Warm bodies

Zombiegenren upphör aldrig att fascinera, och det är förmodligen för att den tangerar en primitiv rädsla för det besinningslösa våldet. Våldsmannen (zombien) som det överhuvudtaget inte går att nå vare sig intellektuellt eller själsligt, människan som ett ostoppbart rovdjur. Inte ens döden är en befrielse och offren blir själva vad de fruktar mest. Blanda detta med en postapokalyptisk dystopi där civilisationen havererat och själva mänskligheten kämpar för sin överlevnad, i en värld utan lagar eller säkerhet. På senare tid har det kommit oerhört mycket filmer, TV-serier och litteratur på ämnet och man kan tro att det skulle vara svårt att hitta något nytt grepp på hela zombiegenren. Isaac Marion har dock lyckats.

Inledningen är fantastisk: "I am dead, but it´s not so bad. I´ve learned to live with it". Warm bodies handlar om R. R är en zombie. Han kan inte komma ihåg sitt namn annat än att det börjar på "Rrr", han har inte heller några minnen från sitt liv som levande. Han har dock ett väldigt rikt inre liv, det är bara det att impulsen att äta människor är väldigt stor. Och att uttrycka sig är nästan omöjligt annat än att stå i en klunga med de andra zombiesarna och stöna. Ibland kommer det ut några ord, men inte utan stor ansträngning. R är dock lite annorlunda från de andra zombiesarna, han vill ha något mer av tillvaron. Anledningen till att hjärnan är zombiesarnas favoritorgan när det kommer till att äta är för att de vid förtäring under några få ögonblick får uppleva den uppätna personens minnen.För ett kort ögonblick blir de nästan som en ur de levandes skaror. Under en lunchräd dödar R en ung kille, Perry, och denna gång hänger sig minnena kvar. Perrys flickvän Julia finns även i rummet, och påverkad av Perrys känslor bestämmer sig R för något oerhört, han räddar livet på Julie. Någonting håller på att hända med R. Detta är upptakten till en väldigt ovanlig kärlekshistoria.

Det ska sägas, i början hade jag väldigt svårt att acceptera sakernas tillstånd, att huvudpersonen är en zombie och att boken är skriven ur hans perspektiv. Jag var nära att lägga ifrån mig den efter bara några sidor. Jag höll som tur var ut, det behövdes bara ett kapitel eller två innan jag var fast. När Julie kommer in i historien blir det väldigt intressant, ja överhuvudtaget så är detta en så osannolik historia så jag var bara tvungen att få reda på hur det skulle gå. Man skulle ju kunna tro att det skulle bli en väldigt torr och enformig historia som berättas i första person av en zombie, men i och med R:s starka inre liv och att han dessutom utvecklas under tidens gång, lyckas författaren hålla det intressant. Jag gillar hur Marion använder sig av referenser till den kultur som fanns innan apokalypsen (med andra ord det som vi känner till idag), att någon har traskat in på ett museum och skaffat sig Salvador Dalís originalmålningar och hängt dem i sitt rum till exempel.

Detta är en bok där man inte ska tänka för mycket på förutsättningarna. Försök hålla ett öppet sinne och bara ta det som det kommer, annars tror jag man blir tokig likt när man funderar för mycket på sådana här berättelser om att resa fram och tillbaka i tiden. Det finns inga definitiva svar om vad smittan är för något, och att zombisarna lever i ett slags samhälle går emot allt vad jag lärt mig av otaliga zombiehistorier. Som sagt, detta är ett nytt grepp på hela genren och ett spännande sådant. Och tro nu inte att Warm bodies inte innehåller gore och äckel, det är brutalt och ja, zombies ruttnar. Ett plus till de fantastiska anatomiska illustrationerna i början av varje kapitel. Boken har precis kommit på svenska på Mix förlag och kommer även som film nästa år (huvudpersonen spelas av den där lilla killen i Om en pojke)!

Låna Warm Bodies här eller på svenska här.

/Anna"Brains"J