Söta pojkar är bara på låtsas av Moa Eriksson Sandberg är en debut om en tonårstjej som söker kärlek och utforskar sin sexualitet. I baksidestexten får vi veta att det är en roman som bygger på författarens egna dagboksanteckningar. Av ren slump får jag innan jag börjar läsa reda på att det är Moa Eriksson Sandberg som pryder bokomslaget. Varför tänker jag? Kan man inte skydda författarinnan lite? Förstår hon vad en sådan här exponering innebär? Efter läsningen så tycker jag fortfarande att det är ett onödigt grepp som mer passar till mer slaskig och illaskriven litteratur där författarens viktigaste egenskap är ett känt ansikte.
Söta pojkar är bara på låtas är något helt annat. Det är riktigt bra litteratur. Hudlöst men litterärt. Den beskriver en ung tjejs sårbara men modiga sökande efter kärlek och sexuell identitet. Men den beskriver också hur huvudpersonen Ella blir utnyttjad och illa behandlad av killar. På så sätt kan man säga att det är en feministisk bok, eftersom huvudpersonen ofta hamnar i underläge för att hon är tjej. Hon är hela tiden beroende av killarnas gillande och söker bekrätelse av dem som kan ge henne status. Jag gillade boken mycket och jag tror att den skulle kunna fungera utmärkt som diskussionsunderlag i gymnasiet. Boken finns att låna här
/Karin
