Illa far landet

Vi lever fel. Vi dyrkar pengar och dess ägare. Det hävdar Tony Judt i sin bok Illa far landet. De senaste tretti åren har vi gjort det fint att sträva efter materiell egennytta. Men meningen med livet är inte att bli miljardär, menar han. Det är istället att komma bortom det egoistiska habegäret och istället göra något för, och tillsammans, med andra.
Den här boken är en beskrivning av den västeuropeiska välfärdsstatens uppgång och fall. Perioden från andra världskrigets slut till 1975 var dess guldålder. Den tiden kännetecknades av en närmast mirakulös ekonomisk tillväxt. Samtidigt minskade de ekonomiska klyftorna dramatiskt och sociala trygghetssystem som fri utbildning, fri sjukvård, allmänna sjuk- och pensionssystem, etc, etc infördes.
Det var extraordinärt för efter krig brukar ekonomisk nedgång följa, ju större krig desto större nedgång. Förklaringen till att det inte blev så, var enligt Judt, att ingen längre (alla hade den Stora Börskraschen i färskt minne) trodde på marknadens magiska egenskaper. Politikerna, oavsett partifärg, mobiliserade staten för att styra, reglera och planera ekonomin, och medborgarnas väl och ve.
Tiden gick och vi glömde läxan. I slutet av sjuttiotalet vände det, och nu dyrkas privatiseringar och människor är besatta av att bli förmögna. Utförsäljningen av offentliga tillgångar har inte gett några märkbara kollektiva fördelar. Samtidigt har de ekonomiska klyftorna ökat dramatiskt, och detta har lett till sociala problem och minskad social rörlighet.
Tidigare skapades rikedomar genom produktion av varor och tjänster. Nu har vi en förvrängd ekonomi där enorma förmögenheter byggs upp med finansiella transaktioner.Grunden för detta är en falsk föreställning om gränslös ekonomisk tillväxt.
Den fria marknaden kapsejsade vid den senaste krisen 2008 och regeringarna återgick till en Kenyansk penningpolitik och öste ut pengar. Författaren hävdar att många länder egentligen för en socialdemokratisk politik, fast samtidigt så har de glömt hur man marknadsför den. De klarar inte att försvara den offentliga sektorn utifrån kollektiva behov, eller utifrån principer.
Boken har mer tillbakablickar än nya framtidsvisioner. Han menar att socialdemokratin för att bli en kraft att räkna med i framtiden ska söka sina rötter, och på nytt aktualisera sina kärnvärderingar, som solidaritet, social rättvisa mm.
Vi kan inte låta ekonomin styra allt utan vi måste istället få en debatt som är etiskt orienterad, menar han. Kommande klimatförändringar kommer också att kräva starka stater som samarbetar för att lösa problemen som uppstår. Samarbete och kollektiva lösningar kräver förtroende. Ju mer människor har gemensamt desto mer litar de på varandra. Så om samhället är mer jämlikt så finns det alltså också mer ömsesidigt förtroende, säger han.

/leif