Skulle inte kunna vara titeln på Murakamis essäbok: Vad jag talar om när jag talar om löpning. Hans språkkänsla är långt mer sofistikerat än så. Murakami är en världsförfattare som ofta nämns i Nobelprissammanhang. I denna bok har han samlat texter om löpning. Samtidigt är det en bok om skrivande. Murakami springer för att kunna skriva. Efter att ha drivit en nattklubb tillsammans med sin fru fick han plötsligt en dag en uppenbarelse mitt under en basebollmatch. Han skulle skriva böcker. Och så började han göra det - stängde nattklubben och satte sig och började skriva på vinst och förlust. Det gick ju bra men kroppen hängde inte riktigt med. Han, som tidigare var van att röra sig mycket, gick snabbt upp i vikt av allt stillasittande skrivjobb. Han började springa i liten skala för att successivt öka på. Sedan blev det årliga Maraton, ultralopp och triatlon. Jag slås av hans enorma disciplin och jag förstår mycket väl hur han har kunnat skriva så många böcker. För egen del har jag haft svårt att komma in i Murakamis böcker som är vindlande berättelser. Det kräver en uthållig läsare, vilket jag inte riktigt är. Men den lilla boken om löpning gav mig inspiration till att börja springa och att ge Murakamis böcker en andra chans.
Murakamis fokus ligger inte på att vinna lopp. Det handlar om att övervinna sig själv, att sträva mot sina mål, och helt enkelt rörelse för rörelsens skull. Det verkar ju inte helt smärtfritt att springa den klassiska Maratonsträckan i 40-gradig värme precis. Men efter att ha soffat i många år blev jag nu faktiskt jätteinspirerad att börja röra mig. Kors i taket.
På sin gravsten vill han att det ska stå: Han gick i alla fall aldrig...
Uthållig kan man säga. Språkmedveten också. För den (inte nödvändigtvis soffpotäter) som vill inspireras kan denna lilla bok varmt rekommenderas.
/malin
