måndag 30 augusti 2010

Jämlik kärlek som en omöjlighet

Jämlik kärlek är omöjlig, tyckte Leopold von Sacher-Masoch. Han ansåg att den ena parten i ett förhållande var dömd att inta positionen som herre, och den andre som slav. Med det som utgångspunkt skrev han klassikern Venus i päls. Den publicerade ursprungligen 1870, och den kom 2007 i en ny svensk utgåva, med illustrationer av Naomi Novak. Författaren själv kom att ge namn åt masochismen medans resten av hans författarskap har fallit i glömska.
Huvudpersonen Severin förmår Wanda att bli hans härskarinna, och de upprättar ett slavkontrakt. Sedan lever de ut en förbjuden fantasi (hans) som strider mot patriarkatets gängse ordning där mannen är herre och kvinnan förtryckt.
Men samtidigt är mannen i en sådan traditionell relation beroende av kvinnan och bekräftas av henne. Hon har, till skillnad från honom, möjligheten att bli fri. När författaren vänder på könsmaktsordningen så är det villkorat, Wanda duger bara när hon gör det som han vill (uppfyller hans fantasier). Severin driver henne till att svika honom och då frigörs han och blir fri. I Sacher-Masochs värld är alltså den manliga masochismen vägen till herrens frigörelse från slaven.
Det han framför allt vill revoltera mot är dåtidens konvention med livslånga parförhållanden. När härskarinnan tröttnat på sin slav så är det bara att riva kontraktet och vandra vidare. Den återkommande tesen i boken är att ett varaktigt kärleksförhållande är emot naturen.
Boken har fortfarande en viss kultstatus, men jag tycker att det högtravande språket och stilen gör att verket känns rätt ålderdomligt.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Förtidsrösta i Gamlestaden och Kortedala

Nu är det valdags igen på biblioteken. Du kan förtidsrösta på Gamlestadens bibliotek och på Kortedala bibliotek mellan 1-18 september. Glöm inte att ta med röstkortet och id-handling. För öppettider se nedan.

Kortedala bibliotek:
Måndag-torsdag 11-19
Fredag-lördag 11-15
Gamlestadens bibliotek:
Måndag-tisdag 11-19
Onsdag 11-16
Torsdag 11-19
Fredag 11-16
Lördag 10-14

fredag 27 augusti 2010

Bilderbokscirkel på Gamlestadens bibliotek!




I höst skall vi ha en bilderbokcirkel på Gamlestadens bibliotek. Vi träffas tre torsdagar klockan 18.00 (varannan torsdag blir det under sex veckor) Till första träffen den 21 oktober skall man ha läst "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak.

Träff nummer två 4 november har vi läst "Papa Diops taxi" Christian Kingue Epanya och till träff nummer 3 den 18 november "Pang" av Håkan Jaensson och Kenneth Andersson.

Vi bjuder på fika. Det kostar 50 kronor och man anmäler sig på telefonnummer 365 30 80. Om det finns intresse fortsätter vi cirkeln i vår.

Efter träffarna kommer jag att skriva här vad vi pratat om och bjuder därmed också in till diskussion för långväges som inte kan vara med på träff. Man kan skriva kommentarer till mina inlägg eller också skriva ett helt eget inlägg som gästbloggare. Eller kanske skicka en länk till sin egen blogg. Vi kommer att bjuda in till den digitala versionen av cirkeln genom facebook.

Varför? Viktigaste anledningen är att efter att jag har hört mig för tolkar det som att det finns ett intresse bland låntagarna för en sådan här bokcirkel. Men det beror så klart också på att jag som barnbibliotekarie har ett stort intresse för bilderböcker.

Min proffesionella resa som bilderboksläsare började år 2000 när jag fick mitt första jobb som barnbibliotekarie. Ganska snart så hade jag förmånen att gå på en föreläsning med Aidian Chambers. Han pratade om att läsa för barn och gjorde klart för mig att det var ett problem att man i så många familjer valde att läsa för barnen bara när de skulle gå och lägga sig, eftersom böckerna på så sätt blev symbol för ett slags sömnpiller. Då jag själv var nybliven mor så levde jag efter Chambers devis tills mina barn tvingade mig att läsa för dem när de skulle gå och lägga sig. Men i alla fall, mitt intresse för bilderboken djupnade av allt dagligt läsande av bilderböcker, av mitt jobb som barnbibliotekarie och som bilderboksrecensent på Bibliotekstjänst. Jag är också medlem i föreningen Barnboksbildens vänner som har regelbundna träffar med bilderboksanknutna föreläsningar, vilket också har varit ett sätt att underhålla detta intresse.

Frågan är om det finns någon konstart som säger mer om samtiden än bilderboken? Kommer det över huvud taget ut någon bilderbok på marknaden som inte är anpassad efter den för tillfället dominerade synen på barn? Att studera hur man ser på barn är ett intressant sätt att tolka samhället. Att läsa samtida bilderböcker ger därför en möjlighet att förstå sig själv men även att identifiera de ramar som barnen kan formas innanför. Sen finns det saker att diskutera som i alla böcker, som bildspråk, berättelsens uppbyggnad, vad som är tillåtet och inte, vad man tycker om olika personer i boken. e.t.c.

Bilderbokscirkeln är till för de som tror sig kunna finna glädje i att fördjupa sin bilderboksläsning genom att diskutera sina läsupplevelser med andra vuxna. Under de tio år som jag arbetat som barnbibliotekarie har bilderboken förändrats mycket. Ganska länge var den världsberömda svenska vackra bilderboken dominerande i bilderbokstrågen. Men just nu ser vi en våg av svenska bilderboksillustratörer som gjort upp med den svenska bilderboktraditionen från Beskow och som har fått åtminstone svenska recensenter och bibliotekarier att ändra uppfattning om hur en "bra" bilderbok skall se ut. Ja samtalsämnena är oändliga!



Karin

tisdag 24 augusti 2010

The Terror! På riktigt..

Under sommaren släpade jag runt på en riktig tegelsten, den fick åka med till Norrland och den fick åka med hem igen. Dan Simmons har baserat The Terror på den förödande Franklinexpeditionen 1845. Den Arktiska expeditionen bestod av två stora skepp, Erebus och Terror med över hundra man, och var ett av flera försök att hitta Nordospassagen. Skeppen frös fast i isen och ingen av besättningen återkom i livet. Låter ju i sig väldigt spännande. Vad Dan Simmons har gjort är att fabulera kring vad som skedde under denna expedition, på nära 800 sidor. I The Terror så fryser skeppen mycket riktigt fast, och är fastfrusna under två år. Inte nog med att den konserverade maten är skämd, mannarna drabbas av skörbjugg och myteri hotar, skeppen och dess besättning jagas även av ett stort, övernaturligt monster. Sir John Franklin var kapten på Erebus och ledare för hela expeditionen, men Simmons låter det andra skeppets kapten bli mer av en huvudperson; Francis Crozier. Monstret är inte bara stort och livsfarligt, det är också smart och ute efter att döda varenda man ombord. Det leker med dem och jagar obevekligt. Vad har den stumma inuitkvinnan som de stöter på för koppling till monstret som besättningen börjar kalla The Terror? Till slut måste Crozier leda sina män ut över de frusna vidderna i ett desperat försök att undkomma isen och monstret.

Ja grundstoryn är ju så spännande och fascinerande som det bara går: fastfrusna i en evig vinter, med ett stort monster i hasorna. Perfekt att läsa under varma juli. Och monstret ger mig verkligen krypningar, det är som en jättestor isbjörn, samtidigt som det verkar kunna dyka upp i tomma intet och lösas upp som dimma. Och jättelikt. När det anfaller så resulterar det i att någons ansikte bits av eller att någon blir itusliten. Läskigt och nervkittlande! Men. Varför håller det inte hela vägen? Jo, hur spännande det än är så är det också bitivs långtråkigt. Beskrivningen av livet ombord blir ibland för detaljerad och insnöad, och framförallt så är den för lång! Men visst, jag kunde köpa det, men slutet. Nej det blir bara för mycket. Man får följa ett antal personer ur besättningen, varav den ena after den andra trillar av pinn, vilket känns oerhört snöpligt (även om upplösningen är ganska given med tanke på materialet). Och i slutänden så blandar Simmons in snäppet för mycket inuitmytologi och jag lämnas som läsare med en tomhetskänsla. Så jag känner mig oerhört kluven till denna bok, som bitvis är så oerhört spännande och välskriven, bitvis tradig och som slutligen stapplar på mållinjen. Om den hade kortats ned med säg hälften, och slutet hade skrivits om, ja då hade detta varit en väldigt bra bok. Så kan det gå.. men om man nu har släpat med sig den överallt då vill man ju att upplösningen ska vara värd mödan!

/AnnaJ

måndag 23 augusti 2010

Nyliberalismen och klassmaktens återupprättande



"Det finns inget samhälle, bara individer och deras familjer"
Margaret Thatcher

Vill man veta hur och varför nyliberalismens segertåg har dragit fram över världen de senaste trettio åren, vilka som låg bakom och vilka som har gynnats, så ska man läsa boken Den globala kapitalismens rum : på väg mot en teori om ojämn geografisk utveckling. Författare är den amerikanske professorn David Harvey, som i sin forskning utarbetat en grundlig kritik av vår tids kapitalism.
Han har fått mycket uppmärksamhet för sina teorier om kapitalismens rum. Men jag tycker att bokens intressantaste parti är en grundlig kartläggning av nyliberalismens återupprättande av det mest välbeställda befolkningsskiktets klassmakt.
Författaren menar att kapitalismens kris på 70-talet felaktigt tolkades som en kris för staten, och det öppnade vägen för den nyliberala staten, som vill gynna affärsverksamhet med kapitalackumulation genom fråntagande. Särskilt har man satsat på att privatisera tillgångar som tidigare kontrollerats av staten såsom telekommunikation, transport, naturtillgångar, el, gas, vatten, bostäder mm. Den sociala tryggheten reducerades också till ett minimum.
Harvey säger vidare att finanssektorn genom avregleringar har blivit ett viktigt instrument för gigantiska omfördelningar av tillgångar från befolkningsmajoriteten till kapitalklassen, och inte minst från utvecklingsländerna till de rika länderna.
Han anser att nyliberalismen är elitistisk och odemokratisk till sin natur. Dessutom är den orättfärdig då den bygger på oändlig kapitalackumulation och tillväxt, oavsett vilka sociala, politiska och ekologiska konsekvenser det får.
Vidare menar han att USA´s ledare har påtvingat världen en föreställning om att nyliberala värderingar är universella och allenarådande, och att dessa värderingar utgör civilisationens kärna. I stället behövs det ekonomisk, kulturell och politisk jämlikhet hävdar författaren.
Låna boken i Gotlib.
/leif

fredag 20 augusti 2010

Saker som aldrig händer

Johanna Lindbäck är lite sådan som jag vill vara. Hon jobbar med ungdomar (som gymnasielärare), är med och driver en av Sveriges populäraste bokbloggar Bokhora, samtidigt som hon har hon skrivit fyra ungdomsböcker. Men på något sätt är det sådant som aldrig händer mig. Jag skulle aldrig kunna förena dessa tre saker. Vilket inte alls betyder jag är missnöjd med mitt liv, jag är nöjd med mitt bibliotekariejobb, mina litterära försök, mina bloggar och min trivselvikt. Mitt liv! Men det är bara det att jag beundrar Johanna Linbäck och det är aldrig fel att ha någon att beundra. Det ger lyster i livet.

Nu har jag läst Saker som aldrig händer. Det är en bok som handlar om Andreas som är ihop med Hanna, som har visat intresse för en annan kille, vilket alla utom Andreas vet, tills en dag. Men mest handlar det om tiden efter att Anderas har förstått och de känslor han då hamnar i. Det är inget fel på den den psykologiska trovärdigheten i boken. Andreas känns äkta. Jag kommer nära honom, förstår mig på det vakum som han hamnar i, de känslor som på något sätt är blockerade. Lindbäck är väldigt duktig på att skildra detta. Men jag har svårt att hitta nerven i boken. Den kanske finns där, men jag hittar den inte. Jag tycker det blir lite tråkigt. Även om jag förstå att det finns ett syfte med att skildra detta. Fast någonstans i mitten undrar jag ifall allt går ut på att visa att även killar i Norrland har ett inre liv. Som att den pedagogiska ambitionen är större än att än den konstnärliga ambitionen och sådant kan jag bli lite förbannad över, som att författaren på något sätt dumförklarar läsaren för att leda in dem på den rätta läran. Ändå är det som sagt en välformulerad berättelse och jag tycker att jag känner igen mig i mycket. Fast när jag är nära att ge upp och tänker att det här kan jag blogga om ändå, så händer det något oväntat, det hettar till, blir intressant och viktigt. Jag hittar nerven. Fast jag är orolig över att det finns ungdomar som inte orkar hålla ut till slutet om man inte först berättar slutet, vilket självklart är problematiskt men kanske en utväg.

Karin

Angelology

Angelology (Angelologi. Änglarnas tecken på svenska) av Danielle Trussoni jämförs ofta med Dan Browns Da Vinci-koden. Den har sina likheter, med kyrkan och stora konspirationer och hemligheter, även om den är bättre skriven. Men är den så bra? Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Boken handlar om en ung nunna, Syster Evangeline, som kommer en stor hemlighet på spåren, nämligen att det pågår ett krig mellan mänskligheten och de kallsinniga Nephilim, änglarnas avkomma på jorden. Och Evangeline hamnar mitt i denna strid: mellan hemliga sällskap, sitt förflutna och kampen mellan gott och ont. Berättelsen tar oss även till Paris innan och under ockupationen och det är denna sidohistoria som jag finner mest intressant. Kanske för att jag har en fäbless för Paris och det tidiga 1900-talet?

Jag har läst många positiva recensioner av Angelology, och någon nämnde även likheter med en av världens bästa TV-serier Supernatural och läsvärda Carlos Ruiz Zafón. Änglar och hemliga sällskap: detta borde helt enkelt vara en bok i min smak. Nu kan det vara så att det beror på att detta är första boken i en serie, vilket jag inte förstod förrän sista sidan, men jag tycker den känns lite rumphuggen. Lite platt, som att man inte kommer karaktärerna och historien in på livet. Visst är den spännande, men det känns även som att upplösningen kommer lite tvärt och inte blir så grandiost som jag föreställt mig. Den är lite klichéartad och förutsägbar. Ingen bok som jag lägger på minnet direkt. Skulle säkert passa som film dock. Är det någon som håller med mig?

Boken kommer på svenska nu i september. Låna den på engelska här.

/AnnaJ