Min kamp av Karl Ove Knausgård

Foto: Christina Ottosson
Jag såg ett teveprogramm för ett tiotal år sedan där John Irving sa något om att riktiga författare använde sig av fantasi och fabulerande men att skriva en roman där man bara använde sigav självbiografiskt material var något annat än att författa.



Jag minns att jag tyckte att Irving med denna hållning till romanskrivande var sprungen ur en tradition av sagoberättare med bland andra Selma Lagerlöf, Nikolaj Gogol och Boris Vian, som jag gärna läste, då jag var trött på den samtida litteraturen där allt för många författare skrev romaner om författare som skrev romaner eller om sammanträffande på barer i andra länder. Det var på sätt och vis som att den svenska romanen försökte vara som bilderna i Christer Strömholms Vännerna från Place Blanche, men utan att komma riktigt nära vare sig nerv elller orginalitet. Jämsides med detta pratade man om den postmoderna berättelsen som något upplöst utan början och slut. Det var heller ingenting som jag kunde greppa eller kände någon särskild entusiasm inför.

Det här skriver jag för att förklara att jag inte alls var särskilt positivt inställd till Karl Ove Knausgårds Min kamp. Men jag var nyfiken, eftersom den fått så mycket uppmärksamhet och för att det var något ganska genialiskt att kalla böckerna för Min Kamp , ett slags klargörande över författarens distans till sig själv i och med anspelningen på Adolf Hitler. Det är väl också det som blev mitt huvudtema i läsningen av boken, att författaren sätter sitt liv i en filosofisk kontext och gör det till stor litteratur, för jag tycker att det är riktigt bra.

Knausgård har ett eget sätt att bryta ner allt i beståndsdelar och skapa ett sammanhang mellan ting och händelser. Det är en ruggig berättelse, om en sons uppriktiga avsky för sin far. Men det är också en modern berättelse skriven i en tid då jaget som varumärke är ett ständigt tema och ett bevis för att berättelserna finns i våra liv och att vi själva kan hitta början och slut. Det är inte bara Knausgård som visat att samtidsromanen har kommit loss. Jag tror tveklöst att 2010-talet kommer at bli ett sjuhelvetes romandecennium. Det här är bara i början. Hurra hurra hurra hurra!
/karin