måndag 30 maj 2011

Litteratur för livshanken

Jag har läst Karl Ove Knausgårds Min kamp del 2. (Den första delen har jag bloggat om här). I den här boken blir kampen tydlig, namnet får ett större berättigande. För mig så handlar hela romanen om att förstå livet med hjälp av litteraturen, att hitta svaren genom att tolka tiden och de många betydande samtida och klassiska författarna, men också om ett självförverkligande genom ett liv som författare. På så sätt blir romansviten (eller de två böcker jag läst) ett svar på den samtidsdynga av självhjälpslitteratur och sökandet efter lyckan. För den kamp som utkämpas i de här böckerna är en kamp mot alienation och mörker, en kamp som delvis rors i land, men på ett mindre lättvindigt, men samtidigt mer betryggande vis än i självhjälpslitteraturen. Det är väl så som vi som arbetar med skönlitteratur vill att det skall vara, litteraturen som medel mot allt.


Om min läsning av den första boken i mångt och mycket handlade om samhällets förhållande till döden så handlar den här boken om förhållandet till livet. Ett av romanens återkommande teman är nihilismen, hur Knausgård menar att den påverkat samhället mot likformighet, på ett sätt så att människor till och med fått samma drömmar.

Det är en intressant läsning, ett sparsamt och osentimentalt språk som ändå eller kanske just därför blir väldigt betydelsefullt i mötet med det sköra och vackra, som alltid hans fru och barn står för, men också den ständigt återkommande goda vännen. Däremot är det väldigt svårt att förstå vad som är så hemskt och sensationellt med romanerna. I Sverige har vi åtminstone under hela mitt liv haft betydligt värre beskrivningar av föräldrar än det som bjuds här. Om detta är nytt för Norge så är det väl på tiden.

Men läsningen är inget spektakulärt på det sätt som det ibland framställs. Jag fattar helt enkelt inte grejen med vad som är så oerhört hemskt utlämnande, det är som en falsk varudeklaration och gör att författaren och böckerna får lite dåligt rykte av sådana som inte läst, eftersom det finns en idé om att det är frågan om uppradande av snaskigheter. Men det är kanske ett missförstånd som beror på en brist i språket, som gör att självutlämnande idag associeras till dokusåpor och annat bjärt. Men det är något helt annat.

Boken finns att låna här


/Karin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar