Feministiska bokcirkel läser Pojkarna

För  vårens sista feministiska bokcirkel hade vi läst Pojkarna av Jessica Schiefauer. Det blev en livlig och yvig diskussion som kom att innefattade frågor om våra egna, rätt privata,  erfarenheter av könsroller så väl som tendenser i samhälle och litteratur.  Romanen handlar ju om tre udda tjejer som förvandlar sig till killar genom att ta nektar från en ovanlig blomma.

 Vi började med att prata om språket med frågor som  -Är detta ett språk som tilltalar ungdomar? - Varför  väljer författaren att skriva kuken så ofta samtidigt som hon benämner det kvinnliga könsorganet som den lilla springan?

Förmodligen är det inte en bok som tilltalar en stor grupp ungdomar. Men jag konstaterade att vi haft  några entusiastiska  unga läsare på biblioteket. Är det inte ett misstag att se ungdomar som en enhetlig grupp som alla skall vara och tycka på ett visst sätt? Denna problematik kan väl också sägas vara ett tema i denna roman som handlar om tre tonårstjejer i utanförskap?

Språket slänger sig mellan böljande och hårt, också i handling eller som man skrev i någon recension att även en vacker blomma kan vara farligt. Det är dock det här manliga som står för farorna och därför blir det stilenligt att kalla det ena för kuken och det andra för lilla springan.

Vi diskuterade också berättarfokuset. Början och slutet beskriver Kim som vuxen. Vad gav det till berättelsen? På detta hade vi inget riktigt svar, bara funderingar. Vad betydde det att Kim hade ihjäl Tony? Gjorde det henne till offer eller var det bara frigörande? När Kim dödat Tony så springer hon ut till skogen och vi var alla rätt tveksamma till det avsnittet. Vi tyckte inte det var bra.

Romanens tema menade vi var identitet, kvinnliga vänskap, utanförskap och könsroller. Vi hade långa diskussioner om hur samhället uppfostrar individer till att bli ett kön. Men vi hade inget bra svar på vad det egentligen är bra för. Boken väckte frågor och fick oss alla att mena att det var enklare att växa upp som pojke än som flicka. Romanen fick oss också att reflektera över vår egen tonårstid. Tillsist var vi ändå tvugna att gå hem, men hade nog kunnat prata många timmar till.



/Karin

The Magician King

The Magician King av Lev Grossman är uppföljaren till The Magicians. Boken utspelar sig några år efter förra och magikerkungen är förstås Quentin, kung över det magiska landet Fillory. Det är svårt att skriva om denna utan att avslöja för mycket om handlingen i förra. Det är i alla fall inte lönt att läsa The Magician King om man inte läst första boken, så har du inte gjort det så är det dags nu! Så, är det gjort? Ja, var så god, då kan du fortsätta läsa.

Quentin är alltså kung av Fillory tillsammans med tre andra elever från Brakebills, skolan för magiker. Man kan säga att Quentins alla drömmar gått i uppfyllelse. Men ändå är han inte riktigt nöjd. Han är uttråkad av det förslappade livet som kung och suktar efter lite äventyr. Vid en jakt sker så ett mystskt och oförklarligt dödsfall vilket blir upptakten till Quentins stora äventyr. Magin i världen håller på att försvinna och det blir upp tll honom att försöka rädda den. Tillsammans med Julia, en av Fillorys drottningar, hamnar han dock lite på avvägar, då de båda helt plötsligt förpassas tillbaka till verklighetens Brooklyn. Nu måste de försöka hitta ett sätt tillbaka till sitt älskade Fillory.

OK, vad är det som är så bra med denna serie? Tänk magi, magikerskola, Narnia och Harry Potter i en mörk tappning parat med Den hemliga historien för nördiga vuxna. Här handlar det inte om någon mysig sagokänsla, här är det ganska rått och otrevligt. Men så välskrivet, smart och spännande och med intressanta karaktärer. I The Magician King introduceras en ny röst i och med Julia som ju bara var en sidokaraktär i första boken. Julia kom aldrig in på Brakebills utan förde en egen kamp för att lära sig magi. Om allt detta får vi veta i The Magician King. Att lära sig magi på egen hand har krävt en hel del uppoffringar och Julia har fått betala ett alldeles för högt pris.

Jag tänker mig att om det skulle finnas magi i världen, ja då skulle det se ut ungefär så här. Magisk diskbänksrealism på gott och ont. Åhh hur länge måste en vänta på fortsättningen?

Låna The Magician King här.

/AnnaJ

Ammonite

Efter minutiösa förberedelser lämnar soldaten och antropologen Marguerite Angelica Taishan (Marghe) rymdstationen Estrade för att stiga i land på planeten Jeep. De många luftslussarna stängs igen bakom henne och så även vägen tillbaka. Marghe är antropolog som kommer till den bebodda planeten för att testa ett nytt vaccin mot det dödliga virus som drabbar alla som kommer dit, som dödar alla män och en tredjedel av kvinnorna. Hon vill utforska den värld där kvinnorna reproducerar sig själva, en värld av odjur, elektriska stormar, och en mänsklig kultur som levt och utvecklats till något unikt under de århundraden som gått sedan människor först kom till planeten.

Marghe ger sig ensam ut på en vansinnesfärd rakt ut i kylan och hon möter många minst sagt svåra hinder på vägen i denna skickligt dramaturgiserade berättelse som dessutom innehåller fantastiska miljöskildringar med stor detaljrikedom och intressanta biologiska resonemang. Det mest centrala i den här berättelsen är dock den inre resan – kvinnornas (och framförallt Marghes) utveckling i mötet med en ny kultur och mötet med sig själv. Hon färdas dessutom bokstavligen runt i sitt eget inre eftersom hon besitter en kroppskontroll utöver det vanliga.

För mig som inte är så van vid att läsa på engelska blev det långsam läsning med fördelen att Nicola Griffiths berättelse räckte längre. Jag kan dock varmt rekommendera ordlistan på slutet, för den innehåller massor av ord som inte förekommer någon annanstans än i Ammonite.

Griffiths uttalade avsikt med boken är att den ska vara en motkraft mot alla de böcker i genren med stereotypa kvinnoskildringar och unken kvinnosyn. Andra böcker av Griffith i Gotlib. Tyvärr finns ingen ännu översatt till svenska.

/Malin

Fire

Fire av Kristin Cashore utspelas några decennier innan Graceling, som jag skrev om här. Fire är ett mänskligt monster, den enda av sitt slag. Med sitt färgstarka hår och sin osedvanliga skönhet väcker hon inte bara åtrå utan också vrede hos människorna och blodtörst hos andra monsterarter i kungariket Dells. Fire har en förmåga att läsa folks tankar och uppfatta känslor, samt påverka dem efter eget huvud. Denna förmåga skrämmer henne och hon lever i en undangömd tillvaro tillsammans med sin bäste vän Archer och hans far. Så blir hon attackerad av en en man vars tankar är dolda av en mystisk dimma. Kungariket Dells lider av den förre kungens härjningar och Fire dras in i en kamp för att hjälpa den nye kungen och hans viljestarka bror att hindra ett nära förestående krig. Hon blir tvungen att ta hjälp av sin förmåga samtidigt som hon brottas av det förflutnas spöken. Dessutom stöter hon på fler och fler fall av människor vars tankar fördunklas av den mystiska dimman. Detta är en fantasyberättelse om att bekämpa sitt förflutna, om att våga, och om kärlek.

Man behöver egentligen inte ha läst Graceling innan, men jag rekommenderar att man gör det. Det finns vissa intressanta detaljer som hänger ihop med förra boken och när den tredje boken kommer ut (Bitterblue, som skrivs just nu) tror jag att man kommer att få hela sammanhanget förklarat för sig. Fire är en klassisk fantasyberättelse, dock med en kvinnlig huvudperson. Cashore är en skicklig berättare och boken är oerhört spännande. Passar utmärkt för en yngre läsarkrets. Men, jag har samma invändning som med Graceling. Det här med kärleken och skönhet. Trots att det är välskriven fantasyberättelse så kan jag inte låta bli att störa mig. Måste de kvinnliga huvudpersonerna vara så fördömt undersköna? I denna bok är hon dessutom så vacker att det är en förbannelse, och visst, detta innebär en hel del bekymmer och visar på problem och trakasserier som många unga kvinnor utsätts för. Men det blir så klyschigt och platt tycker jag. Och sen detta med den stora kärleken. Den är kanske oförutsägbar eller komplicerad, men inte desto mindre är det så att kvinnan finner tröst i den store starke mannens famn (han bryter ihop i hennes famn också för den delen). Ja jag vet inte, trots att det är en inte helt konventionell berättelse så finns grundpremisserna där.

På kort tid har jag läst en del ungdomsböcker (bl.a. Hungerspelstriologin) med starka kvinnliga huvudpersoner (jippie!) men med den stora kärleken som en viktig ingrediens. Jag gillar trots allt Fire, och tycker att både Katsa i Graceling och Fire är skildrade på ett icke könsstereotypt sätt. Jag önskar bara att Cashore hade vågat gå längre i den skildringen också när det kommer till kärlekshistorien. Förstår ni hur jag menar? Hade jag varit sexton år så hade jag nog uppskattat det, men nu är jag bara övermätt på dylika kärlekshistorier. Och eftersom det finns ett oändligt utbud av liknande ungdomslitteratur med liknande kärleksskildringar, behövs det något som vidgar vyerna lite, något som skiljer sig. Cashore är en författare att hålla ögonen på, är det någon som kommer att vända trenden är det mycket möjligt hon.

Låna boken här.

/AnnaJ

Underfors

Nu är jag frälst igen. Av Maria Turtschaninoff som kommer från Helsingfors. Hennes senaste fantasyroman Underfors är av ett alldeles ovanligt fint slag (hennes förra roman Arra har jag inte läst men den står på läslistan nu). Lilliths barn, de första invånarna, lever på jorden i öknen i Öster i full välmåga tills de en dag drabbas av en stor ond ande som sprider krig och fasor. Många dör men en av de kvarlevande, en flicka, bekämpar anden och låser in den i Norden. Hon blir den första Väktaren. På 2000-talet i Helsingfors bor Alva. Hon känner sig annorlunda, passar inte in i skolan, har inget intresse av att vara tillsammans med andra. Hon är alltid på helspänn, hårdtränar minnet för att hon inte ska glömma något. Men det är kanske så att hon glömt något ändå. Något som är viktigt. Så finns där också Joel, som beundrar den starka ovanliga Alva på avstånd, som vill ta kontakt men inte riktigt vågar. Till sist vågar han dock men vid deras dejt försvinner Alva iväg med en lång man med slängkappa och svans. Joel följer efter och detta är början på ett äventyr som leder ner i underjorden, till Underfors, till troll, skogsrår, älvor och namnlösa fasor. En oerhört spännande berättelse med ett språk som är ganska gammaldags men ändå flyter fint och höjer den trollska stämningen där klassiska sagor och sägner flyter in och ut. En stark tjej/kvinna med rosa hår, en Väktare med häpnadsväckande förmågor får man följa på en fantastisk resa ... som tyvärr tar slut. Detta är ingen serie för ovanlighetens skull. Avsätt helst rejält med ostörd sammanhängande tid. Omslaget är dessutom i ett slag för sig. Det är fel version av omslaget i katalogen dock, det är snyggare i verkligeten. Rekommenderas alltså varmt men det kanske har framgått redan :)

/malin

Silver

Återkommer här efter att ha tillbringat julen med Jeanette Winterson vilket har varit mycket inspirerande. Tidväktaren är del ett i hennes fantasyserie med Silver som huvudperson. Silver, är ättling till en berömd sjörövare och har fått sitt namn efter Long John Silver. Hon är föräldralös och bor tillsammans med en högst elak faster i familjens släkthus. Snart visar det sig att huset gömmer stora hemligheter, bland annat Tidväktaren, en klocka som har makt över tiden. Farliga makter är på jakt efter den och det är Silvers uppgift att skydda den. Jag tyckte om del två men det var lite svårt att hänga med i svängarna på grund av kopplingarna till del ett. I del ett är det också svårt att hänga med helt och hållet i svängarna – sidospåren är många och hisnande.

Det snurrar i huvudet efter ett tag. Men det är inspirerande läsning, särskilt efter att ha läst Wintersons Fyrväktaren i anslutning till Tidväktaren eftersom de är syskonböcker. Huvudpersonen i Fyrväktaren heter också Silver och är föräldralös och bor med en gammal man i en fyr. Det är magisk realism, berättelsen svänger fram och tillbaka och in och ut mellan olika berättelser. Intertextuella spår finner man överallt i Fyrväktaren: Darwins Om arternas uppkomst, Dr Jekyll och Mr Hyde, och Tristan och Isolde har stort inflytande i texten. Detta är en berättelse om kärlek. Babel Dark (i Tidväktaren heter han Abel Darkwater) är en kluven man som lever dubbla liv, ett förljuget med en kvinna han inte älskar och ett (två månader om året) tillsammans med hans livs kärlek. Det är också en berättelse om kärlek mellan två kvinnor. En fantastisk berättelse, med ett språk och berättarglädje som sprakar. Ungdomsböckerna är i skrivna i fantasygenren och Wintersons fantasi får fritt spelrum i dessa. Jag kan dock tycka att den magiska realismen i Fyrväktaren är ännu mer tilltalande i sin pendling mellan sans och trans. Winterson skriver med Tidväktaren även in sig i en klassisk brittisk tradition – Dickens känns inte alltför avlägsen. Utmärkande i dessa böcker är också den uttalade samhällskritiken. I ettan, Tidväktaren, är fokus riktat mot Tiden. Det är människornas fel att Tiden hamnar i obalans och inte räcker till eftersom allt går fortare och fortare. Huvudskurken Regina Mason är ledare för ett multi(trans)globalt företag som köper upp allt som finns att köpa som det råder brist på (Tid, Rent vatten etc). Ondskan personifierad.

Jag upprepar mig men detta är inspirerande och rolig läsning med ett stort plus för fantasy med en stark tjej som huvudperson och överlag icke-sterotypa könsroller. Och Fyrväktaren är nu med på min lista över favoritböcker.

/malin

fluffigt

Jag hade tänkt skriva om Jeanette Wintersons Solstriden, del två i sf/fantasyserien för ungdomar (egentligen snarare för mellanåldern skulle jag säga). Men jag har inte läst del ett i serien och det behöver man göra för att hänga med ordentligt i handlingen. Och sedan förstår jag att det är många litterära referenser till Wintersons tidigare skönlitterära produktion. Och jag behöver läsa in mig även där för att kunna göra böckerna rättvisa. Jag håller på med det just nu så jag får återkomma – kanske. Om Solstriden kan jag bara kort säga: inspirerande bok med många - kanske lite för många (för mig?) - trådar att fånga upp. För övrigt kan jag säga att jag är inne i en period där jag helst läser ungdomsfantasy och äter skumtomtar. Det liknar ett missbruk. Lite fluffig verklighetsflykt passar bra som bedövningsmedel mot julstress kan jag tipsa om. Mattias Johnsons andra del i serien om Agata Wäderby och hamnskiftarna, Speglarnas herre har jag just avslutat. Liksom den första delen lämnade mig denna del an aning besviken för intrigen är väldigt spännande med Agata och hennes vänner som ska rädda sin tillfångatagna vän undan trollen och öva upp sina förmågor som hamnskiftare (personer som kan byta mänsklig skepnad mot djurskepnad). Boken är ganska pratig men stämningen förtätas fint. Slutet är dock lite för enkelt i mitt tycke. Synd. Jag kommer att läsa del tre med nya förhoppningar för det är ändå en bra berättelse.

Önskar en fluffig jul.
/malin

PRAO PÅ BIBLIOTEKET & THE ULTIMATE HITCHIKER’S GUIDE TO THE GALAXY

Den här veckan har vi en fantastiskt positiv, duktig och framåt prao på biblioteket. Vi låter honom presentera sig själv samt ge ett boktips:

Hej, jag är Alexander, 12 år från Assaredskolan som har praoat på biblioteket denna vecka. Här har jag hjälpt till med att märka böcker, gjort en utställning med vampyrböcker, placerat böcker på de rätta ställena, ritat bild/bilder till en muminutställning o.s.v.

Mitt boktips:
Jag har läst första delen av Douglas Adams serie Hitchikers guide to the galaxy (Boken på bilden, som jag har hemma, innehåller alla böckerna i serien). Det är nog den bästa boken jag läst (min favorit) tack vare hans sköna humor, med att jorden elimineras för att man ska bygga en intergalaktisk motorväg. Den handlar om Arthur Dent som i början av boken ska få sitt hus rivet och får veta att hans goda vän Ford Prefect är en utomjording. Ford räddar dem från total utplåning genom att hålla upp tummen och lifta med jätteskeppet. Det är så äventyret startar, det har gjorts en film av första delen som är ganska bra, men själv tycker jag att boken var bättre. Hela storyn är ganska puckad men det är delvis det som gör den så bra!!

The Magicians

Lev Grossman är en amerikansk författare som tidigare har skrivit den bästsäljande boken Codex. När jag läste om The Magicians var det enda jag behövde för att snabbt reservera den jämförelsen med Harry Potter-böckerna, dock en mörk och mer vuxen Harry Potter. Nu har jag äntligen läst ut den. Jag säger äntligen för det tog ett tag att komma in i den helt och fullt. Det var inte förrän de sista 160 sidorna som jag verkligen sträckläste den. Men tro inte att detta är ett dåligt betyg, för det är en bra bok. Men när man går in i en läsning och förväntar sig en mörk Harry Potter så är förväntningarna skyhöga.

Så till handlingen: Quentin är en supersmart, superuttråkad och smått deppig tonåring i Brooklyn. Hans enda nöje är egentligen att läsa hans barndoms böcker om den magiska världen Fillory och drömma sig bort. Så plötsligt blir hans högsta önskan verklighet, magi finns på riktigt och han kommer in på en exklusiv skola för magiker där han få lära sig att använda magi. Där träffar han kompisar, hamnar i slagsmål, super och har sex. Men han är fortfarande inte lycklig. Han lär sig att magi har sina svarta sidor och att den magiska världen inte är så sockersöt som han hade hoppats. Efter examen väntar livet som magiker ute i den "riktiga" världen. Så stöter Quentin och hans vänner på en underbar upptäckt som ska komma att ändra allt. Men Quentins största dröm visar sig vara fylld av mardrömmar...

Mörk nutidsfantasy för vuxna som kan jämföras med både Harry Potter och Den hemliga historien. Startsträckan må ha varit lite lång, men i slutet bands alla lösa trådar samman och den visade sig vara en smart, gripande och rolig bok. Jag vill ha mer! Läs den!

Se om boken finns inne i Gotlib.

/AnnaJ

Fantasyserie som TV-serie - flipp eller flopp?

Hmm... Jag har läst fantasyserien Legend of the Seeker av Terry Goodkind och tycker att det är en väldigt fängslande fantasyserie. Visst skulle serien ha kunnat avslutas betydligt tidigare än vad den gjorde, blir lite kaka på kaka och upprepningar de sista böckerna, men ändå väldigt bra fantasy. Så gissa om jag blev glad när jag hörde att den skulle göras om till TV-serie (det finns ju inte alltför mycket fantasyserier på TV liksom).

Efter första två avsnitten så var jag.. lite besviken, men tänkte ändå att det kunde ta sig. Storyn är ju så klart inte helt bra överförd, karaktärerna tenderar att bli platta och skådisarna ser inte ut som man tänkt osv. Men så brukar det vara när något ska överföras från bok till TV. Oftast brukar TV-serier ta sig efter några säsonger. Så jag såg ändå fram mot tredje avsnittet som visades i fredags på TV 6.

Men vad nu? Nu fruktar jag att serien knappt ens kommer att handla om det som händer i böckerna. B och B och återigen B, och inte på ett bra sätt. Kommer det att bli fåniga sidouppdrag i varje avsnitt a la Hercules? Åh nej! Och kommer jag att ta mitt förnuft till fånga och sluta kolla när tid är? Spänningen stiger. Den kan ju faktiskt bli bättre...

Kolla in trailern eller TV- serien på fredagar klockan 20.00 på TV 6. Kolla ännu hellre in serien i bokform.



Ja nu blev jag förstås kluven igen, trailern är så himla bra... Vad är era erfarenheter av denna serie?

/AnnaJ

Fantastisk fantasy

Ondvinter av Anders Björkelid är flitigt ombloggad i dagarna, och det med rätta. Detta är en originell och vacker fantasyberättelse som handlar om tvillingparet Sunia och Wulf som bor på en bondgård i utkanten av en liten by tillsammans med sin pappa. Det visar sig snart att fadern inte är en helt vanlig bonde. Många är rädda för honom, skördarna slår fel och det kommer underliga besökare till gården. Snart kommer en övernaturlig kyla krypande över bygden. En hemsk olycka drabbar familjen som förändrar syskonens liv. De tvingas fly och utforska BLODETS hemligheter i den farliga Ondvintern.

En psykologiskt trovärdig och fantastisk värld öppnar sig. Berättarformen är också originell eftersom den börjar i vi-form. Trevligt också med könsrollsöverskridande karaktärer. Sunia är den som är skickligast med svärdet. Ser fram emot fortsättningen.

/malin

Se Ondvinter i Gotlib

Tunnlar med bismak

En excentrisk vetenskapsman och arkeolog och hans son, med samma brinnande intresse, tar sig ner mot jordens innandömen och möter allehanda fasor och fantastiska fenomen på vägen... Känns historien igen? Detta är huvuddragen (mycket förkortat, boken är TJOCK) i Roderick Gordons och Brian Williams Tunnlar. Boken har saluförts med förutspåelser om att bli en lika stor succé som Harry Potterböckerna. Boken verkar också haft stora framgångar i Storbritannien.

Jag har läst boken och visst, det är en spännande historia med en bra intrig. Men den lämnar en obehaglig bismak. Det handlar alltså om en far och en son som delar ett stort intresse för arkeologi. Tillsammans gör de utgrävningar i Londons underjord och det visar sig snart att den rymmer mer än fornlämningar. De stöter på underliga tunnlar, underliga illaluktande män i 1700-talskläder och underligt lysande glober. En dag försvinner fadern och Will som sonen heter, ger sig tillsammans med sin vän av för att leta rätt på honom. De gräver sig neråt. Ok, det är spännande och bitvis riktigt fantasieggande men tonen är samtidigt mycket rå och våldsam i vissa partier på ett sätt som känns omotiverat. Skulle inte rekommendera den till 9-12 åringar, så som den är biblioteksklassad, utan snarare till 13-15. Dessutom lider berättelsen av en rejält trist kvinnosyn. Den enda tjej som har en något sånär framträdande roll är Wills lillasyster som behandlas som skit av männen i familjen trots att hon i princip är familjens piga som sköter hela hushållet. Här finns i och för sig en liten överraskning och kanske blir nästa bok bättre på denna front. Det kan man ju alltid hoppas i alla fall. Nej, för mig är detta inte på långa vägar i Harry Potter-klass. Sammantaget: rekommenderas inte.
/malin