Röst, svärta och glitter

Jag har Bruno K. Öijers röst i huvudet. Den hänger kvar där. Såg honom uppträda för ett par veckor sedan. Själv läser jag allra helst poesi tyst för mig själv. Tycker om att låta orden bli bilder ”direkt”, utan röstpåverkan. Detta är naturligtvis högst personligt - hur och vad man helst läser. Själv är jag svag för koncentrerad lyrik. Nu har jag i alla fall (till sist?) insett att rösten kan ge poesi fler dimensioner. Öijer bjöd på en fantastisk stund med med sina ord, sin röst, sitt kroppsspråk. Det fina med Öijers poesi är att den med fördel även kan läsas tyst. Hans senaste "Svart som silver", som föregicks av trilogin "Det förlorade ordet", "Dimman av allt" och Medan giftet verkar", är en diktsamling, med konkret bildspråk med stråk av både dröm och konkret vardagsrealism, med både svärta och glitter. Öijers typiska stadsbilder finns där men tonen är lugnare, mer eterisk, och i många av dikterna möter man ett diktjag som ser tillbaka på sitt liv. En innerlig, visionär och självutlämnande poesi där författarens röst faktiskt hörs även om man försöker läser tyst. Dagens boktips.

/malin

Bibliografi

2008 Svart som silver
2001 Dimman av allt
1995 Det förlorade ordet
1993 Samlade dikter
1990 Medan giftet verkar
1986 Samlade dikter 1973-1981
1981 Giljotin
1979 Spelarens sten
1978 Chivas Regal
1976 c/o Night
1974 Fotografier av undergångens leende
1973 Sång för anarkismen