Feministisk bokcirkel läser Glaskupan

Sylvia Plaths feministiska kultklassiker Glaskupan kom ut bara ett par månader innan hon begick självmord, endast 30 år gammal. Boken är delvis självbiografisk och hennes enda roman. Det är svårt att läsa Glaskupan utan att väga in Sylvia Plaths öde, hennes förhållande med poeten Ted Hughes och hela mytbildningen runt hennes person.

I den feministiska bokcirkeln har vi alltså läst och diskuterat och några gillade den inte alls, andra älskade den. Upplag för diskussion. De som inte gillade den tyckte bland annat att den var svårgreppbar, vad handlade den egentligen om? Den var svår och grå, långtråkig, ointressant och samtidigt jobbig att läsa just för att den är så svart i många partier och skildringen ligger nära verkligehetn för många. Tung läsning helt enkelt, men bra beskrivet.

De som gillade den verkligen älskade den, hela skildringen av Esther och hennes depression. Språket var både enkelt och poetiskt. Esthers depression är så kännbar. En del av oss hade läst den tidigare och ändrat förhållningssätt till den. Min utgångspunkt var denna gång att jag tycker att Glaskupan är underbar läsning. Första gången jag läste den så tyckte jag nog att den var bra men också väldigt tung och lite svår. Då läste jag den på engelska så det är klart att upplevelsen kan ha fördjupast av att läsa på svenska. Vissa böcker kommer dock till sin rätt om man läser dem vid rätt tidpunkt.

Vi diskuterade bokens feministiska kvalitéer. Plath tar upp orättvisorna mellan könen som en genomgående diskussion. Boken utgår från en ung kvinna, det är hennes berättelse som får komma fram och den tar upp hennes artistiska ambitioner men framförallt skildrar den ett fenomen som nog var ganska nedtystat när den kom. Esther är en ambitiös ung kvinna som har väldigt höga krav på sig, både yttre och inre. Hon vet dock inte vem hon är och vi tror att hennes kvinnoroll går hand i hand med hennes depression, samtidigt som det finns mycket som tyder på att hon är bipolär. Hon är vilsen och slits lite mellan hora/madonnabilden. Vi uppfattade att mycket i texten är symboliskt, Plath har ett otroligt vackert och poetiskt sätt att beskriva saker. Till exempel när Esther försöker ta livet av sig och vaknar upp ur något slags halvdött tillstånd. Sen är det vissa frågetecken, det här med att hon blöder så otroligt mycket när hon har sex första gången, att hon ser sig själv som en gammal kinesisk kvinna och kampen mellan det det gamla (hemmafruidealet) och det nya (hennes författarambitioner). Hon är stark och ärlig vilket kanske inte är så lätt alltid. Vi diskuterade detta att kvinnliga konstnärer ofta har setts som hysteriska och i många fall hamnat på institution. Slutet känns upplyftande, även om hon också blir lite blasé. Men, det hamnar också lätt i skymundan av vad som hände sedan med författaren...

AnnaJ