Bloggen läggs ned. Vi tackar för oss. Kanske finns det ett liv efter döden?
Misströsta inte, vi finns fortfarande på facebook.
Hälsningar/
från oss alla!
Karen Thompson Walkers debut är skrämmande och vacker på samma gång. 11-åriga Julia bor i södra Kaliforninen tillsammans med sina föräldrar. Så en dag får de veta att jordens rotation saktar in. Omärkligt till en början, sedan blir dygnen allt längre och längre. De första som påverkas är fåglarna som dör i massor. Tyngkraften blir större. Människor blir sjuka. Vad händer när ett dygn plötsligt är 26 timmar långt? 60 timmar? Hur ska man kunna organisera ett samhälle som är så beroende av klockan? Regeringarna världen över beslutar att man ska fortsätta leva efter 24-timmars klockan vilket innebär att folk kan behöva gå till skolan mitt i natten och sova under dygnets ljusa timmar. Men några väljer att ställa sig utanför detta och leva i realtiden. Samhället delas upp i två läger som lever efter helt olika tider. Realtidarna stöts så småningom ut. Växterna torkar ut i solen och frågan om matförsörjningen blir akut. Folk börjar bunkra upp med mat och förnödenheter och samtidigt lever de sina liv som vanligt. Går till jobbet, blir kära, bråkar. Mitt i allt detta så försöker Julia anpassa sig till skolgårdens hierarkier, hon köper sin första BH och blir kär. Hemma blir mamma sjuk av insaktningen och pappa har hemligheter.
Gamla fotografier kan äga en säregen skönhet och samtidigt vara lite läskiga och det är med skräckblandad förtjusning som jag inser att fotona som handlingen kretsar kring i Miss Peregrine´s home for peculiar children är äkta vara. Detta gör att den är lite jobbig att ha liggandes på nattduksbordet vid läggdags. Författaren Ransom Riggs har själv samlat in samt lånat av samlare och sedan byggt en historia kring bilderna.
På allmän begäran och för tredje året i rad har vi en star wars- kurs på Gamlestadens bibliotek. Om vi får skryta lite till så har vi i år fått förfrågningar om att ha kursen på flera andra bibliotek, men har bestämt oss för att hålla den exklusivt på Gamlestadens bibliotek.
Nej detta är inte ett inlägg om TV-spel. Likt hjälten Link ger sig dock Lina Neidestams Zelda ut på jakt, men inte efter en prinsessa, utan i ett sökande efter sig själv. Första seriealbumet om feministen Zelda var uppfriskande och vasst med glimten i ögat. I detta uppföljande album har det precis tagit slut med pojkvännen och Zelda börjar på konstskola för att förverkliga sig själv. Det blir inte så mycket konststudier som sexstudier och vilda debatter om könsroller och en del avundsjuka på mer lyckade studenter. Zelda är befriande för att hon är så rättfram och samtidigt både klyschig och motsägelsefull. Hon står benhårt fast vid sina ideal, så länge som det passar henne. Serien är skapad med en stor dos självironi vilket jag uppskattar. Det är lättsamt och tänkvärt på samma gång och snyggt tecknat. Ibland upprepar sig Neidestam väl mycket och vissa poänger försvinner i och med att de är förutsägbara, vilket är trist men samtidigt hör det till Zeldas charm att hon är så förutsägbar och gör samma misstag om igen. Hon är med andra ord precis så klyschig, velig och motsägelsefull som vem som helst. Bara lite roligare, framåt och tuffare.
I den sjävlbiografiska romanen A är huvudpersonen en flicka från proletärmiljö som är toppstudent. Platsen är någonstans i Norrland. Tiden är femtiotal. Vi följer flickan från det internat där dessa glesbygdselever samlas för att möjliggöra realskola. När boken avslutas har hon tagit studenten. Majoriteten av eleverna i skolorna är de första i sin släkt och de första i sin by som får studera.Tänk att realskolan, allstså motsvarande högstadiet var något märkvärdigt på femtiotalet.
Alltså. Vilket omslag. Kim W. Andersson tecknar otroligt snyggt och har ett uttrycksfullt bildspråk som för berättelsen framåt ruta för ruta. Detta är en skräckberättelse som är både spännande och ibland lite äcklig. Rädd blir jag väl egentligen inte för egen del mer än att jag är rädd för vad som ska hända karaktärerna. men det finns en laddning i Alena som gör att jag dels fasar för vad som ska hända när jag vänder sida, dels måste fortsätta läsa för att få veta hur det ska sluta.