Ingen tar skit i de lättkränktas land

Jag tyckte att I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard var rätt bra men hans uppföljare Ingen tar skit i de lättkränktas land är en bok som jag inte alls gillar. Han verkar ha blivit helt fartblind och sluggar vilt mot allt och alla. Författaren torgför många mossiga åsikter som ofta är illa underbyggda och ibland blir han tom patetisk .
Tesen i boken är att vi lever alldeles för skyddat och att det är statens fel då den överbeskyddar och kontrollerar oss från vaggan till graven. För att göra det ännu värre så genomsyras hela samhället av psykoanalysen, och just den verkar vara det mest förhatliga av allt i David Eberhards värld.
Författaren hävdar också att svenskarna ständigt blir kränkta utan anledning. Det är också alldeles för lätt att klaga här och en massa människor får därigenom skadestånd fast de egentligen inte borde få det.
I slutet av boken säger han rentav att ju färre trygghetssystem det finns desto tryggare känner sig människorna, och ju mindre skäl de har att känna sig kränkta desto mer kränkta känner de sig.
Argumentationsnivån är ofta skrämmande låg och riktigt pinsamt blir det när Eberhard går till våldsamt angrepp mot Maja Lundgren och hennes Myggor och tigrar. Han säger faktiskt på fullt allvar att han efter att bara ha läst en bråkdel av boken visste att hon lider av flera allvarliga psykiatriska tillstånd, och att det var oetiskt att ge ut boken och blottlägga en psykiskt sjuk persons paranoida vanföreställningar.
Boven i dramat är ”fantasin om könsmaktsordningen” som gör att vilken kvinna som helst kan hitta på att de har blivit utsatta för vilka orättvisor som helst och kräva och få upprättelse, menar författaren.
Till hans stora förtret finns det kvinnor i Sverige som känner sig kränkta för att de får lägre lön än männen (Jag tror att de snarare känner sig diskriminerade), men det borde de inte göra för männen söker farligare jobb och dessutom föder kvinnorna barn (!). Han gör dock inget som helst försök att förklara på vilket sätt barnafödandet gör att de skulle förtjäna sämre betalning.
Därefter spär han på med att eftersom kvinnor är genetiskt betingade att ta hand om andra så självklart ska kvinnorna vara hemma och ta hand om barnen när de växer upp.
Ett exempel på författarens argumentationsstil är att han i det sammanhanget säger att det faktum att män inte kan producera bröstmjölk bevisar att han har rätt, och han spär på med påståendet att enligt genusteoretikerna beror denna manliga oförmåga förmodligen på könsmaktsordningen och inte på en fysisk skillnad.
Genus- och queerteori avfärdar han som rent nonsens. Om de senare säger han att om de hade rätt i sina teorier skulle alla vara heterosexuella eftersom normen genom tiderna har varit hetero. På ett annat ställe slänger han ur sig att de som hittat på ”fantasierna med genus och könsmaktsordning ”kommer att tvinga alla att bli bisexuella." Han talar dock inte om hur eller varför.
Solidaritet ser han som något förkastligt då den enligt honom bygger på att man känner sig bättre än den man känner sig solidarisk med.
På kulturens område härskar enligt David Eberhard en ”Kejsarens nya kläder mentalitet”, t ex var många av Ingmar Bermans filmer rent skräp, men kritikerkåren begrep ingenting för att filmerna var för svåra, så de låtsades förstå dem. Det är också därför så många obegripliga romaner rosade, enligt författaren, ingen vågar erkänna att de inte begriper dem, särskilt om de är provocerande.
Jag tycker inte att ni ska kasta bort er tid på att läsa den här boken – låna något annat istället!

/leif

I trygghetnarkomanernas land

I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhard, med undertiteln Sverige och det nationella paniksyndromet hävdar författaren att vi här i landet har ett mycket överdrivet behov av kontroll och trygghet av alla tänkbara och otänkbara faror. Han är överläkare i psykiatri och på akutmottagningen möter han allt oftare patienter med panikångest, och han tycker att det finns en nationell motsvarighet på samhällelig nivå. Hela samhället lider av ett kollektivt paniksyndrom, och som en följd av detta även av en nationell trygghetsnarkomani.
Det är farligt att leva och man måste lära sig att hantera risker istället för att förbjuda allt som är farligt. Om samhället förbjuder allt som kan vara farligt så blir människor bara räddare och räddare, tills de slutligen förlorar förmågan att tänka självständigt.
Han kommer med en hel rad exempel, som påbuden om cykelhjälmar och säkerhetbälten och förbudet mot användandet av djungelolja. Jag tror dock knappast att han vill att vi ska sluta använda bilbälten eller cykelhjälmar, utan delvis vill han nog genom att provocera få oss att tänka efter. Han ondgör sig också målande över exemplet med Stockholms läns landsting som införde förbud för nyanställningar av piercade personer och de förnedrande undersökningar som de nyanställda tvingades genomgå. Detta motiverades med att man ville stoppa spridningen av sjukhussjuka, men det fanns inget belägg för att piercing ökar smittspridningen utan han menar att det verkliga skälet var att myndigheterna ville visa handlingskraft. Han anser att så är det med många myndighetsdekret.
Curlingföräldrar får också en släng av sleven, istället för förbud ska vi lära våra barn att hantera faror och motgångar. Han menar att också att barnen överbeskyddas på dagis. I skolan sedan, påstår Eberhard, ställer man inga krav på eleverna, och man döljer för dem att de inte lär sig att klara något. ( Jag är inte så säker på att alla som arbetar i skolan håller med om den beskrivningen). Det är ett utslag av ett falskt rättvisetänkande, menar han, som förutsätter att eleverna måste vara lika i allt. Följden blir att de inte lär sig att hantera svårigheter och nederlag.
För en individ med panikångest leder sjukdomen ofta till en närmast otal handlingsförlamning, och personen ser faror i allt som kan vara farligt, men som ytterst sällan verkligen är det.
Sverige är kanske världens tryggaste land men paradoxalt är svenskarna förmodligen det folk som är mest rädda för otrygghet menar författaren. Tankegången vidareutvecklas med att han säger att för mycket trygghet föder rädsla precis som paniksyndrom medför en överdriven strävan att undvika faror.
Författaren tror att den stora ohälsan i landet i form av sjukskrivningar, förtidspensioneringar och utbrändhet beror på att den överdrivna driften att skapa säkerhet begränsar medborgarna. Han kommer med det kontroversiella påståendet att 80 – 90 % av de utbrända inte har utvecklat förmåga att klara tristess, motgångar och kränkningar.
Överhuvudtaget är det ett stort samhällsproblem här att folk förväntar sig att man har en rätt att gå genom livet utan att bli kränkt menar Eberhard. Kränkningar och svårigheter är en normal, ofrånkomlig del av livet.
Att folk hellre väljer att leva på a-kassa än att starta eget tar han som ett, också det ytterst kontroversiellt, exempel på ett överdrivet behov av trygghet. Ett annat att de flyktingar som varit nog så driftiga för att överhuvudtaget ta sig hit snabbt bryts ned av den kravlösa statens välvilja. Författaren menar att vi snarare behöver arbete och omtanke än trygghet och kontroll. Vi måste lära oss att hantera att det inte går att kontrollera allt här i livet, och trygghet är inget självändamål.
I och med EU sprider sig trygghetsepedemin från land till land, överallt sprider sig sjukan som gör människorna inkompetentare och allt mindre stryktåliga, påstår han.
Som den doktor han är så nöjer han sig inte med att ställa diagnos utan han föreslår också botmedel. Vi måste minska myndigheternas makt anser han och även inse att kravlöshet inte är trygghet. Framför allt så ska vi varje gång det kommer ett nytt förbud eller dekret som man ar till försiktighet så ska vi ifrågasätta det, och i synnerhet ska vi ifrågasätta paniken.
Boken kom 2006 i ett helt annat ekonomiskt läge, och den otrygghet som den nuvarande krisen medför med massarbetslöshet och osäkra framtidsutsikter gör att jag inte tycker att boken känns fullt så rolig och träffsäker vid omläsningen nu, som jag tyckte då. Av alla de som drabbats av arbetslöshet är det nog försvinnande få som upplever att har för mycket trygghet. Inte heller är det väl ett realistiskt alternativ att starta eget för särskilt många av dem. Det är nog även ganska få som anser att krisen löses genom att statens makt minskas.
Men visst, jag tycker fortfarande att boken bitvis är rolig och innehåller en hel del som det fortfarande är värt att fundera på.

Låna I trygghetsnarkomanernas land i Gotlib

/leif