Ibland har jag förväntningar på en bok, eller kanske snarare förutfattade meningar om bokens innehåll och författarens språk. Det kan börja med att jag tilltalas av en titel, en omslagsbild, att författaren kommer från en speciell plats eller kanske är lite okänd.
Så var det med Jón Kalman Stefánssons himmel och helvete (Weyler Förlag), och enligt baksidestexten hade jag mer än yta att vänta mig: en roman om lycka och olycka, om bergen och haven, om verkligheten och drömmarna. Den utspelar sig för mer än hundra år sen. Och idag.
En bok som tycktes rymma en hel del, och dessutom omfattade både samtiden och historien.
Sammanfattningsvis. Island hundra år tillbaka i tiden rör sig två unga män, Pojken och Bárdur, i de glest befolkade, karga och hårdlevda Västfjordarnas landskap. De har kommit från traktens Köping till ett fiskeläger någon dags vandring därifrån. I Köpingen har Bárdur lånat John Miltons Paradise Lost av en blind skeppare som med illavarslande ord – ”den kommer att förändra ditt liv” – förebådar vad som komma skall. Bárdur läser boken så intensivt, går så in i boken att han, när de en isig och stormig natt gryning far ut med fiskebåten, glömmer att få med sig den skyddande, livsviktiga läderkjorteln. Bárdurs öde är därmed beseglat.
Efter händelsen till havs beger sig Pojken åter till Köpingen för att återlämna Bárdurs bok men också för att försöka komma över och gå vidare.
Historien berättas till stora delar av ett ”vi”, vilket möjligen ska förläna innehållet en tidlöshet (och en allmängiltighet). För mig känns det mer som att författaren fyller texten med docerande aforismer och storvulna visdomsord för att den ska framstå som djupsinnig.
Stefánssons djupsinnigheter rör sig till stor del kring läsandet (litteraturens, kunskapen kraft). Läsandet/litteraturen som en begärlig frukt eller, i denna fattiga avkrok, en ovanlig frukt som verkar som ögonöppnare och förlösare. Läsandet/litteraturen som förmår dra slöjan från ögonen, och omöjliggör oskuldsfullhet och säll okunskap. Läsandet/litteraturen som farlig frukt som kan förgöra. Gott så.
Jag försökte verkligen tycka om himmel och helvete. Det gick inte så bra, det var så mycket som inte fungerade för mig: språket (närmade sig ofta ranelidska), karaktärerna och deras relationer (obegripliga, konstlade) och själva handlingen (vad som återgavs, vad som betonades, vad som kunde ha berättats) som sammantaget fick mig att helt tappa intresset.
"Vissa ord kan förmodligen förändra världen, de kan trösta oss och torka tårarna. Vissa ord är gevärskulor, andra fioltoner. Vissa av dem kan få isen över hjärtat att smälta och man kan till och med skicka ut orden som ett slags räddningsexpeditioner när tiderna är onda och vi själva kanske vare sig levande eller döda. Men orden räcker däremot inte långt och vi går vilse och dukar under ute på livets hedar och har inget annat att hålla tag i än ett pennskaft".
Räddningsexpeditionen nådde inte fram till mig, men kanske till någon annan?
Susanne. S
Så var det med Jón Kalman Stefánssons himmel och helvete (Weyler Förlag), och enligt baksidestexten hade jag mer än yta att vänta mig: en roman om lycka och olycka, om bergen och haven, om verkligheten och drömmarna. Den utspelar sig för mer än hundra år sen. Och idag.
En bok som tycktes rymma en hel del, och dessutom omfattade både samtiden och historien.
Sammanfattningsvis. Island hundra år tillbaka i tiden rör sig två unga män, Pojken och Bárdur, i de glest befolkade, karga och hårdlevda Västfjordarnas landskap. De har kommit från traktens Köping till ett fiskeläger någon dags vandring därifrån. I Köpingen har Bárdur lånat John Miltons Paradise Lost av en blind skeppare som med illavarslande ord – ”den kommer att förändra ditt liv” – förebådar vad som komma skall. Bárdur läser boken så intensivt, går så in i boken att han, när de en isig och stormig natt gryning far ut med fiskebåten, glömmer att få med sig den skyddande, livsviktiga läderkjorteln. Bárdurs öde är därmed beseglat.
Efter händelsen till havs beger sig Pojken åter till Köpingen för att återlämna Bárdurs bok men också för att försöka komma över och gå vidare.
Historien berättas till stora delar av ett ”vi”, vilket möjligen ska förläna innehållet en tidlöshet (och en allmängiltighet). För mig känns det mer som att författaren fyller texten med docerande aforismer och storvulna visdomsord för att den ska framstå som djupsinnig.
Stefánssons djupsinnigheter rör sig till stor del kring läsandet (litteraturens, kunskapen kraft). Läsandet/litteraturen som en begärlig frukt eller, i denna fattiga avkrok, en ovanlig frukt som verkar som ögonöppnare och förlösare. Läsandet/litteraturen som förmår dra slöjan från ögonen, och omöjliggör oskuldsfullhet och säll okunskap. Läsandet/litteraturen som farlig frukt som kan förgöra. Gott så.
Jag försökte verkligen tycka om himmel och helvete. Det gick inte så bra, det var så mycket som inte fungerade för mig: språket (närmade sig ofta ranelidska), karaktärerna och deras relationer (obegripliga, konstlade) och själva handlingen (vad som återgavs, vad som betonades, vad som kunde ha berättats) som sammantaget fick mig att helt tappa intresset.
"Vissa ord kan förmodligen förändra världen, de kan trösta oss och torka tårarna. Vissa ord är gevärskulor, andra fioltoner. Vissa av dem kan få isen över hjärtat att smälta och man kan till och med skicka ut orden som ett slags räddningsexpeditioner när tiderna är onda och vi själva kanske vare sig levande eller döda. Men orden räcker däremot inte långt och vi går vilse och dukar under ute på livets hedar och har inget annat att hålla tag i än ett pennskaft".
Räddningsexpeditionen nådde inte fram till mig, men kanske till någon annan?
Susanne. S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar