Norweigan wood: boken v.s. filmen

Norwegian wood, Haruki Murakamis mest älskade bok (sägs det) har blivit film. När jag hörde att den skulle komma på filmfestivalen så lånade jag den illa kvickt och läste i någon slags feberyra (i ordets rätta bemärkelse) ut den strax innan det var dags att pallra sig iväg till bion. Eftersom jag tänkt läsa den länge så är jag glad att det äntligen blev av. Man kan ju liksom inte läsa boken efter att man sett filmen. Norwegian wood är inte lika magiskt skruvad som till exempel Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. Den utspelar sig i Japan i slutet av 60-talet. Ett västerländskt präglat Japan där man lyssnar på Beatles och läser Fitzgerald. Studenten Watanabe blir förälskad i sin bästa kompis flickvän Naoko, efter att de möts när kompisen begått självmord. En konstig relation med en skör flicka. Hon är hela tiden på sammanbrottets rand och när hon tas in på ett slags vilohem väntar Watanabe tålmodigt på henne. Samtidigt börjar han få känslor för den frispråkiga Midori. Det är en långsam, eftertänksam och erotisk kärlekshistoria. Språket är typiskt Murakami. Allt berättas i den vuxne Watanebes återblickar och därför blir språket ibland lite känslokallt, detaljer som att han tvättar eller vad han äter tar stor plats och karaktärer gör saker utan någon större förklaring bakom. En intressant bok men därmed inte hans bästa.

Filmen då. Regissören Anh Hung Tranh har gjort en stilistiskt vacker film. Varje ruta andas liv genom ljuset och färgerna och fantastiska miljöbilder. Och det är rent visuellt som den här filmen är bra. Svårt att säga vad någon som inte läst boken tycker. Tyvärr faller den sig ganska platt för mig. Det är just i språket som jag tycker att boken är fascinerande. Och det mister man här. Karaktärerna i filmen gestaltas lite för svulstigt, de blir till slut karikatyrer av sina egna storslagna känslor. Ändå kan jag ju inte låta bli att gilla den, eftersom det är just en film baserad på Norweigan wood. Jag tycker dock att Naoko och speciellt Midori inte görs rättvisa, de blir lite för väna och mesiga.

Det skulle vara betydligt mer spännande med en filmatisering av Kafka på stranden, men å andra sidan tror jag ändå att det är i bokform som Murakami ska upplevas. Boken Norwegian wood vann över filmen, men så brukar det ju vara.

/AnnaJ