I måndags träffades vi första gången i feministbokcirkeln på Gamlestadens bibliotek. Det var roligt att upptäcka att bland cirkeldeltagarna fanns folk inte bara från Gamlestaden och Kortedala, utan även från Rannebergen, Majorna och Högsbo.Vi läste Pennskaftet av Elin Wägner och tanken är att jag nu skall skriva ner en del av vad vi pratade om och en del personliga reflektioner.Elin Wägner (1882-1949) var under fyra decennier en av Sveriges mest lästa författare.Vi frågade oss i fall hon är en borgtglömd författare och enades om detta. Trots detta var hon ju modern! Hon var för både likalönsprincipen mellan kvinnor och män och sexuell jämställdhet i en tid då kvinnor inte ens hade rösträtt.
I slutet på boken säger någon att man kommer att behöva kämpa för kvinnors rätt i minst hundra år till och så är det ju, allt är inte färdigt ännu, även om vi kommit långt på vissa plan. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och i den officiella bilden av kvinnors sexualitet är de i dag fortfarande mer objekt än subjekt. Vi pratade om att i de första valen så fick makarna till kvinnorna lov att rösta för kvinnorna och vi enades om att det fortfarande i dag finns många kvinnor som röstar som sina män. I diskussionen om sex före äktenskapet pratade vi även om prinsessan Diana. När hon skulle gifta sig så försäkrade hennes far i ett officellt uttalande hennes oskuld. Men vem frågade efter prins Charles oskuld? Vi diskuterade Diana som ett tydligt offer för en patriarkatisk kultur, där hon som prinsessa liknande prinsessan i Pennksaftet som såg ut mer som "smycke än människa".
I Pennskaftet så finns alla kvinnor ur alla klasser med och vi funderade lite över detta, med en av huvudpersonerna som hade ett hembiträde. Vi kom fram till att det var ett medvetet val att ha med kvinnor från olika klasser och omständigheter. I slutet av boken så finns det också ett slags patos att feminister hjälper andra kvinnor, att vi kvinns håller ihop. Fast vi i cirkeln fann det dock lite problematiskt med det här hembiträdet som Cecilia hade för att hon hade råd, men inte verkade behöva, eftersom hon inte hade något jobb. Där syntes kanske klasstillhörigheten på något sätt ändå vara viktigare än feminismen?
Men Elin Wägner tillhörde ju Fogelstadsgruppen som mellan 1925-53 bedrev kursverksamhet för kvinnor ur alla samhällsklasser melllan 20- 65 år . Syftet med kurserna var att göra kvinnorna kunnigare, modigare och mer målmedvetna i utövandet av sin medborgarrätt (sidan 68, Lönnroth, Delblanc, Göransson - Den svenska litteraturen III, Från modernism till massmedial marknad 1920-1995, Göteborg, 1999).
Vi diskuterade också ifall Elin Wägner var en särartsfeminist eller ej, vilket hon ju utpekats om. I Pennskaftet beskrivs kvinnorna som mer eller annan en annan art än männen. Men vi tänkte att det kanske var en pedagogisk vinst med detta, i den tiden som var, att det liksom inte var lönt att gå ut på något annat sätt. Bokens tema bland andra är ju på något sätt att uppmärksamma eller vara med och skapa ett kitt kvinnor emellan.
Vad handlar boken om ? Ett sätt att ta upp kvinnors utsatta ställning i jämförelse med mannen, med kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnors rätt till en egen sexualitet i första rummet (även om ordet sexualitet inte finns med i boken, men det handlar om att kunna leva med en man utan att dömmas ut).Vi var all förtjusta i huvudpersonen Pennskaftets styrka, hennes rappa repliker och hennes självklarhet. Som förebild känns Pennskaftet lysande. Vi tyckte det var ett bra driv i språket. I bokens första kapitel beskrivs Cecilia, som man därför tror skall bli bokens huvudperson. När det sedan visar sig att Pennskaftet blivit huvudperson så har man som läsare ändå lyckats skapa ett slags nära relation till Cecilia, vilket vi var överens om var en lyckad berättarteknisk lösning.
Vi gillade inte Pennskaftets fästman Dick. Vi tyckte att det var otroligt att hon kunde vara tillsammans med en man som från början var emot rösträtt. Den ende manlige deltagaren i cirkeln påpekade att detta var ganska typiskt och tragiskt sätt där kvinnor ser män som ett projekt som de skall omvandla så som de vill ha dem. Detta kan jag verkligen hålla med om. Män som kläs först av sina mammor och sen av sina fruar, som skall göra den karriär som ger kvinnan rätt status, sådant existerar verkligen även i dagens samhälle.Ett sätt måhända att försöka säkra sin egna osäkra plats i tillvaron?
Vi diskuterade att Pennskaftet genom att tjusa riskdagsmannen från första kammern lyckades få honom för rösträtt, men vi kom aldrig riktigt fram till vad vi tyckte om detta. Vi tyckte att berättelsen ibland gick lite snabbt, att den var skriven för sin tid och därför fanns det en del saker underförstått som vi inte kände till. Pennskaftet var exempelvis en replik på August Strindbergs Taklagsöl från 1907, vilket jag tagit reda på efter cirkeln (sidan 175, Vida Världen 1990-1960, Höganäs, 1996). Men som sagt, det var en del saker som vi inte förstod eftersom vi lever i en annan tid och det påverkade läsningen en del.
Elin Wägner är modern än i dag, med sin feminism och sin vurm för närproducerad mat (som hon skriver om i Väckarklockan från 1941), men också för den speciella energi som hennes litteratur ger uttryck för. Läsningen av hennes böcker ger tillbaka en lust och det är kanske där hon har sin största förtjänst som författare för en bättre värld.
En tanke slår mig, om vi läser om våra förebilder så kanske vi inte hela tiden behöver upptäcka hjulet på nytt. En typisk sak är att trots att hon var så betydande i sin samtid har hon ingen egen artikel i Den svenska litteraturen del 3 av Lars Lönnroth, Sven Debland och Sverker Göransson, även om hon är nämnd och omskriven lite här och där. Detta om något stärker väl Pennskaftets tes om att som feminister har vi mycket att göra i hundra år än.
Karin
