Strindbergs stjärna

Redan innan den gavs ut hade Jan Wallentins debutroman Strindbergs stjärna sålts till flera länder och omtalades som succéroman. För att generalisera något kan man hävda att bestsellers ofta rimmar illa med god litteratur; romanen har bland annat jämförts med andra försäljningssuccéer av Dan Brown (DaVinci-koden), Stieg Larsson (Milleniumtrilogin), Camilla Läckberg och Lars Kepler som samtliga fått ljummen kritik vad gäller deras litterära förtjänster.

Men kanske är det inte helt fruktsamt att bedöma underhållningslitteratur utifrån samma måttstock som s.k. ”seriös” litteratur (ogillar uttrycket – vem skriver med uppsåt att skriva oseriös litteratur?). Dock blev jag tidvis rejält trött och irriterad på Wallentins klichémässiga personbeskrivningar, på hans språkliga excesser och på att det späckas rejält med saftiga historiska fakta.

Men det är också det som tilltalar mig i Wallentins roman – att det liksom sammantaget är ”too much” och svindlande; här vävs nordisk och egyptisk mytologi, frimurare, nazister och upptäcktsresande samman med diverse andra hemliga sällskap och udda personligheter. Det är spänning, äventyr, surrealism och fantasy i en enda (liten) tegelsten.

Ett lik återfinns av en dykare i ett gammalt gruvschakt. Upptäckten blir föremål för mordutredning och medias intresse. Handlar det om ett sexmord? Eller är det kanske ett hedniskt offer?

Vad som inte är helt känt är att dykaren i händerna på den döde även fann ett kors. Dykaren tar i hemlighet kontakt med den pillerknaprande, ångestridne forskaren Don Titelman (specialitet symboler och myter) för att utröna korsets härkomst och material. Don Titelman beger sig till orten för att undersöka det märkliga fyndet. Samtidigt ger sig den säregna italienskan Elena Duomi (en Lisbeth Salander in spe?), på uppdrag av Stiftelsen, i väg för att lägga beslag på korset. Vad har korset egentligen för betydelse, varför är det så viktigt? Ännu ett mord kommer snart att upptäckas och dramatiken stegras.

Detta är upptakten till en rafflande jakt, med livet som insats i dubbel bemärkelse, som tar läsaren till flertalet udda platser i Europa - och naturligtvis Nordpolen och platsen för ingenjör Andrées expeditions olycksaliga slut.

Jag tycker att Jan Wallentins roman är en mycket läsvärd debut men kanske har jag och andra, som främst lockas att läsa boken för Andrées sorgliga expedition, större behållning av Per Olof Sundmans psykologiska dokumentär Ingenjör Andrées luftfärd.

Hos Wallentin är hans fantastiska historia det väsentliga och de historiska händelserna, personerna används blott som rekvisita.

Susanne S.