Deckarstafett

Här kommer nästa bidrag i deckartstafetten, av Klass 5B, Talldungeskolan.

Ungdomarna flyr. De springer in i hemköp.
– Hjälp oss, en mördare är efter oss! ropar Eva.
Mikael, som följt efter, vänder om och springer ut ur butiken.
Gänget får gå ut bakvägen. De är rädda att han lurpassar på dem på framsidan.
De bestämmer sig för att åka hem till Evas pappa.

När de kommer dit är han inte hemma. På köksbordet ligger en lapp där han skrivit:
– Jag är på polishuset, hör av dej genast om du läser det här!
Eva lånar Pelles mobil och ringer pappa.
– Var sjutton har du hållit hus? säger han.
Hon berättar allt som har hänt.
– Varför har du inte berättat det här tidigare? frågar han.
– Jag hade inga pengar på mobilen, svarar hon.
– Var är du nu? Jag kommer och hämtar dej, bestämmer han.

Under tiden har Mikael och den skumme polisen kommit till polishuset.
Mikael har På nätet tagit reda på vem Evas pappa är och hur han ser ut.
När de stöter ihop vid utgången, tittar Mikael upp och säger något till sin kompis polisen. De följer efter Evas pappa till parkeringen.
– Ursäkta, men är inte du Eva Anderssons pappa? frågar de.
– Jovisst, hur så? svarar han.
– Då följer du med oss, vi vill gärna träffa din dotter! säger Mikael.
Polisen tar tag i pappans armar. Han lyckas slita sig loss, men Mikael slår honom i huvudet och allt blir svart...

...Fortsättning följer

Deckarstafetten spinner vidare

Då var det dags igen. Här är den spännande fortsättningen på Deckarstafetten. Denna gång skriven av Gamlestadsskolans klass 5A.

----

Mikaels mobil ringer. Han svarar inte utan låter den ringa. Den ringer och ringer, men den tredje gången får han nog och lägger ner kniven och svarar. Eva tar kniven och tar sönder repet och ropar till killarna:
– Kom! Vi springer här ifrån!
– Om ni springer här ifrån kommer det hända hemska saker med er! sa Mikael. Ungdomarna kollade bak mot Mikael. Men de fortsätter att springa.
De springer hem till Pelle, när de kommer hem till Pelle så får Eva massa frågor:
- Hur gick det? Vad fick du reda på? Vad gjorde han? Hur kom du dit med honom?! frågade Zoran.
Eva berättade allting. Hon sa också att han drogade henne med pulver i teet.
Killarna var förskräckta.
– Varför gick du hem till honom? Du sa ju att man inte ska gå hem till främlingar! sa Achmed argt.
Eva tänkte och svarade:
- Jag visste inte vad jag skulle göra. Ni var ju så taskiga mot mig! Jag behövde ha någon att prata med. Han frågade så snällt så att jag inte kunde motstå.

Plötsligt ropade Pelles mamma ur köket:
- Pelle, vi har nästan ingen mat hemma, vill ni gå och köpa något?
- Javisst mamma, sa Pelle.

De tog på sig och gick ut. Det var kallt och mörkt ute, klockan var redan 20:00. Grankvistarna knastrade under deras fötter. Det blåste mycket.
De behövde gå genom Isdala-skogen för att komma fram till affären. Zoran trampade på något konstigt och kollade vad det var. Det var en kniv med färskt blod på!
– Hallå! Kolla! En kniv med färskt blod på! Ska vi ta med den?
– Ja det är klart att vi ska! sa Pelle. Men ta upp den med jackärmen så tar vi en extra påse i Hemköp.
– Okej, men då väntar jag utanför så länge. sa Zoran.
De gick in i Hemköp och köpte lite mat.

När de nu kom ut, såg dem en svartklädd man med en polis bredvid.
De trodde att det var Mikael, men Achmed sa att det inte är han.
De började gå mot skogen, men Eva tyckte att mannen såg ut som Mikael och kollade bak en gång till.
– Det är Mikael! sa Eva. Men är inte det polisen som inte trodde oss också? Kom, vi går närmare.

De gick fram och gömde sig bakom några stora lådor som fanns vid polishuset.
De ville lyssna på vad Mikael sa.

- Vad gjorde du med den där tjejen?! Frågade polisen argt.
- Äsch, ingenting. Hon är ingenting värd så hon fick gå, svarade Mikael.
- Den där lilla flickan då?! Hon ligger bara på sjukhus! Egentligen skulle hon inte ha varit vid liv nu! Sa polisen.
- Ja, jag vet. Sa Mikael. Fast jag skadade henne inte. Mumlade han för sig själv.
- Jaja. Det ska vi nog reda ut. Sanningen kommer alltid fram… sa polisen.
Då ringde Evas mobil. Det var pappan.
Mikael märkte det och gick mot kartongerna.
- Hoppas att det är de där ungdomarna för dom ska jag verkligen ta itu med! sa Mikael.
Ungdomarna visste inte vad de skulle göra och alla tänkte ” vad ska vi ta oss till”.


To be continued....

Deckarstafetten fortsätter!

Här kommer den spännande fortsättningen på deckarstafetten, denna gång från Martinaskolan.

Klass 5 Martinaskolan kapitel 3

Just när de håller på att bli upptäckta får Achmed en listig idé. Achmed är ganska smart när det kommer till svåra situationer. Han kastar iväg en tjock gren och hunden Dino springer iväg efter den. Mannen ropar på sin hund och går efter hunden. Pust, nu var de räddade i sista sekunden.

– Vilken bra idé, vad fick du den ifrån? frågar Eva när mannen och hunden kommit en bra bit ifrån dem.
– Öh, jag vet inte, den bara kom, svarar Achmed och känner att han rodnar lite grann när Eva fortsätter att titta på honom.
– Okej, nu är dom borta, viskar Pelle. Eva, jag och de andra tycker att det är bäst om du går hem nu. Att stanna kvar här kan vara farligt för dig eftersom du är tjej, säger Pelle.

Eva blir upprörd och säjer att hon inte alls behöver gå hem bara för att hon är en tjej. Till slut blir hon riktig arg på dem och skriker mot dem att de är taskiga och egoister. Hon springer ifrån dem ner mot spårvagnen. Efter en kort stund får hon ett sms där det står: Va, så himla sur då, vi säger bara sanningen. Du är tjej. Du är feg. När Eva läst sms:et känner hon att hon blir ännu argare, nu är hon så förbannad så det känns som hon ska koka över. Hon sätter sig vid spårvagnshållplatsen och försöker lugna ner sig själv. Efter en stund bestämmer hon sig för att åka hem till sin pappa. Hennes föräldrar är skilda och hennes pappa bor inte långt från Kortedala torg. Hennes pappa är bra på att lyssna på henne när hon är upprörd och just nu känner hon att hon längtar efter honom. Hon ringer till honom och säger att hon är på väg hem till honom. Han hör att hon är upprörd men frågar inget utan säger till henne att skynda sig hem till honom.

När Eva kommer in i svalen trycker hon på hissknappen och när den kommer fram stiger hon in i hissen. Det står någon i hissen men hon bryr sig inte om att titta på personen . Hon fortfarande är arg och sårad över vad de sade till henne. Eva tittar på sig själv i spegeln. Hon ser hemsk ut, ansiktet är svullet och rött eftersom hon gråtit. Genom spegelbilden ser hon vem det är som befinner sig i hissen. Det är den svartklädde mannen. Eva känner att allt börjar snurra runt omkring henne, hon ramlar ner på hissgolvet och drar sig själv mot hörnet och börjar gråta helt hysteriskt. Mannen säger ingenting till en början men efter en stund går han fram emot henne och böjer sig ner och frågar varför hon är så rädd. Eva får inte fram ett ljud, hon fortsätter att gråta.

– Men kära lilla du, vad tror du att jag ska göra med dig, döda dig, eller? säger mannen med en mjuk och lugn röst. Efter en stund vågar Eva titta upp på mannen. Hon berättar för honom att hon vet vem han är och att hon tillsammans med sina kamrater har spionerat på honom. Hon berättar också att hon är arg på sina kamrater och att de är dumma i huvudet och att hon inte bryr sig om dem längre.
- Bor du här? frågar mannen .
– Min pappa bor här och jag brukar vara hos honom varannan vecka, svarar Eva.

Mannen ler mot henne och frågar om hon vill följa med hem till honom och dricka en kopp te och så kan de prata om allt det hemska som hänt idag. Eva tänker efter en stund, hon vet mycket väl att man inte ska följa med främmande män hem men av någon konstig anledning följer hon med honom. Den svartklädde mannen öppnar dörren och ber om ursäkt för att det är lite stökigt hemma. Han ber henne sätta sig ner i soffan och känna sig som hemma. Eva sätter sig ner och känner att hon mår mycket bättre nu. Mannen ler mot henne sedan går han in i köket och skramlar med koppar och i en blixtsnabb rörelse häller han ner något pulver i en av kopparna. Sedan går han ut till rummet där Eva sitter och väntar.

– Kära du, vad heter du förresten och hur gammal är du? säger mannen.
– Jag heter Eva och är 15 år, säger Eva . Och vad heter du och hur gammal är du?
– Jag heter Mikael och är 30år, svarar mannen. Kan du berätta allt för mig igen det var lite svårt att förstå allt du sa där ute i hissen?

Eva berättar allt, allt bara rinner ur henne. Efter en stund känner hon att hon börjar må lite konstig. Mannen lyssnar på allt hon berättar och när hon har pratat färdigt, ler han emot henne och säger att vill be henne om en sak.

– Vänta lite, säger Eva jag skall bara hämta ett glas kallt vatten.

När Eva kommer in i köket ser hon att en lista som sitter fast på kylskåpet. Den liknar den lista som de hittade i väskan på Kortedala torg . Hon går fram och tittar närmare på listan. På listan finns namn och bilder på personer. Några namn är strukna. Eva får en chock när hon ser sitt eget namn och bild, men hennes namn är inte struket utan inringat.

Fortsättning följer...

Deckarstafetten fortsätter!

Här kommer den olidligt spännande fortsättningen på deckarstafetten. Den här gången författad av 4A och klass 5A från Ramsdalskolan.

Bibliotekets inledning
Det var en natt i början av oktober. Det hade regnat, asfalten och gatstenarna blänkte i månskenet. Inte en enda människa syntes till och det var alldeles tyst. Plötsligt hördes ett blodisande skrik. Vem var det? Vad hade hänt? En ensam svartklädd person gick med snabba steg över Kortedala torg mot spårvagnshållplatsen. En huva täckte ansiktet så man inte kunde se vem det var. På hållplatsen stod Eva, Achmed, Pelle och Zoran och väntade på spårvagnen till SKF.

Klass 5A Ramsdalsskolan
- Vem var det sa Pelle?
- Jag vet inte sa Eva! De lämnade hållplatsen och gick mot skriket. När de kom upp till Kortedala torg såg dom en stor container som stod där. När de gick fram till containern såg de blodspår. De såg också en blodig kniv och ett rep som låg där. Det var ett ringlande släpspår av blod i gruset.
- Ska vi kolla i containern, sa Achmed?
- Jag vet inte, sa Zoran.
- Jo, det gör vi, sa Eva!
- Okej! Vi gör väl det, sa Pelle.
Eva gick sakta fram till containern och kikade försiktigt med ena ögat. Hon drog en lättnadens suck och sa:
- Puh, det var inget där i!De gick iväg lite längre bort och då hörde de en gren som knäcktes!
- Vad var det sa Zoran?
- Det lät som en gren som knäcktes, sa Achmed med darrande röst.
- Äsch, kom så går vi sa Pelle.De gick lite längre bort och inte så långt därifrån så tittade Eva ner i marken och utbrast:
- Den kunde säkert innehålla mycket, tänkte hon.
De plockade upp den och öppnade den, Zoran stack ner handen i den och han fick upp en plånbok. Han öppnade plånboken försiktigt så att inget skulle gå sönder. Zoran fick upp någonting ur den, det var en lapp. Han vek försiktigt upp lappen. Achmed, Pelle och Eva kollade nyfiket på lappen när han vek upp den. På lappen så var det ett nummer, 83970 stod det. Zoran letade vidare i väskan, där hittade han en lista. En lista med namn, och bilder på människor, och då såg han att ett namn var struket! Han öppnade det minsta facket på väskan och stoppade ner handen, han hittade en liten lapp till. Zoran vek upp den och läste upp den för sina kompisar, på lappen stod det: Möt mig klockan 10 på Kortedala Torg.
- Det här börjar bli riktigt läskigt, sa Eva!
- Ja, jag håller med, sa Pelle!
- Jag med, sa Achmed!
- Men på något sätt så måste vi lösa det, sa Zoran!15-åringarna visste inte hur dom skulle lösa det, men på något sätt skulle det gå.De satt och funderade länge, men de hade ju inte se någonting av den mystiska personen eftersom ansiktet varit täckt med en huva. Men då kom Ahmed på någonting:
- Just det, sa Ahmed det var ju ett tjejskrik!
- Då vet vi det, sa Pelle nöjt.
- Men kom igen, nu så drar vi, sa Eva!
- Vilket tjat det ska vara på tjejer nuförtiden, sa Zoran.
Killarna skrattar, men Eva blir riktigt arg. Mina föräldrar blir så sura om jag inte kommer hem i tid, kom igen nu!
- Men nej! Jag vill inte, sa Pelle lite darr i rösten.
- Men kom igen nu, vi måste kolla däruppe igen, sa Eva till Pelle och gav honom världens blick!
- Jaja, men det var inte min idé ifall något händer, sa Pelle och lät fortfarande lite darrig på rösten.
- Jaja! Kom igen nu! Vi har inte mycket tid innan det blir ännu senare, sa Eva.
De gick tillbaka upp till Kortedala Torg och där tog Achmed försiktigt upp kniven med hjälp av kanten på sin tröja för att inte lämna några fingeravtryck. Eva tog upp repet och de stoppade kniven i plastkassen som Pelle hade i fickan och la repet i väskan. Senare sover Pelle Zoran och Achmed över hos Eva. Hon bodde längre ner vid Kviberg i ett radhus så det fanns plats för alla att sova över på madrasser i vardagsrummet. På natten vaknade Zoran av att han hör ett ljud i trappan till övervåningen.
- Vakna Achmed! Vakna.
- Vad jag är trött! Försök att sova!
- Hör du inte.?Killarna sitter tysta en stund och till slut hör båda en djup suck.
- Väck dom andra! Kom igen skynda!
- Vakna nu! Eva!
- Vad? Vad är det? Vadå?
- Kom igen! Vakna nu Pelle!
- Vad?
- Jag hör någon i trappan!
- Eva du får gå och kolla.
- Ok! Hon går fram till dörren och kikar lite försiktigt.
- Puh! Det är ingen där!
De gick och la sig igen, somnade om och vaknade sedan sent på förmiddagen morgonen efter.
- Vakna nu då Zoran! Vi får söka lite på Internet, sa Eva.En liten stund senare när de uthungrade ätit lite frukost:
- Kolla på detta, sa Pelle som satt vid datorn och sökte runt!”En svartklädd person greps för mord på Linda Karlsson 1999, men släpptes nu år 2008 p.g.a. gott uppförande i fängelset. Det berättades att mannen enbart hade letat efter tjejer som offer och att han innan han mördade Linda Karlsson hade förföljt och jagat tjejer i flera år. Lite senare bestämde de sig för att undersöka ledtrådarna de hittat igen.
- Kolla lite närmare på kniven, där är ett blodigt fingeravtryck på handtaget! Undrar var vi kan få kolla upp det, sa Zoran?
De går ut ett par timmar senare och bestämmer sig för att åka tillbaka till Kortedala Torg och söka efter fler ledtrådar.
- Men kolla, det sitter någon där!En tjej sitter bredvid containern, eller rättade sagt det som är kvar av containern eftersom den är helt utbrunnen, uppeldad och enbart ett plåtskelett står kvar på gatan. Tjejen darrar och har ryckningar i armarna.
- Du, hallå hör du mig vad är det som har hänt, frågar de i mun på varandra. Tjejen greppar tag i Evas tröja och säger.
- Jag får inte säga något, viskar hon till Eva fortfarande darrande.

Klass 4A, Ramsdalsskolan
Eva rycker sig loss.
-Vem har sagt det? frågar hon.
-Det får jag inte heller säga, viskar flickan.
Hon verkar vara i 11-årsåldern. Man kan se att hon är väldigt rädd.
-Bara en sak kan jag berätta, viskar hon.
Man kan nästan inte höra vad hon säger. Hon gråter och skakar hela tiden. Ahmed blir ivrig och börjar fråga.
-Vad? Vad kan du berätta?
Nu sitter alla runt flickan och hon börjar viska ganska otydligt och fort.
-Igår när jag var på våg hem blev jag stoppad av en man på gatan. Han tittade så konstigt på mig och gav mig en lapp. Jag blev rädd, men jag hann att läsa lappen.”MÖT MIG KLOCKAN 10 PÅ KORTEDALA TORG,” stod det. Jag stoppade lappen i det minsta facket i väskan. Sedan sprang jag baklänges och tappade väskan, men jag vågade inte stanna och jag brydde mig inte om den. Jag var rädd att mannen skulle göra mig illa. Det sista jag hörde var att han ropade något om hemska saker som skulle hända ifall jag inte gjorde som det stod på lappen. Jag skulle komma ensam , skrek han och jag fick inte berätta för någon. Inte för någon! Så nu är jag här…
-Ja, men precis så stod det ju på lappen som vi hittade i väskan! nästan skriker Zoran.
Vad konstigt! Och varför har containern brunnit upp?
-Då har ni ju hittat MIN väska! säger flickan
Eva har börjat fundera. Hon föreslår att alla ska gå till polisen nästa dag. Alla vet de ju att de har värdefulla bevis hemma hos henne. Det börjar kännas kusligt. En blodig kniv och ett rep hemma hos henne. Plötsligt reser sig flickan upp.
- Spring och göm er! Han kommer nu! Alla gömmer sig bakom containern. Mannens steg hörs närmare. Nu stannar han. Allt blir tyst. Ingen rör sig.
- Du är här i tid, säger mannen lågt. Det är bra.
Flickan svarar inte. Det blir tyst en lång stund och ingen vågar andas.
- När du ändå är här, kan du lika gärna följa med mig nu, säger mannen.
Han tar henne i armen och väser i hennes öra att hon ska hålla honom i handen så att ingen blir misstänksam. Det ska se ut som om han är hennes pappa. De börjar gå och han går med flickan mot skogen bakom Isdala. Mannen har nu bara en halsduk över hakan och munnen. Ungdomarna smyger tyst efter. När det är en bit inne i skogen råkar Ahmed trampa på en gren. Det knakar till och mannen vänder sig om. Som tur är har ungdomarna redan hunnit gömma sig bakom en stor buske. Flickan misstänker att ung-domarna har följt efter för att hjälpa henne. Hon ber en stilla bön och blir och blir lite hoppfull.
- Det var säkert bara ett djur, säger hon försiktigt. Och vad gör vi här egentligen? Vad ska vi göra?
- Det får du snart veta, svarar mannen kort.
Plötsligt möter de en farbror som är ute och rastar sin hund.
- God afton! säger farbrorn glatt. Det är visst fler som gillar kvällspromenader!
- Vacker stjärnhimmel, mumlar mannen bakom halsduken och vill fort komma därifrån.
Mannen med hunden drar i kopplet.
- Kom nu Dino så går vi hem!
Men hunden har stannat vid en stor buske och nosar ivrigt i bladen under grenarna.
Han viftar på svansen. Han gnyr och gnäller.
- Vad har du nu hittat Dino? säger farbrorn. Lilla Dinoälsklingen, varför ska du alltid vara så nyfiken?

Fortsättning följer...

Deckarstafetten

Nu har första kapitlet i deckarstafetten kommit in. För att fräscha upp minnet så finns inledningen till deckarhistorien med, skrivet av Stefan Littorin på Kortedala bibliotek.

Det var en natt i början av oktober. Det hade regnat, asfalten och gatstenarna blänkte i månskenet. Inte en enda människa syntes till och det var alldeles tyst. Plötsligt hördes ett blodisande skrik. Vem var det? Vad hade hänt? En ensam svartklädd person gick med snabba steg över Kortedala torg mot spårvagnshållplatsen. En huva täckte ansiktet så man inte kunde se vem det var. På hållplatsen stod Eva, Achmed, Pelle och Zoran och väntade på spårvagnen till SKF.

Första kapitlet är skrivet av klass 5A på Ramsdalsskolan.

- Vem var det sa Pelle?
- Jag vet inte sa Eva! De lämnade hållplatsen och gick mot skriket. När de kom upp till Kortedala torg såg dom en stor container som stod där. När de gick fram till containern såg de blodspår. De såg också en blodig kniv och ett rep som låg där. Det var ett ringlande släpspår av blod i gruset.
- Ska vi kolla i containern, sa Achmed?
- Jag vet inte, sa Zoran.
- Jo, det gör vi, sa Eva!
- Okej! Vi gör väl det, sa Pelle.
Eva gick sakta fram till containern och kikade försiktigt med ena ögat. Hon drog en lättnadens suck och sa:
- Puh, det var inget där i!De gick iväg lite längre bort och då hörde de en gren som knäcktes!- Vad var det sa Zoran?- Det lät som en gren som knäcktes, sa Achmed med darrande röst.
- Äsch, kom så går vi sa Pelle.De gick lite längre bort och inte så långt därifrån så tittade Eva ner i marken och utbrast:
- Titta!
Hon hade hittat en väska.
- Den kunde säkert innehålla mycket, tänkte hon.

De plockade upp den och öppnade den, Zoran stack ner handen i den och han fick upp en plånbok. Han öppnade plånboken försiktigt så att inget skulle gå sönder. Zoran fick upp någonting ur den, det var en lapp. Han vek försiktigt upp lappen. Achmed, Pelle och Eva kollade nyfiket på lappen när han vek upp den. På lappen så var det ett nummer, 83970 stod det. Zoran letade vidare i väskan, där hittade han en lista. En lista med namn, och bilder på människor, och då såg han att ett namn var struket! Han öppnade det minsta facket på väskan och stoppade ner handen, han hittade en liten lapp till. Zoran vek upp den och läste upp den för sina kompisar, på lappen stod det: Möt mig klockan 10 på Kortedala Torg.
- Det här börjar bli riktigt läskigt, sa Eva!
- Ja, jag håller med, sa Pelle!- Jag med, sa Achmed!
- Men på något sätt så måste vi lösa det, sa Zoran!15-åringarna visste inte hur dom skulle lösa det, men på något sätt skulle det gå.De satt och funderade länge, men de hade ju inte se någonting av den mystiska personen eftersom ansiktet varit täckt med en huva. Men då kom Ahmed på någonting:
- Just det, sa Ahmed det var ju ett tjejskrik!- Då vet vi det, sa Pelle nöjt.- Men kom igen, nu så drar vi, sa Eva!
- Vilket tjat det ska vara på tjejer nuförtiden, sa Zoran.
Killarna skrattar, men Eva blir riktigt arg. Mina föräldrar blir så sura om jag inte kommer hem i tid, kom igen nu!- Men nej! Jag vill inte, sa Pelle lite darr i rösten.
- Men kom igen nu, vi måste kolla däruppe igen, sa Eva till Pelle och gav honom världens blick!
- Jaja, men det var inte min idé ifall något händer, sa Pelle och lät fortfarande lite darrig på rösten.
- Jaja! Kom igen nu! Vi har inte mycket tid innan det blir ännu senare, sa Eva.
De gick tillbaka upp till Kortedala Torg och där tog Achmed försiktigt upp kniven med hjälp av kanten på sin tröja för att inte lämna några fingeravtryck. Eva tog upp repet och de stoppade kniven i plastkassen som Pelle hade i fickan och la repet i väskan.

Senare sover Pelle Zoran och Achmed över hos Eva. Hon bodde längre ner vid Kviberg i ett radhus så det fanns plats för alla att sova över på madrasser i vardagsrummet. På natten vaknade Zoran av att han hör ett ljud i trappan till övervåningen.- Vakna Achmed! Vakna.
- Vad jag är trött! Försök att sova!- Hör du inte.?
Killarna sitter tysta en stund och till slut hör båda en djup suck.
- Väck dom andra! Kom igen skynda!
- Vakna nu! Eva!
- Vad? Vad är det? Vadå?
- Kom igen! Vakna nu Pelle!- Vad? - Jag hör någon i trappan!
- Eva du får gå och kolla.- Ok!Hon går fram till dörren och kikar lite försiktigt.
- Puh! Det är ingen där!
De gick och la sig igen, somnade om och vaknade sedan sent på förmiddagen morgonen efter.
- Vakna nu då Zoran! Vi får söka lite på Internet, sa Eva.En liten stund senare när de uthungrade ätit lite frukost:- Kolla på detta, sa Pelle som satt vid datorn och sökte runt!”En svartklädd person greps för mord på Linda Karlsson 1999, men släpptes nu år 2008 p.g.a. gott uppförande i fängelset. Det berättades att mannen enbart hade letat efter tjejer som offer och att han innan han mördade Linda Karlsson hade förföljt och jagat tjejer i flera år. Lite senare bestämde de sig för att undersöka ledtrådarna de hittat igen.
- Kolla lite närmare på kniven, där är ett blodigt fingeravtryck på handtaget! Undrar var vi kan få kolla upp det, sa Zoran?
De går ut ett par timmar senare och bestämmer sig för att åka tillbaka till Kortedala Torg och söka efter fler ledtrådar.
- Men kolla, det sitter någon där!En tjej sitter bredvid containern, eller rättade sagt det som är kvar av containern eftersom den är helt utbrunnen, uppeldad och enbart ett plåtskelett står kvar på gatan. Tjejen darrar och har ryckningar i armarna.
- Du, hallå hör du mig vad är det som har hänt, frågar de i mun på varandra. Tjejen greppar tag i Evas tröja och säger.
- Jag får inte säga något, viskar hon till Eva fortfarande darrande.


Vi väntar nu med spänning på fortsättningen som skrivs av klass 4 på Ramsdalsskolan.

Deckarstafett

Kapitel 1.

Det var en natt i början av oktober. Det hade regnat, asfalten och gatstenarna blänkte i månskenet. Inte en enda människa syntes till och det var alldeles tyst. Plötsligt hördes ett blodisande skri. Vem var det? Vad hade hänt? En ensam svartklädd person gick med snabba steg över Kortedala torg mot spårvagnshållplatsen. En huva täckte ansiktet så man inte kunde se vem det var. På hållplatsen stod Eva, Ahmed, Pelle och Zoran och väntade på spårvagnen till SKF …



Deckarstafetten är i full gång. 7 klasser har anmält sig; 5B Talldungeskolan, 4B Talldungeskolan, 4B Ramsdalsskolan, 5A Ramsdalsskolan, Åk 5 Martinaskolan, 5A Gamlestadsskolan och 4B Gamlestadsskolan. Varje klass skriver 1 kapitel på högst 3 sidor. De har ca 14 dagar på sig innan de skickar berättelsen vidare i en deckarlåda till nästa klass. I lådan som skickas runt finns även idérekvisita, råd för att skriva, 2 böcker: Deckarboken av Dan Höjer och Spår av brott av Clive Gifford samt ett USB minne. Det är bara kul om barnen illustrerar berättelsen.


Skriv fritt och låt fantasin flöda!
Lycka till!

/Karin och Ann-kristine