Ge mig kolera

Journalisten Kajsa Norman har skivit den fängslande reportageboken Ge mig kolera –vägen till överlevnad i dagens Zimbabwe, som ger en bild av det politiska läget i landet. Hon reste dit trettio år efter befrielsekriget, för att leta efter oppositionella. Men det går inte riktigt som hon har planerat.
Vi får följa hennes möten med olika samhällsskift. Hon är hemma hos premiärministern, hon träffar torterare och torterade, och hon är med på lesbiska undergroundfester mm.
Kajsa Norman är modig och uthållig när hon gräver för att få fram fakta. Så småningom blir det riktigt farligt då Mugabes informatörer jagar henne för att hon har blivit visad några gamla massgravar.
Det här är en initierad skildring av hur det är att leva under en grym diktatur, och en beskrivning av svårigheten att bygga demokrati när en fjärdedel av befolkningen har flytt utomlands, femton procent av de kvarvarande har HIV, medellivslängden är fyrtio år och nio av tio är arbetslösa.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Kultur från Kongo Kinshasa

I höstas fick vi i Bergsjöns bibliotek besök av kollegor från Kongo Kinshasa som ville ha ett utbyte med oss...

Kontakten har nu resulterat i att vi får fint besök av kulturarbetare som vill visa oss den kongolesiska kulturen. Det är dansare, musiker, sångare samt en bildkonstnär som kommer att uppträda på olika ställen runtom i stan från 4 till 12 maj.

På onsdag 4 maj kl. 14 - 16 blir det mingel, vernissage och uppträdande i Bergsjöns bibliotek. Vi bjuder på lite bubbel och snacks.

Lördag 7 maj kl. 11 - 15 är det Afrikalördag i Bergsjöns bibliotek, med workshops i dans, musik och bild för alla som vill vara med.

Konsert med dans- och musikgruppen Pende et Compagnie blir det vid tre tillfällen: Fredag 6 maj kl. 18 i Gamlestadens Medborgarhus, Tisdag 10 maj kl. 18 på Angereds Kulturhus Blå Stället och torsdag 12 maj kl. 18 i Stadsbiblioteket, Hörsalen.

Alla är välkomna, fri entré, ingen anmälan.

Frihetens frestelser

Disa Håstad mångårig utrikesreporter på DN är nu aktuell med boken Frihetens frestelser. Hon tyckte sig se likheter mellan Centralasiens och Afrikas länder. Ledarna är korrumperade och kleptokratiska. De använder bara sin makt till att roffa åt sig själva, och sina familjer, så mycket rikedomar som möjligt.
Hon reste runt i en rad länder; Kenya, Tanzania, Nigeria, Senegal, Ghana, Kirgizistan, Kazachstan och Tadzjikistan. Där samtalade hon med biståndsgivare, politiker, ekonomer och andra intellektuella.
Hennes mening är att det största ansvaret för att det inte råder välstånd i dessa länder ligger hos de egna makthavarna.De centralasiatiska ledarna betedde sig som barn i en godisaffär. De tog allt de ville, och höll sig kvar vid makten med manipulerade val. En likhet hon fann var att dessa ledare, och också de afrikanska, i stor utsträckning hade fått sin utbildning i Sovjet eller DDR, med dess nomenklatura.
Biståndet som Afrika får har skapat ett beroende och varit passiviserande säger författaren. Hjälporganisationerna har skött det som staten borde ha gjort, och ledarna har istället kunnat ägna sig åt plundring. Afrikanerna har skyllt de flesta av sina problem på kolonialismen, men hon menar att den största skulden bär de egna ledarna, och hon tycker sig se den insikten växa fram i Afrika med. Hon ser stammotsättningar, kvinnoförtrycket och ungdomens bristande framtidstro, tillsammans med bristen på ledarskap, som hinder för en positiv utveckling.
Jag tycker att hon tar lite lättvindigt på den rovdrift som väst (och nu även Kina) än i dag utsätter kontinenten för. Det man ger tillbaka i form av bistånd är ju bara en spottstyver av vad man tar. Men boken väcker intressanta frågeställningar som hur uppkommer ett socialt kontrakt? Vad är det som gör att ett land får ett bra ledarskap?

Låna boken i Gotlib.

/leif

Regnmakarens barn

Regnmakarens barn av Aniceti Kitereza är en sällsynt vacker kärlekshistoria från början av 1900-talet i Tanganyika(nuvarande Tanzania). I centrum står ett gift par vars stora tragedi är att de är barnlösa. Då barnafödandet uppfattas som själva meningen med livet förväntas mannen enligt traditionen förskjuta hustrun och ta sig en ny fruktsam fru. Men kärleken är starkare än konventionens makt.
Boken är den enda som är skriven på kikerewe, ett kanske på utdöende minoritetsfolks språk. Syftet med romanen är också att skildra tiden före europeérna, och att bevara kerewefolkets kultur för eftervärlden. 1945 var den färdig, men den översattes till Swahili och utgavs först på åttiotalet. Decenniet därefter översattes den till tyska, och därifrån har den nu översatts till svenska.
Det är en lågmäld, humoristisk berättelse i makligt tempo som ingående skildrar vardagslivet, fester och folktro i Afrika för hundra år sedan.
En av höjdpunkterna i romanen är myten om hur kvinnorna tvingades underkasta sig männen. Enligt kerewefolket levde män och kvinnor i tidernas begynnelse i skilda riken. Männen var vegetarianer och kvinnorna åt bara kött. Men männen schabblade bort kvinnornas jakthundar, de råkade då i hungersnöd och tvingades flytta in hos, och underordna sig, männen.
/Leif

För att se om boken finns inne på biblioteket gå till Gotlib