torsdag 30 september 2010

Feministbokcirkeln; efter läsningen av Pennskaftet

I måndags träffades vi första gången i feministbokcirkeln på Gamlestadens bibliotek. Det var roligt att upptäcka att bland cirkeldeltagarna fanns folk inte bara från Gamlestaden och Kortedala, utan även från Rannebergen, Majorna och Högsbo.Vi läste Pennskaftet av Elin Wägner och tanken är att jag nu skall skriva ner en del av vad vi pratade om och en del personliga reflektioner.

Elin Wägner (1882-1949) var under fyra decennier en av Sveriges mest lästa författare.Vi frågade oss i fall hon är en borgtglömd författare och enades om detta. Trots detta var hon ju modern! Hon var för både likalönsprincipen mellan kvinnor och män och sexuell jämställdhet i en tid då kvinnor inte ens hade rösträtt.
I slutet på boken säger någon att man kommer att behöva kämpa för kvinnors rätt i minst hundra år till och så är det ju, allt är inte färdigt ännu, även om vi kommit långt på vissa plan. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och i den officiella bilden av kvinnors sexualitet är de i dag fortfarande mer objekt än subjekt. Vi pratade om att i de första valen så fick makarna till kvinnorna lov att rösta för kvinnorna och vi enades om att det fortfarande i dag finns många kvinnor som röstar som sina män. I diskussionen om sex före äktenskapet pratade vi även om prinsessan Diana. När hon skulle gifta sig så försäkrade hennes far i ett officellt uttalande hennes oskuld. Men vem frågade efter prins Charles oskuld? Vi diskuterade Diana som ett tydligt offer för en patriarkatisk kultur, där hon som prinsessa liknande prinsessan i Pennksaftet som såg ut mer som "smycke än människa".

I Pennskaftet så finns alla kvinnor ur alla klasser med och vi funderade lite över detta, med en av huvudpersonerna som hade ett hembiträde. Vi kom fram till att det var ett medvetet val att ha med kvinnor från olika klasser och omständigheter. I slutet av boken så finns det också ett slags patos att feminister hjälper andra kvinnor, att vi kvinns håller ihop. Fast vi i cirkeln fann det dock lite problematiskt med det här hembiträdet som Cecilia hade för att hon hade råd, men inte verkade behöva, eftersom hon inte hade något jobb. Där syntes kanske klasstillhörigheten på något sätt ändå vara viktigare än feminismen?

Men Elin Wägner tillhörde ju
Fogelstadsgruppen som mellan 1925-53 bedrev kursverksamhet för kvinnor ur alla samhällsklasser melllan 20- 65 år . Syftet med kurserna var att göra kvinnorna kunnigare, modigare och mer målmedvetna i utövandet av sin medborgarrätt (sidan 68, Lönnroth, Delblanc, Göransson - Den svenska litteraturen III, Från modernism till massmedial marknad 1920-1995, Göteborg, 1999).

Vi diskuterade också ifall Elin Wägner var en särartsfeminist eller ej, vilket hon ju utpekats om. I Pennskaftet beskrivs kvinnorna som mer eller annan en annan art än männen. Men vi tänkte att det kanske var en pedagogisk vinst med detta, i den tiden som var, att det liksom inte var lönt att gå ut på något annat sätt. Bokens tema bland andra är ju på något sätt att uppmärksamma eller vara med och skapa ett kitt kvinnor emellan.

Vad handlar boken om ? Ett sätt att ta upp kvinnors utsatta ställning i jämförelse med mannen, med kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnors rätt till en egen sexualitet i första rummet (även om ordet sexualitet inte finns med i boken, men det handlar om att kunna leva med en man utan att dömmas ut).Vi var all förtjusta i huvudpersonen Pennskaftets styrka, hennes rappa repliker och hennes självklarhet. Som förebild känns Pennskaftet lysande. Vi tyckte det var ett bra driv i språket. I bokens första kapitel beskrivs Cecilia, som man därför tror skall bli bokens huvudperson. När det sedan visar sig att Pennskaftet blivit huvudperson så har man som läsare ändå lyckats skapa ett slags nära relation till Cecilia, vilket vi var överens om var en lyckad berättarteknisk lösning.

Vi gillade inte Pennskaftets fästman Dick. Vi tyckte att det var otroligt att hon kunde vara tillsammans med en man som från början var emot rösträtt. Den ende manlige deltagaren i cirkeln påpekade att detta var ganska typiskt och tragiskt sätt där kvinnor ser män som ett projekt som de skall omvandla så som de vill ha dem. Detta kan jag verkligen hålla med om. Män som kläs först av sina mammor och sen av sina fruar, som skall göra den karriär som ger kvinnan rätt status, sådant existerar verkligen även i dagens samhälle.Ett sätt måhända att försöka säkra sin egna osäkra plats i tillvaron?

Vi diskuterade att Pennskaftet genom att tjusa riskdagsmannen från första kammern lyckades få honom för rösträtt, men vi kom aldrig riktigt fram till vad vi tyckte om detta. Vi tyckte att berättelsen ibland gick lite snabbt, att den var skriven för sin tid och därför fanns det en del saker underförstått som vi inte kände till. Pennskaftet var exempelvis en replik på August Strindbergs Taklagsöl från 1907, vilket jag tagit reda på efter cirkeln (sidan 175, Vida Världen 1990-1960, Höganäs, 1996). Men som sagt, det var en del saker som vi inte förstod eftersom vi lever i en annan tid och det påverkade läsningen en del.

Elin Wägner är modern än i dag, med sin feminism och sin vurm för närproducerad mat (som hon skriver om i Väckarklockan från 1941), men också för den speciella energi som hennes litteratur ger uttryck för. Läsningen av hennes böcker ger tillbaka en lust och det är kanske där hon har sin största förtjänst som författare för en bättre värld.


En tanke slår mig, om vi läser om våra förebilder så kanske vi inte hela tiden behöver upptäcka hjulet på nytt. En typisk sak är att trots att hon var så betydande i sin samtid har hon ingen egen artikel i Den svenska litteraturen del 3 av Lars Lönnroth, Sven Debland och Sverker Göransson, även om hon är nämnd och omskriven lite här och där. Detta om något stärker väl Pennskaftets tes om att som feminister har vi mycket att göra i hundra år än.

Karin

tisdag 28 september 2010

Serienoir: Shutter Island och Miss don´t touch me


Shutter Island är titeln på en av Dennis Lehanes böcker (på svenska fick den titeln patient 67), som blivit både film (regisserad av Martin Scorsese) och tecknad roman. Jag har inte läst Lehanes bok och jag har inte sett filmen. Än. Men jag har läst serieromanen av den begåvade franske tecknaren Christian De Metter

Det är, skulle man kunna säga, en ”serieroman noir”, hårdkokt både till form och till innehåll. Historien som tecknas fram är svart, smart och cool och dialogerna är lika välavvägda som De Metters skugg- och mörkmättade teckningar.
Det som till en början synes vara en otvetydig och rak återgivning av ett händelseförlopp ställs snabbt på ända.

Året är 1954. Två poliser – Teddy Daniels och Chuck Aule (chuckle) - kommer till ön Shutter Island belägen strax utanför Boston. En kvinnlig patient, tillika massmördare, har rymt från det hårdbevakade mentalsjukhuset/fängelset Ashecliffe och de båda poliserna har fått i uppdrag att utreda det till synes oförklarliga försvinnandet. Ganska snart blir det tydligt att saker och ting inte står helt rätt till på ön, att psykiatriker, vakter och till och med de intagna tycks dölja något.
I den försvunna patientens rum finner (berättarjaget) Tedddy Daniels en lapp med ett kodat meddelande. Vad betyder meddelandet? Var/vem leder det till?
En storm är i annalkande, tunga regnskyar drar in över ön och snart har det förgivet tagna kastats kull.
Vilka händelser är verkliga och vilka är paranoia/hallucinationer/förnekelser? Vems verklighet är sann?
Vad är det egentligen vi bevittnar? En vetenskapsmännens konspiration på högsta nivå eller en pågående terapisession?

Utan förbehåll: De Metter har på bästa sätt förmedlat alla intressanta förvecklingar, alla intelligenta vändningar och kast i Lehanes Shutter Island.

Jag tror att jag måste läsa den.




Även den andra serieromanen som jag har läst, Miss don´t touch me, med illustrationer av tecknarteamet Kerascoet (Marie Pommepuy och Sébastien Cosset) och text ( även färgläggning) av Hubert skulle kunna karakteriseras som ”noir”.
Miss dont touch me faller då under kategorin mer burlesk ”noir”, där allvarliga och komiska inslag samsas med de hårdkokta och råa.

Systrarna Agatha och Blanche jobbar som tjänsteflickor i 1930-talets Paris. ”The Butcher of the dances” sprider skräck bland de kvinnor som rör sig ute på stadens dansställen, och likt scenariot kring en historisk namne - Londons ”Jack the Ripper” - är det främst samhällets ”dåliga flickor” som råkar illa ut.
När den mer frivola av systrarna, Agatha, mördas men ses som ett självmordsfall av polisen, bestämmer sig Blanche för att ge sig ut på jakt efter systerns mördare (som Blanche tror är ”the butcher”).

I syfte att göra detta wallraffar hon som dominatrix (se men inte röra!) på en av stadens lyxbordeller ”The pompadour”. Bordellen utgör en alldeles egen värld, befolkad av diverse karaktärsfulla glädjeflickor, där det kriminella, skumraskiga paris möter den aktade men perverterade överklassen och de uppsatta makthavarna.
Den tystlåtna, frigida Blanche visar sig äga både beslutsamhet, mod och skarpsinne och hennes jakt bär frukt. Men har hon funnit mördaren?

Vid första anblicken tyckte jag att Kerascoets och Huberts verk verkade något överkolorerade, att den hade en tämligen plottrig teckning och en eventuellt muggig kvinnoskildring. Så fel jag hade! Den är faktiskt en liten pärla! Den är både rolig, spännande och har en charmig teckning.

Susanne S.

Virka amigurumi på Gamlestadens bibliotek

På Gamlestadens bibliotek har vi en kurs i amigurumi för barn från 9 år lördagen den 9 oktober klockan 11.30-13.30. Kursledare är Jennifer Dos Santos. En länk till hennes blogg med många härliga amigurumiskapelser har du här. Vi har fortfarande några platser kvar till kursen som är gratis. Anmäl er på telefon 365 30 80

måndag 27 september 2010

Disamore

"I Italien har vi aldrig hört talas om fair-play."
Gianni Brera, legendarisk fotbollsjournalist

Malena Johansson och Mats Lerneby har skrivit reportageboken Disamore: makten, maffian och fotbollen. Det handlar förstås om Italien där banker, myndigheter, maffian, domstolar, storföretag och fotbollsklubbarnas presidenter sitter i samma spindelnät, i ett gytter av släktskap, korruption och gentjänster. Faller en så faller alla, likt ett korthus.
Men det här är också en skildring av det italienska folkets gränslösa passion för sin Calcio. Boken börjar i Neapel där Camorran styr och där det överallt hänger stora porträtt på Maradona likt på en Kristusgestalt. Givetvis gås den senaste stora skandalen Calciopoli, där Juventus tvångsnedflyttades och retroaktivt fråntogs två års mästerskap igenom grundligt. Författarna porträtterar också de mest fanatiska och våldsamma supportrarna i den slutna ultraskulturen. Det här är en bok för den som vill lära sig mer på djupet om italiensk fotboll.

/leif

lördag 25 september 2010

Helt random

Tonårsrevolten är en nödvändig frigörelseprocess som ofta kan vara både svår och smärtsam.Det kan den även vara för föräldrarna.
En allvarlig och tragikomisk pocketserie om hur det kan vara att ha tonårsdöttrar är Helt Random av Jessica Laurén. Hur det känns när de inte pratar med vuxna, super, piercar sig, hårdsminkar sig, färgar håret och när en kille ska sova över för första gången.
Skikdringen är strikt ur förälderns perspektiv. En trött och orolig mamma som tycker det är urjobbigt och hjärtslitande.
Ibland är det rätt kul, men på nåt sätt blir det lite för mycket. Det känns som om mammarollen till en tonårflicka framställs som en enda lång pina. Kan det verkligen vara så illa? undrar jag vid läsningen.
Jessica Laurén är själv mamma till två tonårstjejer och hon är illustratör och animationsregissör. Nu är hon också aktuell med "Vem"-filmerna som baseras på Stina Wirséns böcker.

Låna boken i Gotlib.

/leif

fredag 24 september 2010

Starstruck

Bäst på Bok & biblioteksmässan igår var helt klart att lyssna på Sofi Oksanen prata om Diktaturens formationer och sin senaste bok Utrensning. Tydligen var det 500 personer på seminariet och flera som inte fick plats, enligt dagens GP. Hon är en fascinerande och otroligt begåvad person. Hon pratade om vad det gör med människor att leva i en diktatur, om rädslan som vapen och om sexuellt våld. Att ett litet land som Estland glöms bort i det stora, men får uppmärksamhet på ett oväntat sätt. Boken Utrensning har översatts till 40? språk redan och uppmärksammats över hela världen. Hennes verk sätter Estland på kartan, men framförallt ger den tyngd åt människors nedtystade berättelser och traumatiska upplevelser.

Att det kommer två böcker till om Estland gör mig väldans glad. Men gladast blev jag nog efter seminariet när jag skulle köpa Utrensning. Det blev förstås signering! Så nu har jag ett alldeles eget signerat ex av Utrensning av Sofi Oksanen! Nöjd som bara den! (Bilden av en signerande Oksanen har min vän bibliotekarien Anna Johansson tagit, tack för lånet!).
/AnnaJ

onsdag 22 september 2010

Magkänslans anatomi


Trettio procent av alla vita män har betydligt högre risktolerens än resten av befolkningen. Dvs än alla kvinnor, alla icke-vita män och resten av de vita männen. Den första gruppen är i huvudsak välutbildade, välbeställda, konservativa vita män (alltså de som styr världen), och de bedömer i princip alla risker som låga. Det får vi lära oss i boken Magkänslans anatomi: Om hur vi bör tänka och när vi gör bäst i att låta bli, av Kristoffer Ahlström som är doktor i teoretisk filosofi.
Vi har fortfarande en stenåldershjärna som skapades i en farlig värld där det krävdes snabba beslut för att överleva. Vilket medför att vi fortfarande är benägna att förväxla fasa med verklig fara, och att låta oss vägledas av vår magkänsla.
En annan svaghet vi har är att vi gärna ser orsakssamband i tid och otid, även där det inte finns några. Vidare överskattar vi oss själva och tror att vi har fattat vettiga beslut bara genom att titta på resultatet. Att det är svårt, ofta omöjligt, att veta vad som hänt om vi hade handlat annorlunda är ett faktum som vi gärna bortser från.
Ett roligt exempel i boken på människans irrationalitet är experimentet när man i en affär satte upp en skylt om att ingen fick köpa mer än 12 st burkar av en speciell soppa. Alla konsumenter köpte då 4 - 10 burkar. När man tog bort skylten, men allt annat var oförändrat, så köpte ingen mer än två burkar.
Författaren menar att vi med kunskap och disciplin kan motverka irrationella impulser. Det är ganska teoretiskt avancerade resonemang han för och de blir lite svårbegripliga. På något sätt känns det som om författaren vill berätta för mycket för fort.
Låna boken i Gotlib.

/leif

tisdag 21 september 2010

Boys

Anna Ringberg debuterar med romanen Boys. Hon har tagit det originella greppet att en av bokens tre huvudpersoner är en hund, en whippet. Lasse är en nedgången diversearbetare och grannarna gillar inte honom eller hans hund. Han ska fylla 65 år och ska ställa till fest i sommarstugan han bor permanent i. Dagen till ära ska också hans son Matti som han inte har träffat på tio år komma och hälsa på.
Samma dag försvinner hans hund, något som oroar honom mycket. Det är en skör rashund. Några grannar ligger bakom. De har fångat hunden och tänker skjuta honom. Något som Matti upptäcker när han av en händelse stannar till hos en granne på väg till pappan. Boys lyckas skadeskjuten fly och Matti letar efter honom i skogen.
Det här är en lättläst välskriven berättelse om tre skadeskjutna individer av en driven debutant som det blir spännande att följa i framtiden.
/leif

måndag 20 september 2010

Följ bokcirkeln på bloggen

Om en vecka drar vår feministiska bokcirkel igång. Än är det inte försent att anmäla sig! För er som inte har möjlighet att närvara och ändå vill delta i diskussionen om böckerna så kommer ni att ha möjlighet att delta i den virtuellt här på bloggen. Inom en vecka efter den fysiska träffen, som är 27 september för Pennskaftet, 25 oktober för Rädd att flyga och 22 november för Alfahannen, läggs diskussionsmaterial upp här på bloggen. Det är det fritt fram för deltagarna att fortsätta diskutera och fritt fram för alla andra att säga vad de tycker om böckerna och delta i diskussionerna.

Håll utkik här på bloggen och glöm inte det viktigaste: läs böckerna.

/AnnaJ

fredag 17 september 2010

Nyckelbarn

Att vara barn, se orättvisa och vilja förändra är en svår ekvation. Siri går första terminen i femman, hennes föräldrar jobbar mycket så hon har hemnyckeln runt halsen. Efter skolan börjar hon hänga på stan med Linn, Leo och Nizar för att fördriva tiden. Siri och de andra tycker att läraren behandlar Leo orättvist, han får skulden för allt. De går till rektorn men får inget gehör. Samtidigt tycker Siri att hennes föräldrar beter sig konstigt, de säger att de är på resa utomlands men hon har sett dom på stan… Vuxenvärden blir opålitlig. Gänget vill göra rätt och till en början är deras upptåg och bus rätt så harmlösa men snart eskalerar det... Detta är även en bok om vänskap, grupptryck och det svåra med att säga ifrån och att säga rätt saker i rätt situation.

Kadefors är fenomenal på att få en att känna sig som elva år igen och tycka att vuxna är knäppa. Det är ingen idé att förklara för de förstår ändå inte. Jag kan rekommendera
Nyckelbarn både för barn och vuxna.

/Anna

torsdag 16 september 2010

Drömmen om det goda samhället

På söndag går vi och röstar. Har du bestämt dig? Är du osäker? Vill du veta mer om partiernas ideologiska bevekelsegrunder? Vill du få bättre förståelse för, och i vilka viktiga frågor, de olika politiska partierna skiljer sig åt?
Uriel Hedengren har skrivit en alldeles utmärkt bok som väl lämpar sig som vägledning och som en bakgrund till den politiska debatten i samhället – läs den och förankra din röst!

I
Politiska idéer – drömmen om det goda samhället (Natur & Kultur) gör Uriel Hedengren nedslag i historien och visar på de betydande idéer som på ett eller annat sätt påverkat, och fortfar att påverka, synen på vad som utgör ”det goda samhället” och samhällsutvecklingen.
De stora ideologierna (liberalismen, konservatismen och socialismen) som har mest inverkan på, som styr både de politiska diskussionerna och besluten i vårt samhälle (och har effekt på människors vardag och liv) diskuteras och ges en åskådlig och lättsmält historisk bakgrund i egna kapitel. Även idéer på ytterkanten (fascism, libertarianism och kommunism) och andra politiska åskådningar (bl.a. fundamentalism, anarkism, feminism) har fått egna kapitel.

Det finns en tydlig trend, inte minst i Sverige, av minskat allmänintresse för politiken och för politiska frågor. Färre människor väljer att gå och rösta i riksdags- och kommunval.
Samtidigt väljer många unga att lägga sin röst på små partier (SD), eller vänder sonika den etablerade politiken ryggen för att i stället söka sig till organisationer utanför de etablerade partierna och där engagera sig i en specifik fråga.
Har partierna blivit för lika varandra? Är det så att de alla utgår från samma välfärdsideologi och enbart skiljer sig åt vad gäller praktiska lösningarna kring frågor om vård, skola och miljö? Är de så lika att det inte spelar någon roll var jag lägger min röst då det i slutänden ändå blir samma resultat på politiken?
Har det blivit för rörigt och otydligt? Denna avideologisering med partier som förändrar sina budskap i hopp om att fånga nya väljare eller tilltala en så bred väljargrupp som möjligt.
Hedengrens utmärkta bok är en god hjälp till alla de som vill förstå och hänga med i de politiska svängarna. Den lämpar sig väl för både den i dagarna valville, för läraren och för eleven (grundskola och gymnasium) och för alla andra som vill förkovra sig på enkelt sätt.

Susanne.S

onsdag 15 september 2010

Du sköna nya hem

Bostadsköerna blir allt längre. Det är nästan hopplöst för ungdomar att få en bostad. Samtidigt omvandlas i rask takt fler och fler hyreshus till bostadsrättsföreningar. I boken Du sköna nya hem: om utförsäljningen av allmännyttan, synar Kent Werne den stora bostadsomvandlingen.
På 1930-talet bildades allmännyttan som ett verktyg för att ge alla en bra och billig bostad. Bostadsbyggandet, även det privata, subventionerades med statliga lån. Systemet avskaffades på nittiotalet och bostadsbyggandet sjönk till en rekordlåg nivå. Förebilden var Margaret Thatcher som rivstartade sin samhällsrevolution med att ta bort hyresregleringen och med att sälja ut en miljon (!) kommunala bostäder.
Författaren skildrar i boken i huvudsak ombildningen av hyreslägenheter till bostadsrätter i Stockholm. Det är ju där som förvandlingen har varit störst och snabbast. Bostadsbristen är också som störst där.
Han menar att bostadspolitiken har avvecklats och att politikerna har frånhänt sig instrumenten för att påverka tillgången på bostäder. Nu är det istället upp till var och en att slå sig fram. Några blir vinnare och andra förlorare. Ungdomarna är tyvärr paradigmskiftets stora förlorare. Ni kan läsa mer om ungdomars situation på bostadsmarknaden i Susannes blogginlägg Hem ljuva hem från i somras.
Givetvis finns det en motbild till Wernes åsikter. Förespråkarna av den marknadsliberala lösningen vill ta bort hyrestaket för att få balans mellan utbud och efterfrågan. När hyrorna rusar i höjden i attraktiva områden kortas köerna där och omvänt, menar de, kommer hyrorna att sjunka i områden där ingen vill bo.
Werne hävdar att de senaste tjugo årens utveckling är ett kvitto på att bostadskrisen aldrig kan lösas om inte staten tar ett visst ansvar för bostadsbyggandet.
Låna boken i Gotlib.
/leif

tisdag 14 september 2010

Författarbesök

"Vi har ju hemligheter i den här familjen"

Hundratusentals barn och ungdomar växer upp med alkoholiserade och sjuka föräldrar. Genom sin självbiografiska berättelse Vi har ju hemligheter i den här familjen vill Therese Eriksson ge dessa utsatta kraft och mod att orka kämpa vidare, att visa att det går att må bra igen, att man har rätt till att må bra, att det går att överleva och att få en framtidstro.


Torsdag den 16 september kl. 19:00
Kortedala bibliotek

I samarbete med ABF Göteborg

måndag 13 september 2010

Prins Charles känsla

Prins Charles känsla (utgiven på Ordfront förlag AB 2010) är ett efterlängtat seriealbum av Liv Strömquist, människan som gav oss de fantastiska seriealbumen 100 procent fett och Einsteins fru. I detta album ger hon sig på fenomenet kärlek, närmare bestämt den heterosexuella tvåsamhetens kärlek. Hon undersöker, granskar och försöker ta reda på vad kärlek egentligen är. Detta gör hon bland annat med hjälp av vetenskapliga teorier som hon kopplar till en historiskt kontext och vår samtids populärkultur. Och det är en sådan angelägen ansats, detta att ifrågasätta och söka förklara ett sådant samhälleligt fenomen som de flesta tar för självklart. Och att göra det lättfattligt i en serie, det är ju rent av genialt! Liv Strömquists serier behövs, ja de skulle vara obligatorisk läsning för varenda gymnasieelev (här kan vi snacka kanon).

Strömquist frågar sig även varför våra allra mest älskade torskar kan fortsätta vara sådana mysgubbar och populära bland folket, riktar skarp kritik mot monogami och patriarkatet. Hon beskriver till exempel den något drastiska konsekvensen av uttalandet "Jag är inte kär i dig längre!" med det ofrånkomliga svaret "OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan!" (s. 123).

Det är skarpt, roligt, träffsäkert och självrannsakande. Men det är tyvärr inte det bästa albumet hon har gjort, det tycker jag faktiskt inte. Och detta kan mycket väl ha att göra med mina skyhöga förväntningar eftersom jag fullkomligt älskade Einsteins fru och 100 procent fett. Ibland blir det för mycket med detaljerna, med teorierna, alla referenserna, och det är lite upprepande från och till. Det är något jag saknar eller i varje fall vill ha mer av, liknande serier som Våra allra mest älskade torskar och De fyras gäng (om fyra manliga TV-komiker och deras sexistiska skämt samt popularitet). Men, och detta är ett stort men, Liv Strömquist är fortfarande ändå ett geni. Det går inte att komma ifrån. Vad hon gör och hur hon gör det är nödvändigt i dagens samhälle. So what att det ibland blir för teoretiskt, ansatsen är trots allt att förklara ett fenomen med hjälpa av sociologiska studier, och det i serieformat! Och guldkornen finns där. Det är bara det att jag ville skratta mig igenom hela albumet som jag gjort tidigare, inte bara vid vissa avsnitt. Men man kan inte få allt i livet. Tydligen kan man inte både ha kakan och äta den...

Låna den här.

/AnnaJ

Fult folk

Linnea Nilsson och Emil Schön har skrivit boken Fult folk: samtal med Sverigedemokraternas väljare. De sökte upp några väljare som fick berätta om sina liv och varför de röstar på det partiet. Nu har de bara pratat med nio väljare och man kan undra hur mycket det går att generalisera med utgångspunkt från ett så litet underlag?
Intervjupersonerna försäkrar alla att de inte är rasister, samtidigt som de är negativa till den förda invandringspolitiken. De pratar om ett land som inte har lyckats skapa utrymme för de människor vi har tagit emot.
Jag håller med om att integrationspolitiken har misslyckats kapitalt. Men man kan inte integrera sig själv i ett samhälle. Det måste ske i ett samspel. Tyvärr är partiet som de här individerna söker sig till, enligt min åsikt, en del av problemet – inte en del av lösningen.
I ett par kapitel gör författarna också jämförelser med Norge och Danmark. Vidare har de lagt in en radda med statistiska uppgifter om SD´s väljare. Partiets väljare är, i allmänhet, yngre, fattigare och har lägre utbildning än de som röstar på de andra partierna.
Stödet för Sverigedemokraterna tog fart under 90- talets ekonomiska kris. Då det åter blev skillnad på folk och folk. Boken ger bilden av ett samhälle som inte har lyckats inkludera alla. Många i arbetarklassen har under de senaste tjugo åren sett hur andra har fått det bättre medan de själva har halkat efter. Det är dom som är förlorarna i globaliseringen, kunskaps- och valfrihetssamhället. Dom är människorna som glömdes bort – eller etablissemanget struntade i. De känner sig svikna och övergivna, och de upplever att de saknar betydelse och makt över sina egna liv.
Författarna har valt titeln för att de här personerna själva vet med sig att det anses skamligt att rösta på partiet. Vi måste lyssna på den här väljargruppen, menar dom. Vilket inte är samma sak som att acceptera rasism eller främlingsfientlighet. Istället för att för att fördöma och förakta de här människorna borde politikerna, anser de, föra en politik som minskar klassklyftorna, och samtidigt kraftfullt stå upp för tolerans och rättvisa.

Låna boken i Gotlib.

/leif

fredag 10 september 2010

Fröken Märkvärdig

Fröken Märkvärdig & Karriären är en seriebok av Joanna Rubin Dranger från början av seklet. Den handlar om en ung tjej som försöker etablera sig som illustratör och författare. Hon pendlar mellan hybris och djup ångest.
I grunden har hon ett extremt dåligt självförtroende. Hennes föräldrar har med sina skyhöga förväntningar satt en omänsklig press på henne som gör att hon förlamas av prestationsångest. Mörkermonstret ,som ständigt vandrar vid hennes sida, och de inre demonerna växer sig allt starkare. Obönhörligt drivs hon mot ett sammanbrott.
Samtidigt som det är djupt tragiskt så är det absurt komiskt. I inledningen tex så förklarar pappan för det lilla barnet att hon måste bli en av de tio bästa i världen , och sedan försvinner han för gott i en rymdraket. Längre fram i berättelsen ställer demonerna huvudpersonen inför rätta anklagad för att vara en medelmåtta som har misslyckats med ALLT hon har gjort. Straffet blir att hon döms till livstids skam och isolering.
När hon väl har tagit sig igenom kollapsen så kommer hon, föga förvånande, till insikt om att bara hon själv kan bestämma hur hon ska leva sitt eget liv.
Rubin Dranger skapar naivistiska svartvita knivskarpa bilder, som har fyndiga små detaljer. Med härlig galghumor driver hon med vår tids karriärkrav, och på samma gång skildrar hon ömsint och träffsäkert skräcken för att inte ha det som krävs.
Hon har gjort en, nu bioaktuell, 30 minuters animerad film av berättelsen.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Utställningen framflyttad till 26/11



Utställningen Jag har resande i mitt hjärta är framflyttad till perioden
26 november - 17 januari.

torsdag 9 september 2010

Tiger

Tiger av Mian Lodalen är en fristående fortsättning på Dårens dotter från 2008. Connie växer upp hos sin moster och hennes man i Jönköping efter att hennes mamma fått en amningspsykos och tagit sitt liv och hennes pappa påstods tillhöra resandefolket som det sades att man inte kunde lita på. Connie tycker han är rolig med sina upptåg men kommer bara när han vill. I Tiger har Connie blivit tonåring, det är 70-tal och Jönköping kryllar av frikyrkor. Tillsammans med sina tjejkompisar bilder de Sister in Crime, de är tuffa, utmanar normen för hur tjejer ska vara och de håller ihop. I biologiboken läser de att homosexualitet är en sjukdom och känslorna som sköljer över Connie när hon ser Anna vågar hon inte ens fantisera om vad de skulle kunna leda till...

Lodalens språk är mer sansat än i hennes första romaner Smulklubbens sakmlösa systrar och Trekant, där jag hade lite svårt för det rappa attitydfulla språket. Tiger är i och för sig en mer allvarlig och gripande historia. Vilket jag föredrar. Hade jag läst denna boken när jag var tonåring hade min världsbild sett helt annorlunda ut, en nästan svindlande känsla. Den är klart värd att köa för!
/Anna

onsdag 8 september 2010

Feministisk bokcirkel!



Vad passar bättre nu när hösten är här än att gå med i en bokcirkel och läsa lite feministiska böcker? Vi träffas tre måndagar kl. 18.00 under hösten, fikar och diskuterar. Vi gör nedslag i tre olika viktiga tidsdokument;
till 27 september ska vi ha läst Pennskaftet av Elin Wägner (1910)
till 25 oktober ska vi ha läst Rädd att flyga av Erica Jong (på svenska 1975)
och till sista träffen 22 november ska vi ha läst Alfahannen av Katarina Wennstam (2010)

Alltså; Gamlestadens bibliotek. kl. 18.00
Begränsat antal platser. Anmäl till biblioteket senast 22 september. Anmälningsavgift på 45 kronor inkluderar fika och betalas senast 24 september.

Är detta kanske hösten då du äntligen ska gå med i en bokcirkel? Är det hösten då du ska läsa lite moderna klassiker och diksutera feministisk litteratur, i trevligt sällskap? Tveka inte, hör av dig till oss på tel. 365 30 80.

/Gamlestadens AnnaJ

UTSTÄLLNINGEN ÄR FÖRSENAD!





Utställningen "Jag har resande i mitt hjärta" har tyvärr blivit försenad.
Förhoppningsvis kommer den att anlända under nästa vecka. Vi återkommer när vi vet besked.
Vi beklagar förseningen.

tisdag 7 september 2010

Jag har resande i mitt hjärta

På Kortedala bibliotek kommer vi ha en utställning som heter "Jag har resande i mitt hjärta" producerad av Västarvet mellan den 9 september - 2 oktober. Läs mer om utställningen HÄR.

I samband med detta kommer vi även ha musik- och författarbesök. Tisdag den 21 september klockan 19:00 kommer författaren Bennie Åkerfeldt och berättar om sina rötter i Resandefolket i Sverige, de som kallats för "tattare", och trubaduren Pelle Jageby sjunger visor med anknytning till resandefolket.

Välkomna!

måndag 6 september 2010

Vägarnas folk


Vägarnas folk: de resande och deras livsvärld är forskaren Gunborg A Lindholms doktorsavhandling om resande. Under några år intervjuade hon 42 resande som var födda från 1917 till slutet av sextitalet. 15 av dem var kvinnor. Framförallt studerade hon resande från Göteborg med omnejd.
Resandekulturen är uppbyggd efter släktsamhällets principer. Man består av vissa familjer och man har bestämda normer och traditioner som har vuxit fram, och bibehållits, under många generationer. Till stor del är detta en följd av ett socialt utanförskap. Som grupp har man stämplats som avvikande, oönskad och problematisk.
Släktsammanhållningen är fortfarande mycket stark, och alla inre angelägenheter som händer inom familjen är viktigare än tex den ekonomiska försörjningen. Samhörigheten upprätthålls genom ett tätt och intensivt umgänge.
Lindholm menar att Resandekulturen till stor del har överlevt för att personerna i den har varit så flexibla, anpassningsbara och så skickliga på att dölja sig. Hon ser deras kultur som ett uttryck för människans behov och möjlighet att skapa sig en plats i tillvaron trots mindre goda objektiva förutsättningar.
Låna boken i Gotlib.

/leif

fredag 3 september 2010

Himmel och helvete


Ibland har jag förväntningar på en bok, eller kanske snarare förutfattade meningar om bokens innehåll och författarens språk. Det kan börja med att jag tilltalas av en titel, en omslagsbild, att författaren kommer från en speciell plats eller kanske är lite okänd.
Så var det med Jón Kalman Stefánssons himmel och helvete (Weyler Förlag), och enligt baksidestexten hade jag mer än yta att vänta mig: en roman om lycka och olycka, om bergen och haven, om verkligheten och drömmarna. Den utspelar sig för mer än hundra år sen. Och idag.
En bok som tycktes rymma en hel del, och dessutom omfattade både samtiden och historien.

Sammanfattningsvis. Island hundra år tillbaka i tiden rör sig två unga män, Pojken och Bárdur, i de glest befolkade, karga och hårdlevda Västfjordarnas landskap. De har kommit från traktens Köping till ett fiskeläger någon dags vandring därifrån. I Köpingen har Bárdur lånat John Miltons Paradise Lost av en blind skeppare som med illavarslande ord – ”den kommer att förändra ditt liv” – förebådar vad som komma skall. Bárdur läser boken så intensivt, går så in i boken att han, när de en isig och stormig natt gryning far ut med fiskebåten, glömmer att få med sig den skyddande, livsviktiga läderkjorteln. Bárdurs öde är därmed beseglat.
Efter händelsen till havs beger sig Pojken åter till Köpingen för att återlämna Bárdurs bok men också för att försöka komma över och gå vidare.

Historien berättas till stora delar av ett ”vi”, vilket möjligen ska förläna innehållet en tidlöshet (och en allmängiltighet). För mig känns det mer som att författaren fyller texten med docerande aforismer och storvulna visdomsord för att den ska framstå som djupsinnig.
Stefánssons djupsinnigheter rör sig till stor del kring läsandet (litteraturens, kunskapen kraft). Läsandet/litteraturen som en begärlig frukt eller, i denna fattiga avkrok, en ovanlig frukt som verkar som ögonöppnare och förlösare. Läsandet/litteraturen som förmår dra slöjan från ögonen, och omöjliggör oskuldsfullhet och säll okunskap. Läsandet/litteraturen som farlig frukt som kan förgöra. Gott så.

Jag försökte verkligen tycka om himmel och helvete. Det gick inte så bra, det var så mycket som inte fungerade för mig: språket (närmade sig ofta ranelidska), karaktärerna och deras relationer (obegripliga, konstlade) och själva handlingen (vad som återgavs, vad som betonades, vad som kunde ha berättats) som sammantaget fick mig att helt tappa intresset.

"Vissa ord kan förmodligen förändra världen, de kan trösta oss och torka tårarna. Vissa ord är gevärskulor, andra fioltoner. Vissa av dem kan få isen över hjärtat att smälta och man kan till och med skicka ut orden som ett slags räddningsexpeditioner när tiderna är onda och vi själva kanske vare sig levande eller döda. Men orden räcker däremot inte långt och vi går vilse och dukar under ute på livets hedar och har inget annat att hålla tag i än ett pennskaft".

Räddningsexpeditionen nådde inte fram till mig, men kanske till någon annan?

Susanne. S

torsdag 2 september 2010

Joakim Thåström

I denna veckan har vi en Joakim Thåström vecka på Gamlestadens bibliotek. Det innebär att vi läser upp Joakim Thåströms texter som om vore de dikter, på Dagens dikt klockan 12.00 varje dag. Vår publik har mestadels varit äldre män för vilka dessa texter varit en ny bektanskap. Det har varit ett lyckat möte.

Jag var tretton år när Ebba Gröns "Kärlek och uppror" kom ut 1981. Jag satt där i i det röda gamla trähuset från 1700-talet och lärde mig texterna utantill. Jag hade hört talas om Ebba Grön genom en kompis storebror. Man lyssnade nog på den där skivan överallt i skogarna i min hembygd. Men det var inget speciellt punkigt med oss. Vi fick bra puls av musiken och de triggande texterna, som ville förmedla något, få oss att förstå saker på ett sätt som ingen hade försökt tidigare. För oss hade proggen aldrig varit något annat än människor i fula kläder som försökte inbilla oss att vi alla var lika. Var det något jag inte ville så var det att vara lik dem.

Även om Ebba Grön var politik så var det något annat, de var coola och snygga, gav hopp om en annan världsordning. Gjorde det häftigt att vara poltiskt medveten. För oss där ute på landet var det få om ens någon som hade varit i något område som ens liknade Rågsved, Ebba Gröns hemvist. Men det var också texter som med sin blanding av kärlek, lust, ilska och kämparanda gav ett slags berättigande för tonårsupproret. För vad är ett tonårsuppror om inte att skrämmas tillbaka? Ge igen för gammal ost och visa på uppenbara brister i samhället.

Men det här är ju en biblioteksblogg och egentligen vill jag framhålla Joakim Thåström som den store textförfattaren, med rötter i så väl punken, proggen och den franska dekadensen. Men det blir för jobbigt och svårt. Dock kan jag säga att hans texter är bättre för 43 åringen Karin än för 13 åringen Karin och ändå var det bra redan då.

Joakim Thåström håller forfarande stilen. Han har ännu inte varit med i vare sig Fångarna på fortet eller Lets Dance. Om man pratar om moral som personligt rättesnöre så verkar det som att Thåström tillsist blev en av de mest moraliska idolerna. Vem hade trott något sådant 1981? Men det är kanske därför som de gamla pensionärerna gillar honom. Han är pålitlig. Står på de svagas sida och säljer sig inte för vad som helst.

"Förrädare förenen er
Här dansar vi i smuts
Vi tillber allt som kallas lust

Hin håle...

Välkommen till mitt simpla hål
Och som ni alla vet
den enes glöd den andres död
Klockan slår för tärningspel"


Joakim Thåström text ur "Djävulen och jag" från 1989

Karin

onsdag 1 september 2010

Engångsligg

21-åriga Josefin Palmgren romandebuterar med kortromanen ( 150 sidor) Engångsligg. Det är en blogginspirerad generationsroman om hur det är att leva i det gränsland mellan tonår- och vuxenliv som uppstått i massungdomsarbetslöshetens tidevarv.
Huvudpersonen, den 20-åriga Klementin är gratispraktikant på en reklambyrå och på fritiden raggar hon killar och festar hårt. Hon vill vara cool, svår och blasé. Ständigt är hon på jakt efter kickar. Men hon vet inte vad, eller vem hon söker, och hon hittar det förstås inte.
Hennes relationer till tjejkompisar är också en form av engångsligg. Hela livet framstår för henne som ett one night stand.Underliggande i romanen finns också tanken om kvinnans rätt att välja bort relationer för att istället söka äktheten i promiskuitet.
Författaren har själv haft 32 jobb/praktikplatser, säger hon. Det här är ingen nyskapande eller särskilt originell bok, men det flyter på ganska bra och Palmgren har hittat sin egen röst. Hon har skapat en träffande skildring av hur det är att vara ungdom man inte känner sig behövd, när allt flyter och inget är beständigt.
Låna boken i Gotlib

/leif