Utan titel

Tom och frustrerande intetsägande - det är inte Anna Charlotta Gunnarssons senaste roman trots sin titel (Utan titel). Den kvinnliga huvudpersonen, som går i nian och som förlorat sin mamma i lungcancer för nåra år sedan lever i skuggan av en pappa som högljutt lever ut sin sorg efter hustrun. Han önskar sig en rebellisk dotter medan hon är helt nöjd med att vara icke-rebell. Åtminstonde vid första anblick.

När sorgen efter mamman gör sig påmind - ofta i de lyckligaste stunderna - då tappar X fästet. När närmsta vännerna kärar ner sig till höger och vänster omkring henne drar hon sig istället undan för att smygröka på sitt exklusiva gömställe i skogen. Där får hon vara helt ensam. Tills hon en dag upptäcker att det saknas cigg i paketet. Hon låter paketet ligga kvar för att se om cigarettjuven ska våga sig tillbaka. Sakta men säkert töms paketet och till sist möts de. Uppenbarelsen i grottan är oväntad. Jag vill inte avslöja mer än så.

Dialogen i den här berättelsen är njutbar, de filosofiska resonemangen är befriande och skönt befriade från moraliska pekpinnar. Min enda invändning är att tankegångarna på några ställen känns lite för vuxna för att komma från en sextonåring. Men å andra sidan tycker jag att just dessa åldersöverskridande karaktärer och tankegångar också gör boken intressant eftersom de bryter den förväntande berättarnormen i ungdomsgenren. Därför känns det fel att ungdomsklassa denna berättelse. Det är helt enkelt fin berättelse om en sorgeprocess och om att hitta sin röst. Lättläst på vacker prosa dessutom. Jag har svårt att göra Utan titel rättvisa i skrift känner jag men mina varmaste rekommendationer punkt.
/Malin 

Regntungt

För den som brukar lyssna på P1:s Godmorgon världen på söndagar är Pamela Jaskoviaks röst välbekant. För egen del brukar jag spetsa öronen extra noga när jag hör den eftersom jag tycker att hon har en så skön lugn ton. Utlämnande, humor med melankoliskt drag, integritet och mycket hjärta – det tycker jag beskriver (det jag läst av) hennes författarskap. Jaskoviak har skrivit såväl poesi som dramatik, romaner och barnböcker.

I Jaskoviaks senaste diktsamling Regnet och gräset går dock i en mer sorgsen tonart. Detta är en diktsamling som består av tre delar: "Regnet", "Gräset" och "Efter Regnet". I den första delen är dikterna uppräknande, flödande av sommarminnen och barndom, och rika på bilder från västra Göteborg. Det är vackert, sorgset, och påminner faktiskt endel om Boye, som citeras i inledningen av del ett.

Personligen så föredrar jag del två: Gräset. Denna del inleds med det kända citatet ur Walt Whitmans Leaves of grass, The song of myself. ”I celebrate myself, and sing myself. And what I assume you shall assume, For every atom belonging to me as good belongs to you”

I denna del finns tung sorg efter en pappa som dör. Naturen och det mänskliga – kött och blod och vardagsbetraktelser - vävs in i varandra i korta koncentrerade haikustrofer. Diktens jag betraktar sig själv, naturens och livets skeende sakligt. Naturens livscykel vävs ihop med diktjagets menstruationscykel och faderns död mitt i livets gång. Språkets rytmik förstärker framåtrörelsen. Effekten är stark i all sin enkelhet. Vemodet finns i varje bokstav, i varje grässtrå.

Del tre är kort, bara en sida, med en datering: Norsesund 2010. Slutraden är som ett slag i magen: Före den bleka dag i askträdets skugga då min lillebror låg drunknad i regnvattentunnan. Tystnaden efter en sådan rad blir oerhörd. Rent stilistiskt tycker jag att denna dikt sticker av lite för mycket och lämnar ett för stort hålrum på slutet. Men jag vill varmt rekommendera läsning för den som känner för en stund i lite regntung melankoli.
/Malin

Kåserier av Pamela Jaskoviak i Godmorgon, världen:

Jaskoviak i Gotlib:

Göteborg/Madrid/Döden

Skulle jag dö under andra himlar är det vackra namnet på Johannes Anyurus romandebut från i höstas. Titeln, som är ett citat ur Che Guevaras dagboksanteckningar, beskriver grundackordet i berättelsen som genomsyras av huvudpersonen Francis dödslängtan och vilsenhet i världen. I fragmentarisk icke-kronologi växer historien fram och där får man följa Francis och hans liv i Göteborg med polarna på Hisingen, glimtar av en uppväxt i Borlänge, av faderns landsflykt, av flera kärlekshistorier och resor till Madrid. I berättelsens centrum, i den mån det nu finns ett centrum, står nära vänners död. Det är mot döden som berättelsen rör sig. Francis förälskar sig flera gånger men förhållandena går i kras. Han lyckas inte hålla dem vid liv. Han vill för lite eller för mycket, vill alltid någon annanstans. Missbruket är också en flykt. Vänner dör, Francis förlorar sin stora kärlek Nina, förlorar Madrid men finner Gud i en moské i Madrid.

Varje kapitel inleds med ett eller ett par citat och texten är full av intertextuella referenser. Anyurus språkkänsla och poetiska anslag är i många fall drabbande. Särskilt Göteborgsskildringarna biter sig fast hos mig. Men jag tog mig igenom boken med tröghet. Detta är en text som vill mycket - lite för mycket på en gång. Lite småirriterad på Francis självupptagenhet blir jag. Känner mig utestängd. Men å andra sidan är det kanske tanken - att visa Francis ältande sorgeprocess och oförmåga att knyta an till andra. Men jag är inte helt övertygad. Svårt att släppa boken var det dock. Det tar sig på slutet. Men de fina språkliga och tematiska kopplingarna som är Anyurus specialitet tenderar att drunkna i ett överflöd av ord. Jag hade önskat en lite mer renodlad text, lite mer isberg. Det är ju självklart en smakfråga förstås.

/malin

Att vara föräldralös i barnlitteraturen

Joy till världen är en nyskriven bok av Viveka Sjögren. Joy är bokens huvudperson, en tioårig flicka som precis förlorat sin mamman. När jag läste boken så funderade jag på hur många jag känner som förlorat en förälder under sin barndom. Det är ganska många. Ändå är det inte så att någon av dessa personer levt något speciellt utsatt liv innan deras förälder dog. Det är bara så förfärligt det råkar vara ibland.

De övergivna och föräldralösa barnen är ett klassiskt tema i barnböcker. Harry Potter och Tom Sawyer är föräldralösa. Askungen, Snövit, och Pippi är moderlösa, för att nämna några exempel. Det är hjältehistorier som lyfter fram en bärande kraft hos det övergivna barnet. För att känna sorg är ju också att känna sig övergiven av någon, hur ofrivilligt detta avsked än är.

Men varför är det övergivna barnet så välrepresenterat i barnlitteraturen? På detta finns det kanske många svar. Men att skildra ett ensamt barn som lever med lite stöd eller inblandning av vuxna är ett sätt att ta sig in i en barnvärld där barnets egen verklighet dominerar. En sådan värld är i någon mån friare och ger barnet mer spelrum än i en verklighet reglerad av vuxna. Därför har det övergivna barnet i barnboken ofta fått representera det självständiga och kloka barnet som hittar helt egna vägar för att hantera vardagen. Dessa berättelser gemensamma centrala tema skulle kunna sägas vara att lyfta fram den skapande konstruktiva kraften i barnet.

Att spegla det övergivna barnet i berättelser för barn är också passande eftersom läsande är en ensam syssla. För att förstå känslor av övergivenhet så måste man i någon mån hänge sig åt ensamhet/övergivenhet, eller som en genväg genom sin ensamhet läsa om andras övergivenhet. Att förstå en annan människas utsatthet är en viktig sak att ha med sig livet. Svåra förhållanden är också något som barn och ungdomar ofta vill läsa om. Därför tror jag att Joy till världen är en bok som kan passa en del barn runt tio år. Många barn kommer till biblioteket och vill låna sorgliga böcker. Vilket inte är konstigt då sorg är ett ständigt närvarande tema i verkligheten.

Joy är en föräldralös flicka från vår egen tid som har ett utanförskap i dubbel bemärkelse. Hon och hennes mamma ser annorlunda ut eftersom de kom i från Thailand när Joy var liten. Vem hennes biologiska pappa är vet hon ingenting om. Mamman gifte sig med en svensk man som adopterade Joy. När mamman dött så faller styvfadern in i ett alkholmissbruk, ett faktum som Joy försöker dölja för andra vuxna runt omkring. I berättelsen finns också Joys sagor om en flicka som hittar sin pappa som hon letat efter länge. Det är en vardagsberättelse från vår egen tid som handlar om en flicka som med fantasins hjälp och seende vuxna får hjälp att bearbeta sin sorg. Det är väldigt enkelt att se författarens syfte att skriva om ett barn med sorg men som också har ett thailändskt ursprung, en identitet som mig veterligen inte funnits representerad i den svenska barnlitteraturen tidigare. Trots att Sjögrens syfte är tydligt så tycker jag att det är en berättelse som fungerar utan att den pedagogiska intentionen tar över och gör berättelsen till en en övning i mångfald. Sjögren följer ju också en klassisk mall om en berättelse om utanförskap. Jag kan tänka mig att det vardagsnära gör att boken kan fungera särskilt bra för barn som har kompisar vars föräldrar dött.

I vardagen utanför litteraturen, så kan jag ibland tycka att vi är dåliga på att lyfta fram den den skapande konstruktiva kraften i barnet. Ska de skapa någonting så ska det vara ett syfte som vi vuxna har bestämt. Barnen har i någon mån blivit de vuxnas projekt (både kommersiellt och i familjesammanhang) där många barnen redan i låg ålder berövas tid då de har möjlighet att i sin ensamhet utveckla sin fantasi och självständighet. I dag lyssnar vi mer på barnexperter än

på barnen själva. Samtidigt som skolklasser och dagisgrupper blir allt större. Barnlitteraturen ger enastående möjligheter för barnet att lära sig lyssna till tankar och formulera en självständighet, vilket är nödvändigt om de skall kunna vara så medbestämmande och självständiga som dagens samhälle paradoxalt nog kräver av dagens barn och ungdomar.

Karin