Aya från Yopougon 1 handlar om några tonårstjejer i Abidjan. Den är bra för att det över huvud taget är svårt att komma över skildringar från Elfenbenskusten. Men det är annat än adressen som som gör att det är en bra serie; som exempelvis teckningarna, kvinnoperspektivet, klassperspektivet och den dråpliga humorn. Illustratören arbetar traditionellt men skickligt, jag är särskilt förtjust i hans förmåga att förmedla folkmyller. Berättelsen då? Vad handlar det om? Några tjejer. Aya är huvudperson. Hon är en ambitiös tjej som vill studera vidare och är inte ute och festar tillsammans med sina kompisar, som letar efter kärleken men likafullt också blir utnyttjade. I bakgrunden finns konflikt med föräldrarna som väl präglar de flesta tonårsuppror. Aya vill bli läkare men hennes föräldrar tycker att det inte är något för en tjej. Hennes kompisar förstår henne inte alls, de vill helst bara festa och träffa killar. En av Ayas kompisar, Adjoua, blir med barn, vilket självklart upprör och blir en huvudingrediens i berättelsen. Samhället som skildras präglas av kvinnoförtryck, men där är också en närvaro av klasskillnader. I bakgrundstexten till boken står det att det trots skillnader i miljö och kultur finns mycket som svenska tonåringar kan känna igen sig i drömmar om framtiden och i planerna för den närmaste kvällen. Jag kan verkligen hålla med, förutom närvaron av preventivmedel så tror jag att det är ganska vanligt att kvinnoförtryck ingår i själva identitetsbyggandet för unga kvinnor var helst de befinner sig i världen. Ofta finns det ett visst motstånd mot feminism bland just tonårstjejer (och försoffade gubbar) eftersom det är grupper som känner sig hotade. När det kommer till hur de mest exponerade kvinnliga förebilderna ser ut så har det sannerligen inte hänt mycket de senaste femtio åren! Vissa saker som utbildning har blivit bättre medan annat som utseende och kroppsfixering har blivit värre. Men det som inte gör skildringen till en tröstlöst skildring är de unga kvinnornas tuffhet och uppfinningsrikedom. Det blir exempelvis väldigt roligt när en av tjejerna, Bintou har uppmuntrande samtal med sin manlige kusin Hervé så han börjar intressera sig för att meka med bilar, så att han glömmer bort att hålla reda på henne. Mitt i alltsammans så är det ändå hela tiden kvinnorna som är smartast och roligast. Därför finns det ett hopp i berättelsen. Det finns en härlig kraft i tjejernas önskan att slå sig fria från sina föräldrar. Girlpower! Man önskar bara att det fanns bättre sätt att ta tillvara på det, så att det kom tillbaka på något konstruktivt sätt, som inte bara var kvinnoförtryckande.
I efterordet finns också intressanta fakta om författaren Marguerite Abouet och illustratören Clément Ouberie. Margerite växte liksom Aya upp i stadsdelen Yopougon i Abidjan. När hon var tolv år flyttade hon till Paris där hon ofta satt på biblioteken och läste. Därefter verkar hon ha levt ett mycket händelserikt liv. Bland annat har hon varit punkare. Tänk vilka skillnader och erfarenheter denna människa måste ha! Jag ser fram emot Aya 2, som jag verkligen hoppas kommer att översättas.
Boken finns att låna
här:
Den finns också på engelska och franska.
Karin
