Det formligen flödar av intressanta frågeställningar i Linda Barrys grafiska novell ”What It Is” (Drawn & Quarterly, 2008.
Sida efter sida inbjuds läsaren att fundera kring frågor som på ett eller annat sätt rör medvetande, minne, kreativitet och konst.
Vilka förhållanden finns mellan minne, kreativitet och skapande? Vad är föreställningar/bilder egentligen? Var har de sin hemvist, var finns de under tiden fram till dess de skapas (dyker upp)? Vad är det förflutna vi minns och återberättar egentligen? Bevarade sinneserfarenheter i form av bilder, förnimmelser av smaker, dofter, ljud och beröring? Eller konstrueras de allt eftersom av en kreativ hjärna? Kan man ha samma minne två gånger? Är drömmar och minnen självbiografiska eller fiktion?
Linda Barry har med sitt prisade (Eisnerpriset 2009)alster skapat en på så många sätt fantastisk bok. På en och samma gång en sjävbiografi, en självhjälpsbok för konstnärliga själar med skaparkramp och en handledning i hur man återerövrar barnets ännu oförstörda skaparförmåga.
Med collageteknik värdig en dadaist fogar Barry text och bild, låter urklipp (från tidningar, serier, sagor bl.a.) samsas om utrymmet med kalligrafiskt penselmålade teckningar. Bild och text flödar över sidorna. Tydligt är att den fysiska rörelsen -att röra penseln, pennan över arket för Barry är en utgångspunkt och en direkt ingång till minnet. För Linda Barry är tänkandet före, analyserandet, kontraproduktivt.
”What It Is” handlar om Linda Barrys egen, inte alltför rosenskimrande, uppväxt och är både en resa tillbaka till den tiden (till individen Barry var då) och ett undersökande av (letande efter)den kreativa skaparprocessen.
Att vara delaktig i skapande processer(själv utföra, betrakta,berätta och lyssna till bilder och berättelser) synes Barry vilja säga, är en livsnödvändighet och är what it is.
Jag överrumplades av Linda Barry. Det var så mycket på en och samma gång att det till en början var svårt att få fäste i Barrys horror vacui värld. När det slutar gunga och man tar till sig de branta tankesprången och bildrikedomen börjar det.
Susanne.S/
Sida efter sida inbjuds läsaren att fundera kring frågor som på ett eller annat sätt rör medvetande, minne, kreativitet och konst.
Vilka förhållanden finns mellan minne, kreativitet och skapande? Vad är föreställningar/bilder egentligen? Var har de sin hemvist, var finns de under tiden fram till dess de skapas (dyker upp)? Vad är det förflutna vi minns och återberättar egentligen? Bevarade sinneserfarenheter i form av bilder, förnimmelser av smaker, dofter, ljud och beröring? Eller konstrueras de allt eftersom av en kreativ hjärna? Kan man ha samma minne två gånger? Är drömmar och minnen självbiografiska eller fiktion?
Linda Barry har med sitt prisade (Eisnerpriset 2009)alster skapat en på så många sätt fantastisk bok. På en och samma gång en sjävbiografi, en självhjälpsbok för konstnärliga själar med skaparkramp och en handledning i hur man återerövrar barnets ännu oförstörda skaparförmåga.
Med collageteknik värdig en dadaist fogar Barry text och bild, låter urklipp (från tidningar, serier, sagor bl.a.) samsas om utrymmet med kalligrafiskt penselmålade teckningar. Bild och text flödar över sidorna. Tydligt är att den fysiska rörelsen -att röra penseln, pennan över arket för Barry är en utgångspunkt och en direkt ingång till minnet. För Linda Barry är tänkandet före, analyserandet, kontraproduktivt.
”What It Is” handlar om Linda Barrys egen, inte alltför rosenskimrande, uppväxt och är både en resa tillbaka till den tiden (till individen Barry var då) och ett undersökande av (letande efter)den kreativa skaparprocessen.
Att vara delaktig i skapande processer(själv utföra, betrakta,berätta och lyssna till bilder och berättelser) synes Barry vilja säga, är en livsnödvändighet och är what it is.
Jag överrumplades av Linda Barry. Det var så mycket på en och samma gång att det till en början var svårt att få fäste i Barrys horror vacui värld. När det slutar gunga och man tar till sig de branta tankesprången och bildrikedomen börjar det.
Susanne.S/
verkar spännande.
SvaraRaderamåste jag läsa!