Evig natt - en arktisk spökroman

Problemet när man läst för många hyllningar och omdömen av en bok (eller en film eller vad som helst egentligen) är som bekant att förväntningarna är skyhöga. Om Evig natt av Michelle Paver (ja hon som skrivit ungdomsserien Vargbröder) har sagts att det är den läskigaste boken, att man blir mörkrädd på ljusa dan, att man får svårt att sova etc etc. Som sagt, jag började läsa med en föreställning att jag skulle bli räddare än när jag som barn tjuvkikade på Poltergeist eller när jag såg The Grudge (och jag kan fortfarande inte ha öppna dörrar runt mig när jag ska sova).

Nåväl, i skrivande stund inser jag att som mest skrämd blir jag av filmer, inte böcker. I alla fall, jag hade höga förväntningar på Evig natts förmåga att skrämma livet ur mig. Så var inte riktigt fallet. Men det är en väldigt kuslig och välskriven spökhistoria. Och ja, jag var tvungen att lägga ifrån mig den ibland när jag skulle försöka sova, och ja, den gjorde mig mörkrädd. Hade jag inte läst recensionerna innan hade jag förmodligen blivit ännu räddare. Historien är denna:

28-årige Jack är en fattig och ensam londonbo. Så får han möjlighet att följa med på en arktisk expedition som radiotelegrafist. Året är 1937 och tillsammans med 5 snobbiga överklasskillar ska Jack tillbringa ett år i Gruhuken i Arktis. Ett år som till största delen består av mörker. Jack är inledningsvis minst sagt skeptisk mot dessa killar som fått allt serverat på ett fat, men börjar med tiden utveckla en vänskap med åtminstone en av dem. Ensamvargen Jack börjar vänja sig vid att ha vänner. Så blir han av flera olyckliga omständigheter ensam i Gruhuken, nätterna blir längre och längre och slutligen är den eviga arktiska natten ett faktum. Jack upptäcker dock att någon eller något illasinnat delar hans boplats...

Jo då, den är spooky och att det är Jacks dagbok som vi får läsa gör det hela både mer verkligt och mer närgående. Evig natt spelar på våra mest grundläggande rädslor för ensamhet, mörker och det oförklarliga och är på så sätt en väldigt klassisk spökberättelse. Alla skräckhistorier som utspelar sig i ödsliga snölandskap mitt under kallaste och mörkaste vintern, ja de går alltid hem! Just nu läser jag en annan läskig bok om Arktis (Adam Bakers Outpost), fast där är det zombies istället för spöken som skräms. Passande läsning så här i Midvintertid.

Låna Evig natt här.

/AnnaJ

The little stranger

Nu äntligen har jag läst ut The little stranger av Sarah Waters. Det tog sin lilla tid, ibland dröjer det två tredjedelar av en bok innan man verkligen kommer igång. Och nu när jag ska skriva en recension av den så vet jag knappt var jag ska börja. Den har så många tolkningsmöjligheter. Jag skulle behöva läsa om den. För det första kan jag börja med att säga att jag tycker att den skiljer sig väldigt mycket från Waters tidigare böcker (av de jag läst alltså). Men åh så jag tycker om att det är en spökhistoria som rullas upp. Fast det är också en berättelse om klass.

Den utspelar sig efter 2:a Världskrigets slut. Dr. Faraday (vi får aldrig veta hans förnamn!) är en medelålders man som har arbetat sig upp i livet. En dag besöker han Hundreds Hall, ett ställe som har har ett gott öga till. Hans mamma arbetade där när han var liten och ett besök som barn har satt sina spår. Han blir något av en vän till familjen Ayres som bor på Hundreds. Familjen har bott där i generationer och huset, en gång ståtligt och imponerande, håller sakta på att gå under. Mrs. Ayres och hennes son och dotter passar inte in i den nya tiden och någonting kusligt och konstigt börjar hända på Hundreds. Är de hemsökta eller håller de sakta på att bli galna? Vetenskapsmannen Dr. Faraday är nog mer inriktad på det senare. Han är som sagt en rationell man med och kanske lite för fäst vid Hundreds?

Berättelsen tar sin lilla tid, men känns aldrig ointressant. Waters är en mästare på miljöbeskrivningar. På många sätt är det en klassisk spökhistoria, men en spökhistoria med många lager, där mycket ryms in. Ibland är den riktigt läskig, men mest av allt är den intressant. Berättarjaget är inte en särskilt sympatisk person, och efter läsningen är jag frustrerad. Jag känner att jag behöver diskutera boken med någon, helst av allt författaren själv. Min enda invändning är egentligen att den kunde ha varit mer. Jag vill ha mer svar. Jag vill ha mer läskigheter. Jag efterlyser katarsis.

Ja vad mer ska jag säga? Läs den (här på svenska). Vad tycker du?

/AnnaJ