För den som brukar lyssna på P1:s Godmorgon världen på söndagar är Pamela Jaskoviaks röst välbekant. För egen del brukar jag spetsa öronen extra noga när jag hör den eftersom jag tycker att hon har en så skön lugn ton. Utlämnande, humor med melankoliskt drag, integritet och mycket hjärta – det tycker jag beskriver (det jag läst av) hennes författarskap. Jaskoviak har skrivit såväl poesi som dramatik, romaner och barnböcker.
I Jaskoviaks senaste diktsamling Regnet och gräset går dock i en mer sorgsen tonart. Detta är en diktsamling som består av tre delar: "Regnet", "Gräset" och "Efter Regnet". I den första delen är dikterna uppräknande, flödande av sommarminnen och barndom, och rika på bilder från västra Göteborg. Det är vackert, sorgset, och påminner faktiskt endel om Boye, som citeras i inledningen av del ett.
Personligen så föredrar jag del två: Gräset. Denna del inleds med det kända citatet ur Walt Whitmans Leaves of grass, The song of myself. ”I celebrate myself, and sing myself. And what I assume you shall assume, For every atom belonging to me as good belongs to you”
I denna del finns tung sorg efter en pappa som dör. Naturen och det mänskliga – kött och blod och vardagsbetraktelser - vävs in i varandra i korta koncentrerade haikustrofer. Diktens jag betraktar sig själv, naturens och livets skeende sakligt. Naturens livscykel vävs ihop med diktjagets menstruationscykel och faderns död mitt i livets gång. Språkets rytmik förstärker framåtrörelsen. Effekten är stark i all sin enkelhet. Vemodet finns i varje bokstav, i varje grässtrå.
Del tre är kort, bara en sida, med en datering: Norsesund 2010. Slutraden är som ett slag i magen: Före den bleka dag i askträdets skugga då min lillebror låg drunknad i regnvattentunnan. Tystnaden efter en sådan rad blir oerhörd. Rent stilistiskt tycker jag att denna dikt sticker av lite för mycket och lämnar ett för stort hålrum på slutet. Men jag vill varmt rekommendera läsning för den som känner för en stund i lite regntung melankoli.
/Malin
I Jaskoviaks senaste diktsamling Regnet och gräset går dock i en mer sorgsen tonart. Detta är en diktsamling som består av tre delar: "Regnet", "Gräset" och "Efter Regnet". I den första delen är dikterna uppräknande, flödande av sommarminnen och barndom, och rika på bilder från västra Göteborg. Det är vackert, sorgset, och påminner faktiskt endel om Boye, som citeras i inledningen av del ett.
Personligen så föredrar jag del två: Gräset. Denna del inleds med det kända citatet ur Walt Whitmans Leaves of grass, The song of myself. ”I celebrate myself, and sing myself. And what I assume you shall assume, For every atom belonging to me as good belongs to you”
I denna del finns tung sorg efter en pappa som dör. Naturen och det mänskliga – kött och blod och vardagsbetraktelser - vävs in i varandra i korta koncentrerade haikustrofer. Diktens jag betraktar sig själv, naturens och livets skeende sakligt. Naturens livscykel vävs ihop med diktjagets menstruationscykel och faderns död mitt i livets gång. Språkets rytmik förstärker framåtrörelsen. Effekten är stark i all sin enkelhet. Vemodet finns i varje bokstav, i varje grässtrå.
Del tre är kort, bara en sida, med en datering: Norsesund 2010. Slutraden är som ett slag i magen: Före den bleka dag i askträdets skugga då min lillebror låg drunknad i regnvattentunnan. Tystnaden efter en sådan rad blir oerhörd. Rent stilistiskt tycker jag att denna dikt sticker av lite för mycket och lämnar ett för stort hålrum på slutet. Men jag vill varmt rekommendera läsning för den som känner för en stund i lite regntung melankoli.
/Malin
Kåserier av Pamela Jaskoviak i Godmorgon, världen:
Jaskoviak i Gotlib:
Hon var även med som en av elva samtidsdiktare i tv-programmet Babel häromveckan. Då diktade hon utifrån ett besök på Returhuset vid Gamlestadsvägen. Finns säkert på Babels hemsida om någon missade.
SvaraRaderaTack för info.
SvaraRadera/malin