På vårens första cirkelträff diskuterade vi en svensk klassiker; Carl Jonas Love Almqvists Det går an (1839). För er som inte läst den kan jag sammanfatta handlingen så här: Tiden är slutet på 1830-talet. Under en resa med ångbåten Yngve Frey träffas den unge sergeanten Albert och glasmästardottern Sara. De blir förälskade och Albert bestämmer sig för att följa Sara på vägen så att hon ska få en reskamrat. Efterhand som känslorna utvecklas förklarar Sara sin syn på äktenskapet som ett onödigt ont, och Albert låter sig omvändas i denna fråga.Deltagarna uttryckte att de ansåg boken vara väldigt modern i och med att Almqvist låter kvinnan, Sara, ikläda en mer traditionell mansroll och dess kritik mot äktenskapet. Den är skriven nästan 100 år innan kvinnan fick rösträtt i Sverige, i ett kristet samhälle och författaren var både man och präst. Detta ledde som bekant till en hel del uppståndelse. I cirkeln fanns det lite olika åsikter om huruvida detta var en harmlös bok eller ej. Visserligen är den kanske harmlös i dag, men då den kom var den ett radikalt debattinlägg. Att Almqvist förespråkar att kvinnor ska ha hand om sina egna egendomar och hur han kritiserar skråväsendet samtidigt som han uttrycker kritik mot äktenskapet som insitution, sågs ej med blida ögon.
Många i gruppen upplevde att den var ganska seg, om än rolig och att det var en söt kärlekshistoria. Att den är så pass kort var ett plus med hänsyn till segheten och språket. Den var ganska svår att komma in , och många referenser kanske går en modern läsare förbi. Dramaturgin och uppbyggnaden av kärlekshistorien kändes ganska främmande och det ålderdomliga språket och meningsuppbyggnaden kan vara ett hinder i läsningen av Det går an. Dock är det en rolig historisk tillbakablick och en del roliga uttryck förekommer. Men som sagt är det svårt att förstå mellanrummmen, det som inte sägs. Därför var det bra att läsa med ett syfte, för bokcirkeln, annars kanske många hade gett upp. Just för att förstå sammanhangen hade det varit bra med ett förklarande förord.
En viktig sak som vi hade lite svårt att förstå oss på, är varför Sara överhuvudtaget faller för Albert. Albert som ser ned på henne, som är taskig med tjänstefolket och som överlag är ganska dum och säger många plumpa saker. Han påminner lite om arkitekten i Pennskaftet av Elin Wägner, som vi läste i höstas. Denna koppling härrör främst ur det faktum att Albert ändå lyssnar på Saras åsikter och respekterar henne som människa, inte bara som kvinna. Detta är den enda lindrande faktorn när det gäller Alberts attraktionskraft på Sara. Han låter sig påverkas. Men är det för att han är man som han kan bete sig lite hur som helst? Sen är frågan om de ska komma att ha ett platonskt förhållande? Verkar inte finnas någon större passion dem emellan och att få ett oäkta barn kan ju inte direkt gynna deras planer.
Förutom kvinnosaksfrågan berörs även klasskillnader. Karaktärerna försöker dela in folk efter klassmarkörer och har ett behov av att kategorisera människor och egenskaper. Särskilt Albert försöker utröna Saras klasstillhörighet för att han ska kunna hamna i överläge, han vill absolut inte vara lägre än henne. Vi tror att Almqvist använde sig av greppet att visa hur det ser ut och går till i samhället för att belysa och på så sätt kritisera. Vi blir väldigt nyfikna på hur det kom sig att Almqvist engagerade sig i dessa frågor från början, han var trots allt en kyrkans man som kritiserade kyrkan och han var en man i 1800-talets samhälle med allt vad det innebar.
Det är det lite konstigt att boken är en plädering för kärleken, och en kritik mot det praktiskt arrangerade äktenskapet, samtidigt som Alberts och Saras relation gestaltas väldigt platonskt. Det är något klassiskt i hur Albert är jägaren och Sara inledningsvis är väldigt avvisande och avståndstagande och sedan låter sig förföras. Men i ärlighetens namn skedde det ganska omärkbart och utan större gester. En lite trist sak är att Saras syn på äktenskapet förklaras med att föräldrarna hade ett dåligt äktenskap. Det hade varit mer intressant om hon besatt denna värde- och idégrund rent ideologiskt. Nåväl man kan ju inte få allt.
Sammanfattningsvis en viktig och stundom underhållande bok, med ett ålderdomligt och svårtillgänligt språk.
Vad tycker du om boken?
Nästa gång läser vi den feministiska klassikern Glaskupan av Sylvia Plath. Missa inte det.
/AnnaJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar