Tintin möter Indiana Jones och Arkiv X

Ola Skogäng

Theos ockulta kuriositeter.

Äntligen har den tredje delen, I dödsskuggans dal, kommit.

De två första, Mumiens blod och De förlorade sidornas bok, lämnade stark mersmak.

Theo har en butik som säljer, precis, ockulta kuriositeter. Dessutom blir han ofta anlitad av sin vän, polisinspektör Max vid polisens Specialrotel för Oförklarliga Fenomen, när denne stöter på extra knepiga fall. Sådana som involverar serie-vampyrer, zombies, spöken och försvunna mumier.

Jo, just det, Theo är en björn. Nja, inte av födsel, men numera av ohejdad vana. Han blev en gång i tiden förvandlad av en mumie vid namn Amir Kairo och är sedan dess ständigt på jakt efter en bok från Atlantis som kanske kan hjälpa honom bli människa igen.

Theo är också någon slags extrapappa till skolflickan Felicia, som även hon har lite udda intressen och har rykte om sig på skolan att vara häxa. Är man trakasserad av tuffa flickgänget, så är det inte helt fel att vara kompis med en tre meter lång björn.


Skogäng är, som Lasse Åberg påpekar i förordet till Mumiens blod, representant för ”den klara linjen” som kanske främst syns till i franskspråkiga serier. Och serien är verkligen extremt vältecknad. Dessutom märks det i dröm- och minnessekvenserna att Skogäng även behärskar helt andra manér.

Jag tycker dock att denna tredje del, I dödsskuggans dal, går lite på tomgång rent manusmässigt. Skogäng har tagit tidigare publicerade fristående kortsekvenser av Theo från bl.a. Nemi och sammanfogat dem med en nyskriven (och tecknad) ramhistoria. Vällovligt och en kul idé, men det känns inte som om det för huvudhistorians handling framåt. Snarare lämnas man med ännu fler frågetecken och lösa trådar än efter del 2.

Får hoppas Skogäng återkommer snart med en ordentlig fortsättning.

Med detta sagt, så är Theo ändock en väldigt rekommendabel bekantskap.

/Per

Ändrade öppettider 1 juni-6 juni

GAMLESTADEN

Onsdag 1 juni 11-15
Torsdag 2 juni STÄNGT!
Fredag 3 juni 11-16
Lördag 4 juni STÄNGT!

Måndag 6 juni STÄNGT!

KORTEDALA

Onsdag 1 juni 11-15
Torsdag 2 juni STÄNGT!
Fredag 3 juni 11-15
Lördag 4 juni STÄNGT!

Måndag 6 juni STÄNGT!

Därefter ordinarie tider.

Litteratur för livshanken

Jag har läst Karl Ove Knausgårds Min kamp del 2. (Den första delen har jag bloggat om här). I den här boken blir kampen tydlig, namnet får ett större berättigande. För mig så handlar hela romanen om att förstå livet med hjälp av litteraturen, att hitta svaren genom att tolka tiden och de många betydande samtida och klassiska författarna, men också om ett självförverkligande genom ett liv som författare. På så sätt blir romansviten (eller de två böcker jag läst) ett svar på den samtidsdynga av självhjälpslitteratur och sökandet efter lyckan. För den kamp som utkämpas i de här böckerna är en kamp mot alienation och mörker, en kamp som delvis rors i land, men på ett mindre lättvindigt, men samtidigt mer betryggande vis än i självhjälpslitteraturen. Det är väl så som vi som arbetar med skönlitteratur vill att det skall vara, litteraturen som medel mot allt.


Om min läsning av den första boken i mångt och mycket handlade om samhällets förhållande till döden så handlar den här boken om förhållandet till livet. Ett av romanens återkommande teman är nihilismen, hur Knausgård menar att den påverkat samhället mot likformighet, på ett sätt så att människor till och med fått samma drömmar.

Det är en intressant läsning, ett sparsamt och osentimentalt språk som ändå eller kanske just därför blir väldigt betydelsefullt i mötet med det sköra och vackra, som alltid hans fru och barn står för, men också den ständigt återkommande goda vännen. Däremot är det väldigt svårt att förstå vad som är så hemskt och sensationellt med romanerna. I Sverige har vi åtminstone under hela mitt liv haft betydligt värre beskrivningar av föräldrar än det som bjuds här. Om detta är nytt för Norge så är det väl på tiden.

Men läsningen är inget spektakulärt på det sätt som det ibland framställs. Jag fattar helt enkelt inte grejen med vad som är så oerhört hemskt utlämnande, det är som en falsk varudeklaration och gör att författaren och böckerna får lite dåligt rykte av sådana som inte läst, eftersom det finns en idé om att det är frågan om uppradande av snaskigheter. Men det är kanske ett missförstånd som beror på en brist i språket, som gör att självutlämnande idag associeras till dokusåpor och annat bjärt. Men det är något helt annat.

Boken finns att låna här


/Karin

Europas skam

Europas skam –rasister på frammarsch är en reportagebok av Lisa Bjurwald. Hon reste runt i ett antal valda länder i Europa. Hon undersöker hur den nutida organiserade rasismen vuxit fram och hur den arbetar idag.
Boken inleds med ett varsitt kapitel om hatet mot judar, dvs Antisemitism, Antiziganism, alltså hatet mot romer, och hatet mot muslimer – Islamofobi.
Sedan tas vi med på en rundresa, som inte är någon munter läsning. I flera länder är fascistpartier i regeringsställning .Rasistiska förföljelser pågår också i flera andra länder.Lisa Bjurwald besöker Ungern, Schweiz, England, Italien, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Skandinavien. Hon talar med företrädare för högerextrema partier, besöker festivaler, bevistar demonstrationer, och hon samtalar med forskare och journalister.
Hon vill göra oss varse att hotet mot demokratin och Europas minoriteter är större nu än på länge.Gränserna för vad som anses vara rasism förskjuts. Minoriteterna som är måltavlor utmålas som syndabockar, och man inskränker deras rättigheter (istället för att värna dom).
Vidare säger hon att ju mer mainstreampartierna liknar varandra så framstår de ”radikala” partierna som lockande
Den största faran är dock, menar hon att rasisterna får de andra partierna att anpassa sig till den främlingsfientliga agendan. På samma sätt anpassar sig även medierna, säger hon.
När tex fascister startar kravaller i ett muslimskt område i Italien, eller nazister i Östeuropa mördar romer så framställs det i media inte som avskyvärda rasistiska illdåd – utan som resultatet av misslyckad integration(!).
Arbetslöshet och fattigdom ses,även här i Skandinavien, inte längre som sociala och politiska problem utan istället som invandrings-/integrationsproblem. .
Författaren visar övertygande i sin framställning att hög invandring i sig inte är en orsak till främlingsfientliga partiers framgångar.
Hon redogör också för studier som har gjorts för att hitta strategier mot rasism och högerextremism. Hennes slutsatser blir i korthet att etablissemanget måste stå upp och visa att de är emot diskriminering och rasism, och att rasism måste bestraffas.
Ihop med Maria Bomqist gav hon 2009 ut boken God dag kampsyster: Kvinnorna i extremhögern.Lisa Bjurwald är redaktionsmedlem i Expo och ledarskribent på DN.

Låna boken här.

/leif

Veckans pausfågel: dronten

Denna vecka besöker vi den långsamma bibliotekarien, dronten, som gör allt för att hålla kvar sina låntagare. Dronten tar väldigt lätt på saker och ting, och beter sig som om hen har all tid i världen, vilket hen kanske har också. Men har låntagarna alltid det? Dronten vill ibland prata och prata och delar gärna med sig av sina kunskaper.




/AnnaJ o Per

Eldbärare

Detta är andra boken (av planerade fyra) i den spännande fantasyserien Berättelsen om blodet av Anders Björkelid. Del 1, Ondvinter, har Malin skrivit om här. Eldbärare tar vid där Ondvinter slutar. Tvillingarna Wulf och Sunia har fortfarande mycket att lära om Blodets hemligheter, och tvingas in i olika roller enligt Traditionen, roller som de inte alls trivs med. Enligt Traditionen ska män syssla med sitt och kvinnor med sitt, en separation som tvillingarna är ovana vid. Hotet från Kylan är överhängande liksom ett krig. Men få vill tro att Kylan återvänt och det faller på Sunia och Wulf att försöka varna om hotet. Deras färd tar dem till en avlägsen stad där inget är vad det verkar vara.

I denna del är det främst Wulfs perspektiv som dominerar, i Ondvinter var det lite speciellt med vi-perspektivet, som dock går över i Sunias. Det jag gillar med denna fantasyserie är att det är en välskriven, svensk, klassisk fantasyserie, fast med otraditionella könsroller. Ondvinter var dock snäppet bättre, jag tror att det har att göra med att historien i Eldbärare tappar fart. När tvillingarna vistas i staden Funisburg finner de sig helt plötsligt i en låst position som innebär mycket väntan för karaktärernas del. Denna väntan påverkar även berättelsen som blir lite händelsefattig. Sen tycker jag att Sunia som karaktär är mer spännande än Wulf, vilket kan förklara att jag gillar Ondvinter mer. Denna bok känns mer som en parantes, en transportsträcka. Jag hoppas och tror att nästa del blir mer spännande.

Låna Eldbärare här.

/AnnaJ

Veckans fråga

Förra veckans fråga om meningen med livet blev oavgjord.
"Kärleken" och "Den skapar man själv" fick lika många röster.
Så till veckans fråga.
"En svala gör ingen sommar, men..."
Ja, vad tycker du gör att det känns att sommaren är här?