
måndag 31 maj 2010
STAR WARS PÅ GAMLESTADENS BIBLIOTEK

söndag 30 maj 2010
Frihet, Jämlikhet, Solidaritet

onsdag 26 maj 2010
Mumin 65 år!

I år firar man runt om i världen en naiv och högst empatisk liten tjockis 65-års jubileum. Närmare bestämt firas att det är 65 år sedan den första boken om Mumin, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945.
Mumin som tecknad figur föddes emellertid redan någon gång på 1930-talet– det finns inte ett exakt födelsedatum – och enligt en historia uppstod han efter ett smärre gräl av filosofisk art mellan Tove Jansson och hennes bror. När argumenten i grälet tröt, och Tove såg sig förlorad, sprang hon till sommarställets utedass och ritade i vredesmod den fulaste varelse hon kunde tänka sig. Den första Mumin var född!
De tidigaste figurerna såg mest ut som spöken eller som hatifnattar och var ibland vita och ibland svarta. Figurerna var smalare i kroppen och hade en lång smal nos, spetsiga öron, två ben och ingen svans. Så småningom, när Tove utvecklade det lilla trollet som signum för sina illustrationer i tidskrifter, blir han ”rundare och mindre kritisk och skaffar sig familj och bekanta och hus, just som det brukar gå i efterhand”.
Den första textboken om Mumin kom till under finska vinterkriget, till vilket brodern inkallats, och konstnärinnan Tove tyckte då att det ”kändes gagnlöst att måla [för] hela världen var upp och ner. Färgerna dog, allt blev grått”. Orden fick ersätta färgerna och blev en väg bort från oroliga tankar.
Utöver Småtrollen och den stora översvämningen, skrev Tove Jansson ytterligare 8 textböcker om Mumin och illustrerade tre bilderböcker (from 1969 är det brodern Lars som tecknar Mumin). Böckerna finns översatta till över 40 språk.
- Kometjakten (1946); kometen kommer (1968)
- Trollkarlens hatt (1948)
- Muminpappans bravader (1950); Muminpappans memoarer (1968)
- Farlig midsommar (1954)
- Trollvinter (1957)
- Det osynliga barnet (1962)
- Pappan och havet (1965)
- Sent i november (1970)
Bilderböcker: Hur gick det sen? (1952), Vem ska trösta Knyttet? (1960), Den farliga resan(1977).
Det är alltså flera generationer som har ett förhållande till Mumindalen med dess mångfald av invånare. Och kanske är det precis mångfalden som är muminvärldens främsta styrka, att Jansson i sina böcker låter olika/olikhet vara det som ger liv åt världen. Jansson införlivar både det stora och det lilla som ryms i livet och räds inte att visa på människans komplexitet med alla hennes behagliga och mindre behagliga sidor. I böckerna kan vi känna igen oss i dalmänniskornas längtan, frustrationer och rädslor.
I bibliotekets utställningsfönster pågår just nu en utställning med böcker, om och av Tove Jansson, och fantastiskt fina figurer från muminvärlden tillver
kade av Laila Svanholm.
Susanne
Du är så jävla ful!
Tiotusentals barn- och ungdomar här i landet går till skolan rädda för att bli mobbade, retade, hotade, slagna och utfrysta. I boken Du är så jävla ful! - en bok om barns utsatthet i skolan kan vi ta del av några av de barnens berättelser.Boken är utgiven av Skolinspektionen och Barn- och elevombudet. Redaktör är Malin Näss och illustratör Ebba Strid Udikas.
Ungefär femtonhundra barn anmälde förra året att de har blivit kränkta i skolan och att skolan inte har gjort tillräckligt för att sätta stopp för mobbningen.
Efter varje berättelse följer en redogörelse för hur skolan hanterat situationen. Därefter får vi veta vad lagen säger, hur BEO bedömer vad som har gått fel samt vad BEO har gjort i de enskilda fallen.
Det är oerhört viktigt att ta de utsatta barnen och det de berättar på allvar för det som mobbade barn oftast uppfattar som det största sveket är att vuxenvärlden inte tar dem på allvar utan ofta t o m ifrågasätter deras berättelser.
Tyvärr är det här också ett problem som ökar kraftigt. Bara under årets första fyra månader har, enligt färsk statistik, 947 elever anmält att de har blivit kränkta i skolan.
måndag 24 maj 2010
Vänta, blinka
Gunnhild Øyehaug (1974) är en väldigt hypad norsk författare. Hennes romandebut "Vänta, blinka" har uppmärksammats av både kritiker och läsare i Norge. Nu finns den alltså översatt till svenska. Får man lov att kalla den en generationsroman? Fastän åldersspannet på karaktärerna är mellan 15-50? Ja det tycker jag att man kan göra. Den är främst riktad till unga vuxna. Ni vet mellan 20 och 30. På baksidan står följande mening att läsa: Varför ska sårbara kvinnor i böcker och filmer alltid ha på sig för stora herrskjortor med nakna ben under? Ha ha, klockrent! Det fick mig att genast vilja läsa den. Stilmässigt har den jämförts med filmer som Short cuts, där flera olika människoöden vävs in i varandra. Vi får möta litteraturstudenten Sigrid, författaren Kåre, neurotiskeViggo och många fler. Sigrid som inte kan äta soppa för att hon blir så nervös; det tar bara stopp, Viggo som tror att allting ska explodera i ansiktet; som tappar en guldtand som sedan dyker upp i Elidas lax; som är kär i Viggo. Mitt i allting förs diskussioner om Dantes Den gudomliga komedin, feminismen i Kill Bill, Sofia Coppola och Lost in Translation. Språkligt imponerar Øyehaug, det känns nytt och fräscht. Karaktärernas inre dialoger är så träffsäkra och framförallt mänskliga. Dråpliga och lustiga situationer uppstår mellan karaktärerna. Det handlar om kärlek, om att finna sig själv och om drömmar. En bit in i boken kände jag lite tvivel, jag hade nog väldigt höga förväntningar; ibland kan den kännas lite väl småfinurlig för min smak, men den känslan försvann när jag kom in i jargongen och bara gav mig hän. Så vill du ha en stunds underhållande läsning av en annorlunda samtidsbok så är det bara att låna här: gotlib.söndag 23 maj 2010
Att vägra dö nyfiken
Babben Larsson är en av landets mest folkkära artister. Hon har flera gånger utsetts till landets roligaste kvinna. Nu debuterar hon i bokform med Jag vägrar dö nyfiken. Det är ingen sjävbiografi utan mer några vardagsglimtar med henne själv i centrum. En radda med texter om sånt vi läst, och hört, många gånger förr. Det är något om sockermissbruk, om att ha hund, hur hon blev ståuppkomiker, utbrändhet mm mm. Ja kort sagt lite av varje.
För den som är ett stort, stort Babben-fan kanske det håller, men jag tycker att det tyvärr är alldeles för pratigt, och att det blir både segt och småtrist.



