Fire

Fire av Kristin Cashore utspelas några decennier innan Graceling, som jag skrev om här. Fire är ett mänskligt monster, den enda av sitt slag. Med sitt färgstarka hår och sin osedvanliga skönhet väcker hon inte bara åtrå utan också vrede hos människorna och blodtörst hos andra monsterarter i kungariket Dells. Fire har en förmåga att läsa folks tankar och uppfatta känslor, samt påverka dem efter eget huvud. Denna förmåga skrämmer henne och hon lever i en undangömd tillvaro tillsammans med sin bäste vän Archer och hans far. Så blir hon attackerad av en en man vars tankar är dolda av en mystisk dimma. Kungariket Dells lider av den förre kungens härjningar och Fire dras in i en kamp för att hjälpa den nye kungen och hans viljestarka bror att hindra ett nära förestående krig. Hon blir tvungen att ta hjälp av sin förmåga samtidigt som hon brottas av det förflutnas spöken. Dessutom stöter hon på fler och fler fall av människor vars tankar fördunklas av den mystiska dimman. Detta är en fantasyberättelse om att bekämpa sitt förflutna, om att våga, och om kärlek.

Man behöver egentligen inte ha läst Graceling innan, men jag rekommenderar att man gör det. Det finns vissa intressanta detaljer som hänger ihop med förra boken och när den tredje boken kommer ut (Bitterblue, som skrivs just nu) tror jag att man kommer att få hela sammanhanget förklarat för sig. Fire är en klassisk fantasyberättelse, dock med en kvinnlig huvudperson. Cashore är en skicklig berättare och boken är oerhört spännande. Passar utmärkt för en yngre läsarkrets. Men, jag har samma invändning som med Graceling. Det här med kärleken och skönhet. Trots att det är välskriven fantasyberättelse så kan jag inte låta bli att störa mig. Måste de kvinnliga huvudpersonerna vara så fördömt undersköna? I denna bok är hon dessutom så vacker att det är en förbannelse, och visst, detta innebär en hel del bekymmer och visar på problem och trakasserier som många unga kvinnor utsätts för. Men det blir så klyschigt och platt tycker jag. Och sen detta med den stora kärleken. Den är kanske oförutsägbar eller komplicerad, men inte desto mindre är det så att kvinnan finner tröst i den store starke mannens famn (han bryter ihop i hennes famn också för den delen). Ja jag vet inte, trots att det är en inte helt konventionell berättelse så finns grundpremisserna där.

På kort tid har jag läst en del ungdomsböcker (bl.a. Hungerspelstriologin) med starka kvinnliga huvudpersoner (jippie!) men med den stora kärleken som en viktig ingrediens. Jag gillar trots allt Fire, och tycker att både Katsa i Graceling och Fire är skildrade på ett icke könsstereotypt sätt. Jag önskar bara att Cashore hade vågat gå längre i den skildringen också när det kommer till kärlekshistorien. Förstår ni hur jag menar? Hade jag varit sexton år så hade jag nog uppskattat det, men nu är jag bara övermätt på dylika kärlekshistorier. Och eftersom det finns ett oändligt utbud av liknande ungdomslitteratur med liknande kärleksskildringar, behövs det något som vidgar vyerna lite, något som skiljer sig. Cashore är en författare att hålla ögonen på, är det någon som kommer att vända trenden är det mycket möjligt hon.

Låna boken här.

/AnnaJ