The Terror! På riktigt..

Under sommaren släpade jag runt på en riktig tegelsten, den fick åka med till Norrland och den fick åka med hem igen. Dan Simmons har baserat The Terror på den förödande Franklinexpeditionen 1845. Den Arktiska expeditionen bestod av två stora skepp, Erebus och Terror med över hundra man, och var ett av flera försök att hitta Nordospassagen. Skeppen frös fast i isen och ingen av besättningen återkom i livet. Låter ju i sig väldigt spännande. Vad Dan Simmons har gjort är att fabulera kring vad som skedde under denna expedition, på nära 800 sidor. I The Terror så fryser skeppen mycket riktigt fast, och är fastfrusna under två år. Inte nog med att den konserverade maten är skämd, mannarna drabbas av skörbjugg och myteri hotar, skeppen och dess besättning jagas även av ett stort, övernaturligt monster. Sir John Franklin var kapten på Erebus och ledare för hela expeditionen, men Simmons låter det andra skeppets kapten bli mer av en huvudperson; Francis Crozier. Monstret är inte bara stort och livsfarligt, det är också smart och ute efter att döda varenda man ombord. Det leker med dem och jagar obevekligt. Vad har den stumma inuitkvinnan som de stöter på för koppling till monstret som besättningen börjar kalla The Terror? Till slut måste Crozier leda sina män ut över de frusna vidderna i ett desperat försök att undkomma isen och monstret.

Ja grundstoryn är ju så spännande och fascinerande som det bara går: fastfrusna i en evig vinter, med ett stort monster i hasorna. Perfekt att läsa under varma juli. Och monstret ger mig verkligen krypningar, det är som en jättestor isbjörn, samtidigt som det verkar kunna dyka upp i tomma intet och lösas upp som dimma. Och jättelikt. När det anfaller så resulterar det i att någons ansikte bits av eller att någon blir itusliten. Läskigt och nervkittlande! Men. Varför håller det inte hela vägen? Jo, hur spännande det än är så är det också bitivs långtråkigt. Beskrivningen av livet ombord blir ibland för detaljerad och insnöad, och framförallt så är den för lång! Men visst, jag kunde köpa det, men slutet. Nej det blir bara för mycket. Man får följa ett antal personer ur besättningen, varav den ena after den andra trillar av pinn, vilket känns oerhört snöpligt (även om upplösningen är ganska given med tanke på materialet). Och i slutänden så blandar Simmons in snäppet för mycket inuitmytologi och jag lämnas som läsare med en tomhetskänsla. Så jag känner mig oerhört kluven till denna bok, som bitvis är så oerhört spännande och välskriven, bitvis tradig och som slutligen stapplar på mållinjen. Om den hade kortats ned med säg hälften, och slutet hade skrivits om, ja då hade detta varit en väldigt bra bok. Så kan det gå.. men om man nu har släpat med sig den överallt då vill man ju att upplösningen ska vara värd mödan!

/AnnaJ