Tintin möter Indiana Jones och Arkiv X

Ola Skogäng

Theos ockulta kuriositeter.

Äntligen har den tredje delen, I dödsskuggans dal, kommit.

De två första, Mumiens blod och De förlorade sidornas bok, lämnade stark mersmak.

Theo har en butik som säljer, precis, ockulta kuriositeter. Dessutom blir han ofta anlitad av sin vän, polisinspektör Max vid polisens Specialrotel för Oförklarliga Fenomen, när denne stöter på extra knepiga fall. Sådana som involverar serie-vampyrer, zombies, spöken och försvunna mumier.

Jo, just det, Theo är en björn. Nja, inte av födsel, men numera av ohejdad vana. Han blev en gång i tiden förvandlad av en mumie vid namn Amir Kairo och är sedan dess ständigt på jakt efter en bok från Atlantis som kanske kan hjälpa honom bli människa igen.

Theo är också någon slags extrapappa till skolflickan Felicia, som även hon har lite udda intressen och har rykte om sig på skolan att vara häxa. Är man trakasserad av tuffa flickgänget, så är det inte helt fel att vara kompis med en tre meter lång björn.


Skogäng är, som Lasse Åberg påpekar i förordet till Mumiens blod, representant för ”den klara linjen” som kanske främst syns till i franskspråkiga serier. Och serien är verkligen extremt vältecknad. Dessutom märks det i dröm- och minnessekvenserna att Skogäng även behärskar helt andra manér.

Jag tycker dock att denna tredje del, I dödsskuggans dal, går lite på tomgång rent manusmässigt. Skogäng har tagit tidigare publicerade fristående kortsekvenser av Theo från bl.a. Nemi och sammanfogat dem med en nyskriven (och tecknad) ramhistoria. Vällovligt och en kul idé, men det känns inte som om det för huvudhistorians handling framåt. Snarare lämnas man med ännu fler frågetecken och lösa trådar än efter del 2.

Får hoppas Skogäng återkommer snart med en ordentlig fortsättning.

Med detta sagt, så är Theo ändock en väldigt rekommendabel bekantskap.

/Per