Vad är kärlek?

Alla har vi väl någon gång funderat på vad kärlek är? I sin bok Allt om kärlek:nya visioner, försöker Bell Hooks ge oss svaret. Hon menar att den traditionella bilden av kärleken som vi matas med i populärkulturen och reklamen är grovt förljugen. Istället försöker hon formulera en radikal feministisk kärleksetik.
Författaren utgår förstås från sina egna erfarenheter på området. Hon betraktar omvärlden och tycker sig se att många människor är rädda för kärlek. Likaså upplever hon att lika många lever sina liv i kärlekslösa relationer.
Den romantiska synen på kärlek sågar hon totalt. För hon hävdar att kärlek inte alls är en känsla, utan istället en handling och viljeakt. Vidare anser hon att det krävs själslig mognad för sann kärlek.
Bell Hooks är professor i engelska vid ett universitet i New York, och hon är feminist, författare och debattör. Allt om Kärlek kom ut år 2000, i svensk översättning 2004. Sammanlagt har hon gett ut ett 20-tal böcker.
Låna boken i Gotlib.

/leif

Skamfilad

Är vi på väg från ett skuldsamhälle till ett skamsamhälle? Det undrar terapeuften Göran Larsson i sin bok Skamfilad? Att bära sig skamlöst åt är en förvarsmekanism mot den egna skammen påstår han. Isoleringen gör att vi inte längre litar på varandra. Vår vilja att vara till lags gör också att vi har svårt att sätta gränser. Vi försöker försköna livet med konstlade medel som droger, alkohol, spel etc. Den egna skammen leder till skamlöshet som medför att vi medvetet kränker andra människor.

I boken ger författaren en bild av skammens många fula ansikten, och vad den kan göra med oss. Han menar att vi underskattar hur starkt skamkänslor styr våra liv, och han tycker att vi i Sverige är dåliga på att prata om skam. Men han visar också hur vi kan hitta en väg ur gamla låsningar och kliva ut ur skamvrån.

/leif

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?

Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Hur mycket kärlek är tillräcklig för en människa? Är all slags kärlek likvärdig? Vad behöver en människa ha i sitt liv för att det ska upplevas som förverkligat?

Maria Zennströms senaste bok väcker den här typen av frågeställningar. Den är skriven i dagboksform och läsaren befinner sig i ett skrivande nu och får samtidigt ta del av huvudkaraktären Marias förflutna; med små tankesprång förflyttas läsaren i hennes tid och rum.

Att läsa den här boken har känts lite som att vända blad i en väninnas privata dagbok. Det är hemligheter, tankar (rädslor, drömmar) kring tidigare upplevelser, händelser och kring ett liv som pågår, som inte ska läsas av någon annan. Men vi får.

Man kan säga att författaren med boken utforskar hur ett liv ser ut som inte har tillräckligt med kärlek, och frågan om tillräcklig kärlek knyts till:

• Barnet Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek) från föräldrarna
• den vuxna kvinnan Marias behov av omtanke, omsorg, ömhet (villkorslös kärlek/sex) från andra män/kvinnor
• en åldrande Marias frånvaro av barn, rädslan att förbli barnlös, själva tanken på (och omgivningens) att aldrig få uppleva att bära, att föda och uppfostra ett barn.

I dagboken blottläggs inte bara Maria och hennes ihärdiga försök att bli befruktad och/eller finna kärlek, utan även föräldrarna (den kyliga självupptagna modern), brodern (han som fick allt), vännerna – och inte minst – älskarna. Människor och relationerna beskrivs med kroppsliga förtecken; detaljerat och ingående framvisas tecken på kroppslig fåfänga och kroppsligt åldrande och till och med förfall.

”Jag vill inte se Ulf i ögonen, jag ville inte se hans ansikte, gammalt, grovt. Jag ville inte ta i hans långa hår:”

Jag tycker om Zennströms språk, hur hon träffsäkert ringar in karaktärerna med kropp, kläder, uttalanden och gester. Speciellt utmärker sig bilderna av modern och den komplexa, såriga relation Maria och hon har till varandra; tyngd av (arvs)band, skam, skuld, begär, avundsjuka, beroende, ömhet, längtan. De når varandra inte med kärlek, och det är sorgligt.

”Jag visste inte hur man gör”, sa hon vid vårt senaste samtal. ”Ingen har visat mig hur man gör”.

Maria Zennström skriver rättframt och utan åthävor, sårbart och ibland obehagligt men är det också uppriktigt, sant?

”jag tror att det intressantaste finns att se och hämta i verkligheten. Hur jag själv förlitar mig på den. Söker i den. Mitt beroende av den”

Det känns inte så viktigt faktiskt. Att veta om Maria är Maria själv.

Det viktiga finns där samlat mellan två pärmar.

/Susanne.S