Mot ljuset: emancipation på flera plan

Jag säger det med en gång; Elin Boardys andra roman Mot ljuset är oerhört bra! Läs den! Jag sträckläste den under helgen och var totalt uppslukad. Med den hyllade debutromanen Allt som återstår, visade Boardy vad hon går för, en författare att hålla ögonen på. Även om Allt som återstår var en oerhört säker debut känns Mot ljuset säkrare i tonen, som att författaren har mognat in i rollen. Detta kan dock vara en efterhandskonstruktion, eftersom Boardy känns som en så van och erfaren författare att jag möjligen letar efter något som redan är. Debuten utmärktes av ett ganska säreget språk, vilket känns igen i Mot ljuset, samtidigt har det tonats ned (utvecklats?) och anpassats efter just denna boks speciella karaktär.

Vad handlar den då om? 23-åriga Elly från Göteborg följer med sin yngre syster Annie och hennes man Laurids på deras bröllopsresa till Malaya. Det är precis efter Andra Världskrigets slut och Annies danske make ska praktisera som läkare på plantagerna i Malaya. Med i sällskapet är även Laurids vän Niels. Elly själv är kartritare med konstnärsambitioner. I den kvava djungeln i Malaya börjar Elly sakta upptäcka sig själv. Medan Annie är behaglig och växer in i hustrurollen vantrivs Elly i de åtsittande och obekväma kvinnokläderna, hon avundas männen deras självklara sätt, ifrågasätter att hon som kvinna ska behöva skyddas. Hon betraktar sin omvärld, tecknar och börjar få upp ögonen för en annan värld. En värld med sociala orättvisor. Samtidigt blir hon intresserad av den upproriske Niels och under ytan bubblar missnöjet på plantagerna. Läget i landet blir allt mer instabilt och Elly kämpar både med att finna sig själv och sina relationer till det övriga sällskapet.

Detta är en vackert berättad historia som är både stillsam och fängslande. Det finns ett driv i berättelsen som gör den svår att lägga ifrån sig. Boardy arbetar mycket med stämningar och lyckas måla upp en värld som känns oerhört närvarande. Hela tiden utifrån Ellys tankar och tolkningar. Som läsare kan man ana vartåt det barkar men vet samtidigt inte mer än vad Elly uppfattar. Mot ljuset innehåller en del överraskningar och språket är vackert och finstämt fylld med välskriven dialog. När jag lagt ifrån mig den vill jag bara ha mer, mer, mer. Varför kan den inte fortsätta i all evighet? Detta är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge och jag önskar att Elin Boardy kunde komma ut med en bok i veckan, minst.

Låna den här.

/AnnaJ

Fire

Fire av Kristin Cashore utspelas några decennier innan Graceling, som jag skrev om här. Fire är ett mänskligt monster, den enda av sitt slag. Med sitt färgstarka hår och sin osedvanliga skönhet väcker hon inte bara åtrå utan också vrede hos människorna och blodtörst hos andra monsterarter i kungariket Dells. Fire har en förmåga att läsa folks tankar och uppfatta känslor, samt påverka dem efter eget huvud. Denna förmåga skrämmer henne och hon lever i en undangömd tillvaro tillsammans med sin bäste vän Archer och hans far. Så blir hon attackerad av en en man vars tankar är dolda av en mystisk dimma. Kungariket Dells lider av den förre kungens härjningar och Fire dras in i en kamp för att hjälpa den nye kungen och hans viljestarka bror att hindra ett nära förestående krig. Hon blir tvungen att ta hjälp av sin förmåga samtidigt som hon brottas av det förflutnas spöken. Dessutom stöter hon på fler och fler fall av människor vars tankar fördunklas av den mystiska dimman. Detta är en fantasyberättelse om att bekämpa sitt förflutna, om att våga, och om kärlek.

Man behöver egentligen inte ha läst Graceling innan, men jag rekommenderar att man gör det. Det finns vissa intressanta detaljer som hänger ihop med förra boken och när den tredje boken kommer ut (Bitterblue, som skrivs just nu) tror jag att man kommer att få hela sammanhanget förklarat för sig. Fire är en klassisk fantasyberättelse, dock med en kvinnlig huvudperson. Cashore är en skicklig berättare och boken är oerhört spännande. Passar utmärkt för en yngre läsarkrets. Men, jag har samma invändning som med Graceling. Det här med kärleken och skönhet. Trots att det är välskriven fantasyberättelse så kan jag inte låta bli att störa mig. Måste de kvinnliga huvudpersonerna vara så fördömt undersköna? I denna bok är hon dessutom så vacker att det är en förbannelse, och visst, detta innebär en hel del bekymmer och visar på problem och trakasserier som många unga kvinnor utsätts för. Men det blir så klyschigt och platt tycker jag. Och sen detta med den stora kärleken. Den är kanske oförutsägbar eller komplicerad, men inte desto mindre är det så att kvinnan finner tröst i den store starke mannens famn (han bryter ihop i hennes famn också för den delen). Ja jag vet inte, trots att det är en inte helt konventionell berättelse så finns grundpremisserna där.

På kort tid har jag läst en del ungdomsböcker (bl.a. Hungerspelstriologin) med starka kvinnliga huvudpersoner (jippie!) men med den stora kärleken som en viktig ingrediens. Jag gillar trots allt Fire, och tycker att både Katsa i Graceling och Fire är skildrade på ett icke könsstereotypt sätt. Jag önskar bara att Cashore hade vågat gå längre i den skildringen också när det kommer till kärlekshistorien. Förstår ni hur jag menar? Hade jag varit sexton år så hade jag nog uppskattat det, men nu är jag bara övermätt på dylika kärlekshistorier. Och eftersom det finns ett oändligt utbud av liknande ungdomslitteratur med liknande kärleksskildringar, behövs det något som vidgar vyerna lite, något som skiljer sig. Cashore är en författare att hålla ögonen på, är det någon som kommer att vända trenden är det mycket möjligt hon.

Låna boken här.

/AnnaJ

The poison tree av Erin Kelly

Det är sommaren 1997 i London, Spice Girls toppar listorna och Lady Di har precis dött. Begåvade Karen har spenderat sina fyra år på college med ett gäng preppy flickor och snarare levt ett lugnt tantliv liv än det vilda collegelivet. När hennes pojkvän gör slut inser hon att hon nog aldrig var så hemskt intresserad av honom ändå och kanske kompisarna inte var så mycket till kompisar? Så träffas hon Biba, bohemiska, fantastiska, roliga Biba. Biba bor tillsammans med sin bror Rex i ett stort hus och festar och knarkar och dricker. Några föräldrar finns inte i sikte. Karen dras in i denna värld och inser att hon gått miste om något under sina collegeår och detta är sommaren då hon ska ta igen det. Hon flyttar in med Biba och Rex, hänförd av Biba och syskonens hemlighetsfulla bakgrund. Var är deras föräldrar, hur kan de bo i ett så gigantiskt hus och vad har de för konstigt förhållande egentligen? Vi får genast veta att sommaren kommer att sluta i en tragedi, och boken utspelar sig även parallellt tio år fram i tiden.

Jag älskar verkligen historier som utspelar sig i en collegemiljö (gärna i Storbritannien) och gärna i små slutna sällskap. Som t.ex. Den hemliga historien, Fördjupade studier i katastroffysik eller I en klass för sig (jag är säker på att jag glömt någon väldigt viktig nu). The posion tree är Erin Kellys debutroman och en bra sådan. Språket är tätt, spänningen ligger tät och historien snärjer en snabbt. Det är någonting med sådana här skildringar av outsidern som finner ett sammanhang och som utspelar sig i litterära skolmiljöer där överklassens fasad krackelerar. Jag blir kanske avundsjuk. Jag vill befinna mig inuti historien, vara en del av den (sen om det är Hogwarts eller Harvard spelar inte så stor roll). The posion tree är inget undantag. Dock vet jag inte om jag hänförs av Biba lika mycket som Karen och det parallella tidsspåret tio år framåt griper mig inte lika mycket. Visst tillför det mycket till spänningen men jag vet inte om det är den spänningen jag är ute efter. Jag längtar i dessa avsnitt bara tillbaka till sommaren 1997. Deckarspåret hade jag kunnat vara utan, för det är beskrivningen av de inbördes relationerna och beskrivningen av karaktärernas sommar som är det mest fascinerande. Men visst, ett spänningsmoment gör ju inte direkt boken mindre slukarvänlig.

Kelly är skicklig på att bygga upp personerna före och efter sommarens tragiska slut, så att läsaren verkligen får en bild av hur personerna förändrats över tid. Konsekvenser och livsavgörande beslut känns både ödesdigra och förståeliga. Detta är en bra debut och jag ser fram mot att se mer av Erin Kelly. Låna den här.

/AnnaJ

Prins Charles känsla

Prins Charles känsla (utgiven på Ordfront förlag AB 2010) är ett efterlängtat seriealbum av Liv Strömquist, människan som gav oss de fantastiska seriealbumen 100 procent fett och Einsteins fru. I detta album ger hon sig på fenomenet kärlek, närmare bestämt den heterosexuella tvåsamhetens kärlek. Hon undersöker, granskar och försöker ta reda på vad kärlek egentligen är. Detta gör hon bland annat med hjälp av vetenskapliga teorier som hon kopplar till en historiskt kontext och vår samtids populärkultur. Och det är en sådan angelägen ansats, detta att ifrågasätta och söka förklara ett sådant samhälleligt fenomen som de flesta tar för självklart. Och att göra det lättfattligt i en serie, det är ju rent av genialt! Liv Strömquists serier behövs, ja de skulle vara obligatorisk läsning för varenda gymnasieelev (här kan vi snacka kanon).

Strömquist frågar sig även varför våra allra mest älskade torskar kan fortsätta vara sådana mysgubbar och populära bland folket, riktar skarp kritik mot monogami och patriarkatet. Hon beskriver till exempel den något drastiska konsekvensen av uttalandet "Jag är inte kär i dig längre!" med det ofrånkomliga svaret "OK! Då måste jag flytta till en annan bostad, vi kommer aldrig mer att ligga med varandra i hela våra liv, och om jag behöver prata med någon ska jag i första hand vända mig till någon annan!" (s. 123).

Det är skarpt, roligt, träffsäkert och självrannsakande. Men det är tyvärr inte det bästa albumet hon har gjort, det tycker jag faktiskt inte. Och detta kan mycket väl ha att göra med mina skyhöga förväntningar eftersom jag fullkomligt älskade Einsteins fru och 100 procent fett. Ibland blir det för mycket med detaljerna, med teorierna, alla referenserna, och det är lite upprepande från och till. Det är något jag saknar eller i varje fall vill ha mer av, liknande serier som Våra allra mest älskade torskar och De fyras gäng (om fyra manliga TV-komiker och deras sexistiska skämt samt popularitet). Men, och detta är ett stort men, Liv Strömquist är fortfarande ändå ett geni. Det går inte att komma ifrån. Vad hon gör och hur hon gör det är nödvändigt i dagens samhälle. So what att det ibland blir för teoretiskt, ansatsen är trots allt att förklara ett fenomen med hjälpa av sociologiska studier, och det i serieformat! Och guldkornen finns där. Det är bara det att jag ville skratta mig igenom hela albumet som jag gjort tidigare, inte bara vid vissa avsnitt. Men man kan inte få allt i livet. Tydligen kan man inte både ha kakan och äta den...

Låna den här.

/AnnaJ