Redan innan den gavs ut hade Jan Wallentins debutroman Strindbergs stjärna sålts till flera länder och omtalades som succéroman. För att generalisera något kan man hävda att bestsellers ofta rimmar illa med god litteratur; romanen har bland annat jämförts med andra försäljningssuccéer av Dan Brown (DaVinci-koden), Stieg Larsson (Milleniumtrilogin), Camilla Läckberg och Lars Kepler som samtliga fått ljummen kritik vad gäller deras litterära förtjänster.
Men kanske är det inte helt fruktsamt att bedöma underhållningslitteratur utifrån samma måttstock som s.k. ”seriös” litteratur (ogillar uttrycket – vem skriver med uppsåt att skriva oseriös litteratur?).
Men det är också det som tilltalar mig i Wallentins roman – att det liksom sammantaget är ”too much” och svindlande; här vävs nordisk och egyptisk mytologi, frimurare, nazister och upptäcktsresande samman med diverse andra hemliga sällskap och udda personligheter.
Vad som inte är helt känt är att dykaren i händerna på den döde även fann ett kors. Dykaren tar i hemlighet kontakt med den pillerknaprande, ångestridne forskaren Don Titelman (specialitet symboler och myter) för att utröna korsets härkomst och material. Don Titelman beger sig till orten för att undersöka det märkliga fyndet. Samtidigt ger sig den säregna italienskan Elena Duomi (en Lisbeth Salander in spe?), på uppdrag av Stiftelsen, i väg för att lägga beslag på korset. Vad har korset egentligen för betydelse, varför är det så viktigt? Ännu ett mord kommer snart att upptäckas och dramatiken stegras.
Detta är upptakten till en rafflande jakt, med livet som insats i dubbel bemärkelse, som tar läsaren till flertalet udda platser i Europa - och naturligtvis Nordpolen och platsen för ingenjör Andrées expeditions olycksaliga slut.
Hos Wallentin är hans fantastiska historia det väsentliga och de historiska händelserna, personerna används blott som rekvisita.
Susanne S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar