Silverknivar

Gull Åkerblom är en författare som jag följer med intresse och till min glädje är hon nu aktuell med uppföljaren till Silverkniven - Silverboken. I Silverkniven får vi möta Edit, en tjej som är mobbad i skolan och som har en mamma som avskärmar sig från henne och omvärden i något som verkar vara psykisk sjukdom. Edits trygghet i livet är morfadern, naturen och hästarna. En dag får hon en överraskande inbjudan till ett ridläger på Råkekullaborgen. Lyckan är total för där får hon möjlighet att rida och träffa nya vänner. Det finns förstås en hake. Råkekulla är lite för bra för att vara sant. Borgens ägare, Max Vinter och hans syster Rebecka rider sina svarta hästar enbart om natten. Jag vill inte avslöja för mycket men kan säga att Råkekulla visar sig vara en farlig plats för Edit och hennes nya vänner. I Edits familj visar det sig också finnas dolda hemligheter och oanade resurser. Åkerblom väver skickligt samman en berättelse som för ovanlighetens skull blir ännu bättre i uppföljaren där många intrikta hemligheter avslöjas. Det är intressant att följa Edits personliga utveckling där det goda och onda i hennes yttre värld också återspeglar sig i hennes inre (på ett mycket konkret sätt) - vilket hon successivt lär sig hantera. Dramaturgin är skickligt uppbyggd och miljöbeskrivningarna suggestiva vilket resulterar i något som skulle göra sig väl på vita duken gissar jag. Jag skulle gärna gå och se filmen om Edit, silverknivkasterskan. Att man i berättelserna skymtar många referenser till annan litteratur - det är roligt för en boknörd men böckerna håller att läsa utan litterära glasögon.

/malin

Hemlös jul

I Stadsmissionens rapport Hemlös 2011 kan man läsa att uppbrott hemifrån på grund av rymning eller utkastning drabbar 11 procent av Sveriges gymnasieungdomar. De flesta av dessa rymmer från något - ofta en konfliktfylld och problematisk hemmiljö präglad av fysiskt/psykiskt våld eller missbruk.

Denna problematik har Åsa Anderberg Strollo tagit fasta på i sin senaste ungdomsroman, Hoppas. Här möter man Jonna, en tjej på 16 år som kommer från en liten ort i norra Sverige. Hennes mamma har rest bort över julen på en semeterresa med sin nya sambo. Mormodern finns i närheten men hon är inget stöd för Jonna, utan alkoholen tar upp hennes liv. Jonna står inte ut med situationen och ensamheten så hon bestämmer sig för att lämna hemmet och skolan bakom sig och dra till Stockholm. Hon försöker fixa ett jobb men som minderårig på rymmen är det inte lätt. När hon dessutom tappar sin mobiltelefon, pengarna är slut och mörkret faller hopar sig problemen. Var sova? Äta? Vem kan man lita på?

Jonna träffar Alex, som också driver runt utan hem. De tyr sig till varandra. Men livet som hemlös i Stockholm är tufft. När de bestämmer sig för att sno sprit ur en skåpbil får de dessutom ytterligare ett rejält problem - någon börjar skicka otäcka hotbrev.

Detta är bitvis mycket tung läsning. Det finns dock ljusglimtar i skildringen av vänskapen som växer fram mellan tjejerna. Min enda invändning är att berättelsen känns lite för pratig och hade mått bra av att stryka några sidospår och fördjupa andra, särskilt de som berör Jonnas och de andra huvudkaraktärernas hemförhållanden.

Angelägen läsning tycker jag så här års som påminner om hur många människor som faktiskt far illa under denna vår största Familjehögtid.

/malin

I stadens utkanter

Jag har nyligen läst två ungdomsromaner som handlar om människor i civilisationens, i detta fall stadens, utkanter. Pernilla Glasers Under trottoaren är en berättelse som är sprungen ur ett interaktivt bloggprojekt där läsaren fått vara med och bestämma riktningen på berättelsen. Där möter man Sam, Lova och Astra, alla flyr verkligheten på olika sätt. Sam blir misshandlad av sin pappa och flyr hemifrån, Astra är föräldralös och målar staden i guld om nätterna i ett försök att få människor att stanna upp i vardagen. Lova flyr ett långsamt villaliv i jakt på nya platser och lust att upptäcka stadens utkanter. Samtliga hamnar de under staden, i tunnlar och avloppssystem. Det är ett farligt liv, både fysiskt och mentalt. Så möts de tre av en slump, vilket sätter igång en kedja händelser.

Detta är en spännande berättelse men karaktärerna är lite grunda och historien kan i vissa partier kännas lite politiskt korrekt/tillrättalagd. Men helt klart tänkvärt ändå att se staden ur nya perspektiv.

Rent litterärt kan jag då ännu varmare rekommendera Box 101 av Andy Mulligan. Detta är en berättelse som utspelar sig på en soptipp i ett fiktivt Manilla. Där lever några pojkar med sina familjer (eller vänner om de saknar familj): Raphael, Gardo och Jun-Jun (Råttan kallad). De lever på att leta bland soporna och tar tillvara på allt som går att återanvända. Fast det mesta är förstås skit. Till en dag. Då hittar Raphael en påse som visar sig innehålla en plånbok och en nyckel. Detta fynd visar sig inte vara ofarligt för nästa dag kommer polisen och frågar efter påsen. Pojkarna säger dock inget utan bestämmer sig för att kolla upp fyndet på egen hand. Detta visar sig vara mycket farligt. Trådarna leder högt upp i politiska kretsar.

Berättelsen är oerhört spännande och miljöbeskrivningen är fantastisk i all sin ruggighet. Detta är en gåta som nystas upp samtidigt som pojkarnas och de fattigaste människornas utsatta situation skildras med skärpa, nyans och en hel del humor. Maktmissbruk och korruption i all sin glans. Berättarperspektivet svänger hela tiden - boken är uppbygd som en brevroman. Det funkar bra!

/malin

Fire

Fire av Kristin Cashore utspelas några decennier innan Graceling, som jag skrev om här. Fire är ett mänskligt monster, den enda av sitt slag. Med sitt färgstarka hår och sin osedvanliga skönhet väcker hon inte bara åtrå utan också vrede hos människorna och blodtörst hos andra monsterarter i kungariket Dells. Fire har en förmåga att läsa folks tankar och uppfatta känslor, samt påverka dem efter eget huvud. Denna förmåga skrämmer henne och hon lever i en undangömd tillvaro tillsammans med sin bäste vän Archer och hans far. Så blir hon attackerad av en en man vars tankar är dolda av en mystisk dimma. Kungariket Dells lider av den förre kungens härjningar och Fire dras in i en kamp för att hjälpa den nye kungen och hans viljestarka bror att hindra ett nära förestående krig. Hon blir tvungen att ta hjälp av sin förmåga samtidigt som hon brottas av det förflutnas spöken. Dessutom stöter hon på fler och fler fall av människor vars tankar fördunklas av den mystiska dimman. Detta är en fantasyberättelse om att bekämpa sitt förflutna, om att våga, och om kärlek.

Man behöver egentligen inte ha läst Graceling innan, men jag rekommenderar att man gör det. Det finns vissa intressanta detaljer som hänger ihop med förra boken och när den tredje boken kommer ut (Bitterblue, som skrivs just nu) tror jag att man kommer att få hela sammanhanget förklarat för sig. Fire är en klassisk fantasyberättelse, dock med en kvinnlig huvudperson. Cashore är en skicklig berättare och boken är oerhört spännande. Passar utmärkt för en yngre läsarkrets. Men, jag har samma invändning som med Graceling. Det här med kärleken och skönhet. Trots att det är välskriven fantasyberättelse så kan jag inte låta bli att störa mig. Måste de kvinnliga huvudpersonerna vara så fördömt undersköna? I denna bok är hon dessutom så vacker att det är en förbannelse, och visst, detta innebär en hel del bekymmer och visar på problem och trakasserier som många unga kvinnor utsätts för. Men det blir så klyschigt och platt tycker jag. Och sen detta med den stora kärleken. Den är kanske oförutsägbar eller komplicerad, men inte desto mindre är det så att kvinnan finner tröst i den store starke mannens famn (han bryter ihop i hennes famn också för den delen). Ja jag vet inte, trots att det är en inte helt konventionell berättelse så finns grundpremisserna där.

På kort tid har jag läst en del ungdomsböcker (bl.a. Hungerspelstriologin) med starka kvinnliga huvudpersoner (jippie!) men med den stora kärleken som en viktig ingrediens. Jag gillar trots allt Fire, och tycker att både Katsa i Graceling och Fire är skildrade på ett icke könsstereotypt sätt. Jag önskar bara att Cashore hade vågat gå längre i den skildringen också när det kommer till kärlekshistorien. Förstår ni hur jag menar? Hade jag varit sexton år så hade jag nog uppskattat det, men nu är jag bara övermätt på dylika kärlekshistorier. Och eftersom det finns ett oändligt utbud av liknande ungdomslitteratur med liknande kärleksskildringar, behövs det något som vidgar vyerna lite, något som skiljer sig. Cashore är en författare att hålla ögonen på, är det någon som kommer att vända trenden är det mycket möjligt hon.

Låna boken här.

/AnnaJ