Inspiration för soffpotatisar

Skulle inte kunna vara titeln på Murakamis essäbok: Vad jag talar om när jag talar om löpning. Hans språkkänsla är långt mer sofistikerat än så. Murakami är en världsförfattare som ofta nämns i Nobelprissammanhang. I denna bok har han samlat texter om löpning. Samtidigt är det en bok om skrivande. Murakami springer för att kunna skriva. Efter att ha drivit en nattklubb tillsammans med sin fru fick han plötsligt en dag en uppenbarelse mitt under en basebollmatch. Han skulle skriva böcker. Och så började han göra det - stängde nattklubben och satte sig och började skriva på vinst och förlust. Det gick ju bra men kroppen hängde inte riktigt med. Han, som tidigare var van att röra sig mycket, gick snabbt upp i vikt av allt stillasittande skrivjobb. Han började springa i liten skala för att successivt öka på. Sedan blev det årliga Maraton, ultralopp och triatlon. Jag slås av hans enorma disciplin och jag förstår mycket väl hur han har kunnat skriva så många böcker. För egen del har jag haft svårt att komma in i Murakamis böcker som är vindlande berättelser. Det kräver en uthållig läsare, vilket jag inte riktigt är. Men den lilla boken om löpning gav mig inspiration till att börja springa och att ge Murakamis böcker en andra chans.

Murakamis fokus ligger inte på att vinna lopp. Det handlar om att övervinna sig själv, att sträva mot sina mål, och helt enkelt rörelse för rörelsens skull. Det verkar ju inte helt smärtfritt att springa den klassiska Maratonsträckan i 40-gradig värme precis. Men efter att ha soffat i många år blev jag nu faktiskt jätteinspirerad att börja röra mig. Kors i taket.

På sin gravsten vill han att det ska stå: Han gick i alla fall aldrig...

Uthållig kan man säga. Språkmedveten också. För den (inte nödvändigtvis soffpotäter) som vill inspireras kan denna lilla bok varmt rekommenderas.

/malin

Norweigan wood: boken v.s. filmen

Norwegian wood, Haruki Murakamis mest älskade bok (sägs det) har blivit film. När jag hörde att den skulle komma på filmfestivalen så lånade jag den illa kvickt och läste i någon slags feberyra (i ordets rätta bemärkelse) ut den strax innan det var dags att pallra sig iväg till bion. Eftersom jag tänkt läsa den länge så är jag glad att det äntligen blev av. Man kan ju liksom inte läsa boken efter att man sett filmen. Norwegian wood är inte lika magiskt skruvad som till exempel Kafka på stranden eller Fågeln som vrider upp världen. Den utspelar sig i Japan i slutet av 60-talet. Ett västerländskt präglat Japan där man lyssnar på Beatles och läser Fitzgerald. Studenten Watanabe blir förälskad i sin bästa kompis flickvän Naoko, efter att de möts när kompisen begått självmord. En konstig relation med en skör flicka. Hon är hela tiden på sammanbrottets rand och när hon tas in på ett slags vilohem väntar Watanabe tålmodigt på henne. Samtidigt börjar han få känslor för den frispråkiga Midori. Det är en långsam, eftertänksam och erotisk kärlekshistoria. Språket är typiskt Murakami. Allt berättas i den vuxne Watanebes återblickar och därför blir språket ibland lite känslokallt, detaljer som att han tvättar eller vad han äter tar stor plats och karaktärer gör saker utan någon större förklaring bakom. En intressant bok men därmed inte hans bästa.

Filmen då. Regissören Anh Hung Tranh har gjort en stilistiskt vacker film. Varje ruta andas liv genom ljuset och färgerna och fantastiska miljöbilder. Och det är rent visuellt som den här filmen är bra. Svårt att säga vad någon som inte läst boken tycker. Tyvärr faller den sig ganska platt för mig. Det är just i språket som jag tycker att boken är fascinerande. Och det mister man här. Karaktärerna i filmen gestaltas lite för svulstigt, de blir till slut karikatyrer av sina egna storslagna känslor. Ändå kan jag ju inte låta bli att gilla den, eftersom det är just en film baserad på Norweigan wood. Jag tycker dock att Naoko och speciellt Midori inte görs rättvisa, de blir lite för väna och mesiga.

Det skulle vara betydligt mer spännande med en filmatisering av Kafka på stranden, men å andra sidan tror jag ändå att det är i bokform som Murakami ska upplevas. Boken Norwegian wood vann över filmen, men så brukar det ju vara.

/AnnaJ

Om (extrem) löpning, om Haruki Murakami

Jag vet inte om man ska läsa den här boken för att få reda på var ekorren bor, men det finns en hel del tankar om och kring människor och natur i författaren Haruki Murakamis bok, med den långa titeln; Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Det som lockade mig var faktiskt titeln. Här är en som vet vad han talar om, tänkte jag. Och det är det ingen tvekan om.

Boken är skriven under några års tid och för (den inbitne) löparen kan det vara roligt att ta del av en annan (avancerad) motionslöpares motivation och målmedvetenhet.

Murakami springer långlopp och tränar i alla fall cirka tio kilometer dagligen. För den svenske motionslöparen, som jag tror hellre väljer ett motionsspår ute i skogsterräng än stads- och landsvägsmiljö, kan likheterna nog vara större än skillnaderna. Man kan känna igen sig. Jag tror också att egentligen vem som helst kan läsa den här boken med behållning.

CalleL