Förbjuden kärlek

På Hagabion går nu Förbjuden kärlek som är en film om lesbisk kärlek i mullornas Iran. Ett land där samkönad kärlek ses som ett allvarligt brott med dödsstraff som påföljd.
Två sextonåriga tjejer är bästa kompisar. Atefeh kommer från en välbärgad liberal familj. Medans Shirin lever med sin moster och morbror, och den senare ser det som sin plikt att få henne ärbart bortgift. De två brukar hänga tillsammans, parta på hemliga fester där de strular med killar och experimenterar med droger.
De två upptäcker efterhand att de har känslor för varandra, och de inleder ett förhållande. Situationen spetsas till då Atefehs bror återvänder som fanatiskt religiös efter en vistelse på drogavvänjning. Han ser det som sin skyldighet att sätta stopp för deras, som han ser det, syndiga relation.
Filmen är regisserad av Maryam Keshavarz och fick Publikens pris vid Sundance filmfestival 2011.

/leif

Four Lions

På biografen Roy går nu filmen Four lions av Chris Morris. Omar är ledare för en grupp jihad-wannabes i Sheffield. Två av dem åker till ett träningsläger för terrorister i Pakistan. Men de blir utsparkade för att de är så klantiga. En annan försöker träna kråkor att bära bomber. De är frustrerade över hur muslimer behandlas och vill bli självmordsbombare. Men de vet inte vad de ska attackera. En av dem förslår Internet. Slutligen bestämmer de sig för att slå till mot London Marathon. Utklädda till kakmonster och Ninjaturtles ska de spränga sig själva , och en massa andra, i luften.

Producenten gjorde tre års research inför den här filmen. När han studerade olika attentat så fann han en massa gärningsmän som var klumpiga och inkompetenta. Det här är en komedi som tänjer på gränserna för vad vi får skoja om. Med humorn som vapen avdemoniseras de mest fanatiska muslimerna och skildras som egentligen ganska vanliga människor. På slutet övergår komiken i tragik, och slutar i sorg.

Leif

Norweigan wood: boken v.s. filmen

Norwegian wood, Haruki Murakamis mest älskade bok (sägs det) har blivit film. När jag hörde att den skulle komma på filmfestivalen så lånade jag den illa kvickt och läste i någon slags feberyra (i ordets rätta bemärkelse) ut den strax innan det var dags att pallra sig iväg till bion. Eftersom jag tänkt läsa den länge så är jag glad att det äntligen blev av. Man kan ju liksom inte läsa boken efter att man sett filmen. Norwegian wood är inte lika magiskt skruvad som till exempel Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. Den utspelar sig i Japan i slutet av 60-talet. Ett västerländskt präglat Japan där man lyssnar på Beatles och läser Fitzgerald. Studenten Watanabe blir förälskad i sin bästa kompis flickvän Naoko, efter att de möts när kompisen begått självmord. En konstig relation med en skör flicka. Hon är hela tiden på sammanbrottets rand och när hon tas in på ett slags vilohem väntar Watanabe tålmodigt på henne. Samtidigt börjar han få känslor för den frispråkiga Midori. Det är en långsam, eftertänksam och erotisk kärlekshistoria. Språket är typiskt Murakami. Allt berättas i den vuxne Watanebes återblickar och därför blir språket ibland lite känslokallt, detaljer som att han tvättar eller vad han äter tar stor plats och karaktärer gör saker utan någon större förklaring bakom. En intressant bok men därmed inte hans bästa.

Filmen då. Regissören Anh Hung Tranh har gjort en stilistiskt vacker film. Varje ruta andas liv genom ljuset och färgerna och fantastiska miljöbilder. Och det är rent visuellt som den här filmen är bra. Svårt att säga vad någon som inte läst boken tycker. Tyvärr faller den sig ganska platt för mig. Det är just i språket som jag tycker att boken är fascinerande. Och det mister man här. Karaktärerna i filmen gestaltas lite för svulstigt, de blir till slut karikatyrer av sina egna storslagna känslor. Ändå kan jag ju inte låta bli att gilla den, eftersom det är just en film baserad på Norweigan wood. Jag tycker dock att Naoko och speciellt Midori inte görs rättvisa, de blir lite för väna och mesiga.

Det skulle vara betydligt mer spännande med en filmatisering av Kafka på stranden, men å andra sidan tror jag ändå att det är i bokform som Murakami ska upplevas. Boken Norwegian wood vann över filmen, men så brukar det ju vara.

/AnnaJ

Fängelset Iran

På lördag kl. 18.30 är det en specialvisning på Hagabion av det iranska dokumentärdramat Fängelset Iran (Zendan Iran). Filmen är en dramatisering av det folkliga upproret förra året mot den islamiska regimen, och av vad som hände dom som fängslades.
Regissör är Daryush Shokof och han var inbjuden till visningen i Göteborg. Men den 24 maj kidnappades han i Köln. Förra helgen återfanns han i stadens utkanter chockad, blodig och medtagen.
Han är utbildad skulptör och konstnär och har gjort ca 15 experimentella filmer. Den kanske mest kända är Seven Servants med Anthony Quinn i huvudrollen.

/leif

The Road som film - dystrare än döden

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men än har jag inte sett en enda film på festivalen. Dock såg jag i helgen filmatiseringen av Cormac McCarthys fantastiska bok The Road (eller Vägen som den heter på svenska). Jag älskade boken, om en man och hans sons färd genom ett öde landskap. Jorden och allt liv håller på att dö, det är aska i luften och på vägarna härjar överlevande kannibaler. Filmen var jag ju bara tvungen att se, jag älskar nämligen katastrof- och postapokalypsfilmer. Med boken i färskt minne var jag förstås förberedd på att det skulle vara deppigt. Men att det skulle kännas så hopplöst och nattsvart... Underbart skådespeleri av Viggo Mortensen. Barnet tyckte jag iof var lite störigt på ett gnälligt sätt men det kan vara så att det hör till rolltolkningen? Och fotot! Ja ibland kändes det som att de spelat in delar av filmen i Sverige (Göteborg) en riktigt grådaskig vinterdag. Känslan av gråhet, kyla, brist på färger och liv som boken förmedlar är skickligt överförd till duk. Det är någonting med att uppleva det så pass visuellt som gör det extra verkligt. Oerhört deppig och tankfull och hopplös satt jag tyst på vagnen hem. Hur ska jag ställa mig till denna film? Vill inte direkt rekommendera depp till någon, samtidigt som den var väldigt bra. Avgör själva!
/AnnaJ