxttiden kan läkas.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Ett exempel på bra amerikansk prosa

Jag har precis läst "Valda verk av T.S. Spivet" skriven av Reif Larsen. Detta är en roman som vunnit mark i hemlandet USA. På baksidan av den svenska upplagan finns ett citat av Stephen King
"Två förutsägelser om Valda verk av T.S. Spivet: alla som läser den kommer att älska den lika så mycket som jag gjorde och få, om några kommer att ha upplevt något liknande".
Jag är väldigt svag för amerikansk prosa över huvud taget och det är så klart för att den ofta har en berättarstruktur som stödjer vår verklighetsuppfattning, vårt sätt att bygga verkligheten. Jag ser faran med att så ensidigt ta till sig en slags berättartradition. Men det är bara det att desto mer jag tar till mig andra kulturyttringar än de rent västerländska, desto lättare har jag att ta till mig guldkornen av den amerikanska kulturen. I själva verket är det så att ju mer kritisk jag är mot delar av den amerikanska kulturen ju mer lär jag mig att älska annat. Det finns något i den amerikanska berättartraditionen som jag kan vila i som jag inte kan vila i något annat. Valda verka av T.S. Spivet är en sådan roman. Berättelsen handlar om en liten pojke, ett underbarn, som genom att ta sig ombord på ett godståg reser tvärs över USA för att ta emot vetenskapspris. Det är en berättelse som har allt för att vara väldigt bra; en charmerande huvudperson, en originell men bärande historia och en känsla av samhörighet med något större. Formatet i boken är också annorlunda, T.S. Spivet är nämligen kartograf och i marginalerna har han ritat små kartor och anteckningar över allt möjligt som exempelvis över koncentrationen av skärp i Chicago eller en anteckning om "Vuxna kvinnor och kaffe". Det låter kanske helt insnöat och det är det självklart, men T. S. Spivet ser världen på ett annat sätt än de flesta av oss och det ger också möjlighet att närma sig världen från en annan dimension. Men ger också en möjlighet att fundera över detta om vad olika dimensioner av verkligheten är, att annorlunda människors eller andra kulturers sätt att se världen kan berika oss.
Karin

Att läsa är lösningen på allt

En del funderar över vart man bäst läser en bok. Men som bibliotekarie förordar jag att man läser överallt och hela tiden, fast olika böcker på olika platser. Den här stora fina boken om Clint Eastwood som Rickard Schickel har skrivit är inte precis boken på bussen, utan den som man ligger i soffan och bläddrar i, läser lite här och där. Det är en stor och tung bok med fina fotografier och en dokumenation av Clint Eastwoods filmkarriär som sträcker sig över sex decennier. Därför blir det också en bok om filmhistoria och samhällsutveckling, om man så vill, i annat fall en bra bok att bara bläddra i.

Om man sedan tycker att man legat lite för länge i soffan så kan man kanske läsa "Forma kroppen" av Katarina Woxnerud, där man får konkreta råd på hur man tränar hemma. Boken är illustrerad med foton som visar de föreslagna rörelserna på ett föredömligt sätt.

Om man åker buss så kan man läsa "På plats. Reportage från nollnolltalet". Det är en bok i pocketformat som passar utmärkt för handväskan och som handlar om samhället, därför passar den så bra när man just är ute i samhället. Det är frilansgruppen Textverks medlemmar som frågasätter journalistiken av i dag och försöker skildra saker ur ett annat perspektiv än vad det vanligtvis skildras. Det är en bok som gör skillnad och ger en känsla av att man tycker sig veta lite mer, blir lite bättre på att genomskåda det tillrättalagda.

En annan bok som enkelt får plats i handväskan men mer kommer till pass om du vill ha dig ett gott skratt eller möjligtvis vill leta efter en snabbväg att hävda dig mot en intellektuell är "80 romaner för dig som har bråttom" av Henrik Lange. En underbart rolig bok där några av våra klassiska romaner men även Bibeln återges i seriestrippar med 3-4 rutor.

Om man är på eller vid havet och börjar känna den där stora känslan av så gott som religiös samhörighet med hela världsalltet men framförallt havet så kan det vara bra att läsa "Planeten Havet" för att förstå att kärlekshistorien mellan människligheten och havet är lite mer komplicerad än vad det kanske känns som. Även detta är en bok med många vackra fotografier. Men det är också en hoppfull bok, så man behöver inte vara rädd för att läsa den.

Är man småbarnsförälder och har haft en bedrövlig sammandrabbning med barnen under semestern och känner att ingenting fungerar så kan man läsa "Föräldrarnas tvärtombok". Boken som är i ett behändigt format och enkel att gömma undan för läskunniga barn innehåller 49 föräldraberättelser ur verkliga livet.

/Karin

Hur kommer det sig?

Hej Vacker av Ann- Helén Laestadius

"Hej vacker" är en fristående fortsättning på "Sms från Sopppero" som kom ut för några år sedan. När jag bokpratar i skolklasser om "Sms från Soppero" har det hänt att jag frågat ifall någon vet vart Soppero ligger. Det har varit många gissningar, som exempelvis Italien, Afrika, men nästan aldrig har någon gissat rätt, att Soppero är en sameby i Lappland. Men den viktigaste poängen fångar de flesta ändå, att Soppero är något exotiskt, något inte så svenskt. Att det handlar om att ha en kärlekshistoria med någon som kommer från någon annanstans.



Agnes som dessa böcker handlar om bor i Solna och har en mamma som är same, född i Soppero. Agnes är fascinerad av samekulturen och blir kär i en samekille från Soppero. Första boken handlar om förälskelsen, men också detta att inte känna sig riktigt förankrad någonstans. I Nacka känner hon sig som en same och i Soppero som en svensk. Det är en problematik som Agnes delar med många av de ungdomar som växer upp i dag. Samtidigt så är det en problematik som inte är så lätt att komma åt, eftersom särskiljandet oftast inte är tydligt, uttalat eller medvetet. Jag tycker att Laestadius är duktig på att synliggöra var problemen finns.


I "Hej Vacker " åker Agnes upp till Soppero över sommaren. Att stanna längre innebär att hon också får möjlighet att förstå varför hon känner sig så utanför. Det beror ju inte bara på hennes egen osäkerhet utan också på att man ser henne som stockholmaren, någon som inte är riktig same. Mamma till Henrik som hon är kär i är väldigt avvogt inställd till Agnes, vilket ställer till en del problem. Samtidigt så finns det en sidohistoria i boken om en kvinna i Soppero som Agnes kommit i kontakt med. En kvinna som inte är respekterad på grund av något som man tror hon som ung gjort mot den samiska kulturen.


"Hej vacker" är liksom "Sms från Soppero" en bra kärleksbok om de problem som kan finnas för barn och ungdomar med dubbla identiteter. Den är fin för den dömmer inte utan nyanserar förklarar, men pekar ändå på enskilda personers ansvar.


Jag gissar och hoppas att det kommer en tredje bok, som säkert kommer att handla lite mer om Henriks mamma och varför hon är som hon är. Det skulle vara så spännande att få läsa om.



Passar att läsa från 11 år.

Karin