Hemlös jul

I Stadsmissionens rapport Hemlös 2011 kan man läsa att uppbrott hemifrån på grund av rymning eller utkastning drabbar 11 procent av Sveriges gymnasieungdomar. De flesta av dessa rymmer från något - ofta en konfliktfylld och problematisk hemmiljö präglad av fysiskt/psykiskt våld eller missbruk.

Denna problematik har Åsa Anderberg Strollo tagit fasta på i sin senaste ungdomsroman, Hoppas. Här möter man Jonna, en tjej på 16 år som kommer från en liten ort i norra Sverige. Hennes mamma har rest bort över julen på en semeterresa med sin nya sambo. Mormodern finns i närheten men hon är inget stöd för Jonna, utan alkoholen tar upp hennes liv. Jonna står inte ut med situationen och ensamheten så hon bestämmer sig för att lämna hemmet och skolan bakom sig och dra till Stockholm. Hon försöker fixa ett jobb men som minderårig på rymmen är det inte lätt. När hon dessutom tappar sin mobiltelefon, pengarna är slut och mörkret faller hopar sig problemen. Var sova? Äta? Vem kan man lita på?

Jonna träffar Alex, som också driver runt utan hem. De tyr sig till varandra. Men livet som hemlös i Stockholm är tufft. När de bestämmer sig för att sno sprit ur en skåpbil får de dessutom ytterligare ett rejält problem - någon börjar skicka otäcka hotbrev.

Detta är bitvis mycket tung läsning. Det finns dock ljusglimtar i skildringen av vänskapen som växer fram mellan tjejerna. Min enda invändning är att berättelsen känns lite för pratig och hade mått bra av att stryka några sidospår och fördjupa andra, särskilt de som berör Jonnas och de andra huvudkaraktärernas hemförhållanden.

Angelägen läsning tycker jag så här års som påminner om hur många människor som faktiskt far illa under denna vår största Familjehögtid.

/malin

Göteborg/Madrid/Döden

Skulle jag dö under andra himlar är det vackra namnet på Johannes Anyurus romandebut från i höstas. Titeln, som är ett citat ur Che Guevaras dagboksanteckningar, beskriver grundackordet i berättelsen som genomsyras av huvudpersonen Francis dödslängtan och vilsenhet i världen. I fragmentarisk icke-kronologi växer historien fram och där får man följa Francis och hans liv i Göteborg med polarna på Hisingen, glimtar av en uppväxt i Borlänge, av faderns landsflykt, av flera kärlekshistorier och resor till Madrid. I berättelsens centrum, i den mån det nu finns ett centrum, står nära vänners död. Det är mot döden som berättelsen rör sig. Francis förälskar sig flera gånger men förhållandena går i kras. Han lyckas inte hålla dem vid liv. Han vill för lite eller för mycket, vill alltid någon annanstans. Missbruket är också en flykt. Vänner dör, Francis förlorar sin stora kärlek Nina, förlorar Madrid men finner Gud i en moské i Madrid.

Varje kapitel inleds med ett eller ett par citat och texten är full av intertextuella referenser. Anyurus språkkänsla och poetiska anslag är i många fall drabbande. Särskilt Göteborgsskildringarna biter sig fast hos mig. Men jag tog mig igenom boken med tröghet. Detta är en text som vill mycket - lite för mycket på en gång. Lite småirriterad på Francis självupptagenhet blir jag. Känner mig utestängd. Men å andra sidan är det kanske tanken - att visa Francis ältande sorgeprocess och oförmåga att knyta an till andra. Men jag är inte helt övertygad. Svårt att släppa boken var det dock. Det tar sig på slutet. Men de fina språkliga och tematiska kopplingarna som är Anyurus specialitet tenderar att drunkna i ett överflöd av ord. Jag hade önskat en lite mer renodlad text, lite mer isberg. Det är ju självklart en smakfråga förstås.

/malin