Månadens kulturgärning är tänkt att bli ett återkommande inslag som ska lyfta fram någon person eller verksamhet/organisation som gör något gott för kulturen utan att det basuneras ut eller stöds av storkapitalet. Månadens gärning handlar om serier.
(Bilden tagen i Seriehörnan med Tony Lundin) Det är inte så länge sedan man (läs1950-tal och läs föräldrar, pedagoger, bibliotekarier sic!) i Sverige såg på serier som något av ondo. Det är andra tider nu – perspektiven har förskjutits något. Om serier tidigare betraktades som en sämre sorts litteratur, vilken dessutom ansågs ha dålig och rent av skadlig inverkan på barn och unga, ser man idag att serier blir recenserade på kultursidor och intresserar vuxna i större utsträckning. Och det kanske något förklarar den förändrade bilden. Serier är numera främst en angelägenhet för vuxna.Man kan också se att det finns en etablerad seriekultur: serieskola, kursutbud med serier/serieteckning på universiteten, serier/serieteckning på skolschemat och som pedagogiskt material, serier på Internet, utställningar på museer och bibliotek. En stad har till och med serier som sin profil – Malmö seriernas stad.
Trots att många inom branschen ändå talar om kris och avveckling, vilket kanske ter sig naturligt från förläggares, seriehandlares och serietecknares sida – ingen läser, ingen köper, och ger ingen inkomst att leva på – framstår det för oss läsare som att strömmen av spännande, kreativa och väldigt ”happening” serier är strid både vad gäller svenska och utländska serier.
Det finns alltså ett väldigt brett utbud, inte minst med hjälp av den ”nya” tekniken (seriesidor/fanzines på nätet bla), med många olika genrer representerade (Serieteket har en utmärkt genreförteckning). Och i det breda utbudet är det tydligt tjejer/kvinnor, vilket är tankeväckande, som står för det mer intressanta och kvalitativa. Med (ofta) självbiografiskt innehåll och/eller ett uttalat kritiskt, reflekterande budskap visar de på samhällets (dolda) agendor och aktualiteter.
Att det inte råder någon brist på kreativitet, fantasi och kvalitet i produktionen av serier innebär dock inte att serier når ut till (nya) läsare. De mindre förlagen/utgivarna och de små seriehandlarna har ofta inga medel att lägga på marknadsföring, och kan inte konkurrera med storföretagen i att synas. Fortfarande finns det inte heller någon ”naturlig” avnämare för serier förutom biblioteken och, de små ”ideella”, seriehandlarna som trots sina vinstintressen (överlevnad!) har det smala och alternativa kulturutbudets bästa för sina ögon.
Den här Månadens Kulturgärning gör Seriehörnan, en liten seriebutik som för en minst sagt undanskymd tillvaro på en av Linnestadens bakgator. Seriehörnans gärning ligger i att ha det stora utbudet i det lilla formatet, att ihärdiga i sin existens och hålla hyllmetrar med svenska aktuella serier men också förmå bevara ett äldre seriebestånd som kan vara svårt att få tag på.
Vi åkte till Linnestaden och intervjuade ägaren Tony Lundin.
Butiken Seriehörnan startade 1986 i Linnéstaden på Värmlandsgatan och har sedan dess flyttat tre gånger och ligger idag på Sveagatan. När vi intervjuade Tony pratade vi en hel del om tidigare serier, om hur det ser ut för serier och situationen för mindre seriebutiker.
När Tony var barn och läste serier handlade det mest om Kalle Anka, Fantomen, diverse västernserier som Buffalo Bill och Tomahawk och om Buster. På den tiden gick man inte till biblioteken för att låna och läsa eftersom det var förhållandevis billigt att köpa.
Vi pratar om att barn inte längre på samma sätt och i samma utsträckning läser (varken lånar eller köper) motsvarande serier för barn och unga. Den utveckling för de seriegenrer (äventyr, komik, superhjältar bl.a.) som påbörjades under 1950-talen, och hade sin höjdpunkt under 1970-talen, har nästan helt avstannat och Tony – som påpekar att det ju inte handlar om utveckling utan snarare avveckling - tror att det kan bero på att det finns mycket annat som konkurrerar om barnens uppmärksamhet och intresse idag. Bland annat konkurrensen med tv- och datorspel. Denna avveckling medför att många mindre seriehandlare i dag lägger ner sina butiker. Med Manga i början av 2000-talet såg Tony viss uppgång i försäljningen, men endast av mangaböckerna – haussen gjorde inte att de yngre upptäckte andra serier.
Vi säger att vi ser att yngre fortfarande lånar manga på biblioteket men att fler serier för vuxna, framförallt feministiska serier, är väldigt populära och efterfrågas. Vi frågar om det nu är vuxna som köper och läser i stället och Tony menar att trots att det ju kommer ut en hel del serier för vuxna, som han köper in, så är konkurrensen med nätet stor. Tony menar att en stor orsak till att yngre inte köper, och läser, serier är att de idag kostar för mycket – man har inte lust att lägga 50:- på en serietidning eller mer för ett album.
Det är också så att serier ofta hamnar i skymundan både på biblioteken och hos de stora bokhandelskedjorna. Tony påpekar att serier länge setts som något mindre värt och att det kan spela in, men att det nu råder mer frihet och skapas mer ” konstärligt” inom seriernas värld som höjer deras status.
Det är kanske dags att omdefiniera hur en serietidning ska vara och vem den typiske serieläsaren är. Serien som medium kan vara en bra inkörsport för annan läsning och framförallt en inspiration till att själv vara kreativ och rita av serier eller skapa eget. Vissa serier får också ett mervärde genom att till exempel sättas upp som pjäs eller filmatiseras
Vi frågar om Tony rekommenderar något nyutgivet och då nämner han Tredje Testamentet, Sir Arthur Benton och Bouncer, utgivna av Albumförlaget. Tony säger att illustrationerna, och i de ovan nämnda är de fantastiskt snygga, är det viktigaste när det gäller serier då de ju skapar det första intrycket. Men man får inte bortse från att en bra story spelar väldigt stor roll för många läsare. Många som inte är så bra på att teckna ger ut riktigt bra politisk vardagsrealism, menar Tony och nämner Liv Strömqvist. Vi pratar lite om personliga preferenser och att många bibliotekarier är intresserade av serier. Detta menar Tony är mycket viktigt, att man i dag kan få tag på serier på biblioteken och att bibliotekarie kan mediet, annars kan läsningen av serier tappas bort.
Vi avslutar intervjun med att fråga vilken seriefigur Tony själv skulle vara: ”Svårt, men det får bli Långben (naiv, härlig och cool på samma gång).
Våra recensioner av ett par nyutkomna serier:
Susanne har läst: Ankomsten av Shaun Tan
Det här är en bok där enbart bilder berättar och för fram en historia. När jag sitter med den här boken i mina händer är det som jag bläddrar i ett gammalt privat fotoalbum med sepiatonade och korniga fotografier av familjeliv och människoöden.
Bitvis är bilderna också likt filmrutor som med minimala förskjutningar ger berättelsen ett tidsflöde. Detta är en njutning i sig, att se hur skickligt Tan bygger upp sina bilder och sin berättade ordlösa historia – hur väl de går hand i hand.
Tans historia berör på många olika plan och sätter igång associationer som leder till både historien (dåtid/nutid), och till konstens och filmens världar. Den är på samma gång en samhällskritik och en visuell, konstnärlig upplevelse.En man tvingas lämna sitt hemland och sin familj för att söka ett nytt land (ny värld) där de kan leva och ha en framtid.Mannen, och senare hustrun och dottern i familjen, flyr en totalitär stats förtryck och kommer till ett främmande (på många olika sätt) land som är tillåtande och rymmer en mångfald nationaliteter och kulturer.
I mötet med det nya landet (en blandning av kulturer som Kina, Japan, Ryssland, Amerika och diverse fantasyutopier) som myllrar av krumelurer och gåtfulla tecken; djur hämtade ur en Pokémonvärld och människor hämtade från olika tidsresor, måste mannen lära sig nya seder och bruk. I det gamla landets bilder syns alla de familjära, vardagliga föremålen i realistiska illustrationer medan de i den nya världen synes, om än fortfarande igenkännbara, surrealistiska och något främmande. Lika annorlunda ter sig beteenden, seder och bruk.
Möten med andra ”flyktingar” blir en integrerande hjälp. Flyktingarna berättar sina historier som rymmer erfarenheter av ofrihet, våld, tvång och utrensning. Mannen möter bland andra en kvinna från ett land där läsning av böcker var förbjudet och straffbart, och en man som berättar om hur hans folk (och bilderna illustrerar hur liten man som människa kan känna sig inför en övermakt) sögs upp och utrotades.
För mig handlar Tans bok om förståelse och ödmjukhet för människors olika erfarenheter och öden, om förmågan att ge tillbaka och föra vidare. Jag tycker om den här boken. Och mest gör jag det för att Tan både förmedlar den där känslan av aha-upplevelse när man ser något bekant, något man träffat på förut men samtidigt fyller en med den sköna känslan av att saker och ting ”are not what they seem to be“, den känslan som kittlar fantasin.
Något som kan ses som ett smärre smolk är att Tans bok är just som ett gammalt fotoalbum – tillbakablickande och nostalgiskt. Kan säger jag, om man vill "läsa" illvilligt. (ankomsten är utgiven på Kabusa Förlag)
Anna J. har läst: Hetero i Hägersten av Sofia Olsson
Hetero i Hägersten av Sofia Olsson, utgiven av Galago, är en smårolig heterobetraktelse. Den handlar om livet som sambo och anpassningen till en annan person. Serien har några riktigt slående poänger och är roligt tecknad. Ibland är den verkligen mitt i prick. Men ganska ofta är den lite… meh… Det är inget livsomvälvande utan mer lite mysigt vardagligt sådär. Skarpsynt men ingen Liv Strömquist eller Nina Hemmingsson. Jag brukar kolla in Sofia Olssons hemsida ibland och i det lilla, kortare enruteformatet gör hon sig bäst. Jag hade alltså ganska höga förhoppningar när jag fick detta album i min hand. Men tycker inte riktigt att det håller hela vägen. Om vi säger så här: när jag tänker tillbaka på den så är det inget som riktigt har fastnat. Men när jag nu bläddrar i den inser jag ju att det finns jättemycket som är väldigt roligt. Så kanske inte något man ska sträckläsa utan mer njuta av i små doser?
/Susanne & Anna J.
