För att vara en uppföljare håller Titti Knutssons Kampen god kvalitet. Kampen är fortsättningen på Muren som jag tidigare bloggat om. Berättelsen utspelar sig i ett fiktivt land där krokodiler och gnagare slåss om utrymmet. Krokodilerna med stora ekonomiska och militära resurser har infört en blockad mot gnagarna som lever i misär. Hatet är starkt på båda sidorna. Två barn på var sin sida muren hyser kärlek till en häst. Vid en militär sammandrabbning tvingas de alla att fly. Hästen och de två barnen, Peter och Sofia, gömmer sig i en grotta. I Kampen tar berättelsen vid i grottan efter attentatet. Här får man följa Peter och Sofias flykt undan upptäkt, bomber och orkanvindar i skogen. Sofias landsmän gömmer sig också i skogen efter att ha fått sin by förstörd. Barnens kamp för fred och rättvisa går som en röd tråd genom berättelsen. Jag saknar flytet i berättelsen inledningsvis. De korta kapitlen som utgör de olika barnens röster är till en början lite hackiga. Men det tar sig och blir rytmiskt och spännande. Slutet är gott om än kanske en aning pomöst. Har inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är bra eller dåligt. Det är hur som helst en fin skildring av vänskapsband och fredskamp som borde passa bra som diskussionsunderlag i skolan. Fina omslag är det också tycker jag. /malin
Titti Knutssons debut, ungdomsromanen Muren, är en berättelse om en hatfylld konflikt i ett fiktivt samhälle där en mur skiljer två folkgrupper från varandra. På ena sidan lever man i ett materiellt välbestånd och här finns även den militära makten. På den andra sidan muren råder fattigdom och misär. Berättelsen utspelar sig i ett modernt högteknologiskt samhälle. Människorna har svenska namn. Men namnen på de båda folkgrupperna – gnagare och krokodiler – framkallar en lätt surrealistisk stämning som på ett effektivt sätt lyfter upp berättelsen till ett allmängiltigt plan. I händelsernas centrum finns två barn, Peter och Sofia. De lever med sina familjer på var sin sida om muren och deras berättelser växer in i varandra. Ur de båda barnens perspektiv ges konkret inblick konflikten, hur den påverkar dem och deras familjer i vardagen. Våldet eskalerar successivt i berättelsen, så gör även hatet på båda sidor muren. I berättelsens centrum finns också hästar, eller rättare sagt en häst, som erbjuder en ljusglimt, en strimma av hopp om försoning mitt i allt det svåra.
Språket är enkelt, suggestivt. Styckena är små och korta. Tonen är inte sentimental utan saklig, och detta gör att Knutssons roman på ett mycket effektivt och suggestivt sätt berättar en svår och högst aktuell historia där paralleller kan dras såväl bakåt i historien, som till vår samtid. En av årets höjdarböcker på ungdomsfronten, som även passar bra som högläsning.
/malin
