Feministiska bokcirkel läser Pojkarna

För  vårens sista feministiska bokcirkel hade vi läst Pojkarna av Jessica Schiefauer. Det blev en livlig och yvig diskussion som kom att innefattade frågor om våra egna, rätt privata,  erfarenheter av könsroller så väl som tendenser i samhälle och litteratur.  Romanen handlar ju om tre udda tjejer som förvandlar sig till killar genom att ta nektar från en ovanlig blomma.

 Vi började med att prata om språket med frågor som  -Är detta ett språk som tilltalar ungdomar? - Varför  väljer författaren att skriva kuken så ofta samtidigt som hon benämner det kvinnliga könsorganet som den lilla springan?

Förmodligen är det inte en bok som tilltalar en stor grupp ungdomar. Men jag konstaterade att vi haft  några entusiastiska  unga läsare på biblioteket. Är det inte ett misstag att se ungdomar som en enhetlig grupp som alla skall vara och tycka på ett visst sätt? Denna problematik kan väl också sägas vara ett tema i denna roman som handlar om tre tonårstjejer i utanförskap?

Språket slänger sig mellan böljande och hårt, också i handling eller som man skrev i någon recension att även en vacker blomma kan vara farligt. Det är dock det här manliga som står för farorna och därför blir det stilenligt att kalla det ena för kuken och det andra för lilla springan.

Vi diskuterade också berättarfokuset. Början och slutet beskriver Kim som vuxen. Vad gav det till berättelsen? På detta hade vi inget riktigt svar, bara funderingar. Vad betydde det att Kim hade ihjäl Tony? Gjorde det henne till offer eller var det bara frigörande? När Kim dödat Tony så springer hon ut till skogen och vi var alla rätt tveksamma till det avsnittet. Vi tyckte inte det var bra.

Romanens tema menade vi var identitet, kvinnliga vänskap, utanförskap och könsroller. Vi hade långa diskussioner om hur samhället uppfostrar individer till att bli ett kön. Men vi hade inget bra svar på vad det egentligen är bra för. Boken väckte frågor och fick oss alla att mena att det var enklare att växa upp som pojke än som flicka. Romanen fick oss också att reflektera över vår egen tonårstid. Tillsist var vi ändå tvugna att gå hem, men hade nog kunnat prata många timmar till.



/Karin