torsdag 19 maj 2011

Jorden sjunger i B-dur

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Så då är det bara att sätta sig vid tangetbordet och se vad som kommer fram. Gillar jag den? Gillar jag den inte? Den har något visst, men i slutändan är det vissa aspekter som sjunker likt en sten i en överslammad damm. Den lämnar inga ringar på vattnet. Den täcks över och glöms bort, lika snabbt som den sjönk.


OK, omslaget är ju helt fantastiskt lockande. Jorden sjunger i B-dur är Mari Strachans debutbok. Den utspelar sig i en liten by i Wales under 1950-talet. Gwenni är en tolvårig flicka som upplevs som lite konstig, vilket även är moderns största rädsla; att folk ska säga att Gwenni är konstig. Gwenni kan flyga, ser ansikten i tapeten och krusen på hyllorna iakttar henne och familjens förehavanden. Hon är naiv och har svårt att förstå sig på omvärlden samtidigt som hon är väldigt beläst och smart. Berättelsen skildras utifrån Gwennis inre, ett barnperspektiv som är både uppfriskande och frustrerande. En man försvinner och Gwenni försöker i sann detektivanda ta reda på vart han har tagit vägen. Samtidigt blir hennes egen mor mer och mer aggressiv gentemot Gwenni och beter sig konstigare och konstigare.


Varför är detta barnperspektiv både uppfriskande och frustrerande: ja när är det inte uppfriskande att ta del av ett barns tankar och själsliv? Frustrerande blir det när man som läsare hela tiden ligger steget före Gwenni. Sen är hon ju lite konstig på rätt sätt, hon är ett naivt, fantasifullt, sympatiskt och smart barn. Snarare är det omvärldens reaktioner på henne som ter sig smått obegripliga. Det finns trådar som kunde ha utvecklats mycket mer, vissa som bara liksom dunstar bort, även när det handlar om själva upplösningen av gåtan. Trots detta är det en bok som jag tyckte om att läsa. Jag gillar Gwenni, jag gillar tidsskildringen och framför allt miljön. Hur många böcker har jag läst som utspelar sig i Wales? Denna enda? Alla dessa walesiska ord och namn som man bara kan gissa sig till uttalet av. Språket väcker ett intresse för landet och, förstår jag nu, även för boken. Men slutet, slutet lämnar mer att önska, det var som att drivet i läsningen låg i möjligheten att upptäcka att det skulle finnas en till dimension av berättelsen, bara för att inse att den inte fanns, att den aldrig skulle komma att utkristallisera sig. Därav lämnar den heller inget bestående intryck. Annat än att jag känner ett sug efter att utforska Wales då.


Låna den här och avgör själva.


/AnnaJ

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar