Romanen som på biblioteket räknas som ungdsomsbok., kom ut på svenska för några veckor sedan och har redan klättrat uppåt på försäljningslistorna och i bibliotekens reservationsköer. Jag förstår varför.
Jelliocoe Road är en bärande, trösterik berättelse med ett språk som speglar något, en ingång i Taylor, en sjuttonåring som bor på Internatet Jellicoe som hon hamnade efter att Hannah hämtat upp henne på en bensinmack där hon blev lämnad av sin mamma då hon var elva år. Hannah som kommer att bli som istället för mamma, men som ändå håller en viss distans till Taylor. Med Hannah bor Taylor de första åren innan hon flyttar till elevhemmet och Hannahs hus står alltid öppet för henne.
I början av berättelsen utnämns Taylor till ledare för sitt elevhem. I detta ledarskapet ingår att leda elevhemmet i en årlig strid, ett territoriekrig, mot det andra elevhemmet och några som kallas kadetterna som årligen tältar i närheten av skolan. De tre ledarna har en tidigare historia tillsammans vilket gör deras strid komplex och spännande.
Hos Hannah finns ett manuskript som visar sig vara nyckeln till Taylors egen historia (det är det som är skrivet med kursiv stil) . Berättelsen handlar om övergivenhet, förståelse, försoning, krig och kärlek. Gör inte alla bra berättelser det?
Det blir en spännande bok, som i sitt berättarsnitt påminner om en klassisk äventyrsberättelse, där dessa sjuttonåringar lever ett liv nästan på egna villkor och där de vuxna fungerar som ett slags stumma dåligt fungerade kryckor. Vad som gör boken bra är inte vad det handlar om utan hur det är skrivet. Boken finns att låna här. Gör det, du kommer inte att ångra dig. /Karin
.jpg)
