Varför Knausgårdssviten gör mig till en engagerad läsare

Jag har läst del tre i Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Jag gillar verkligen de här böckerna. Det är en skildring av ett liv. Det är inte kronologiskt berättat utan man får en bit här och en där, men logiken i hur det berättas är ändå självklar. Därför blir det intressant.

Som exempel på hur upplägget får mig att bli en engagerad läsare kan jag nämna att man i del två får läsa hur Karl Ove kände sig feminiserad av att dra barnvagn och gå på babyrytmik. Jag blev väldigt upprörd och frågade mig ifall det var värt att fortsätta lägga ner tid på att läsa om denna idiot. Jag försonades dock med berättelsen eftersom jag tyckte att Karl Ove utvecklades.I del tre förstår man att hans rädsla för feminisering beror på något som hände under hans tonårstid. Men det skrivs inte på näsan och gör berättelsen långt mer intressant än om man fått svaret först. Samtidigt så finns det inga försök att smickra läsaren, vilket blir själva alibit för berättelsen. Att läsa en flera tusen sidor lång och insmickrande berättelse om författaren hade knappast kunnat kallas god litteratur.


Men vem är huvudpersonen är det Karl Ove eller är det hans far? Den far som för övrigt inte namnges för att unvika stämning från Knausgårdsläkten som är förgrymmade över skildringen, vilket skapat stor debatt i Norge.

Ett av böckernas tema är i alla fall fadershat. Det får mig att fundera över hatets natur. Kan det vara konstruktivt med hat eller är förlåtelse alltid det eftersträvansvärda? Efter att ha läst det här vet jag inte längre. Men jag är nyfiken på att ta reda på vilka svar läsningen av de här böckerna ger. Inte för att jag tror på någon sanning, utan just för att jag tror att sanningen är relativ. Jag är intresserad av olika svar.

I den här delen befinner vi oss uteslutande i barndomen upp till de tidiga tonåren. Läsaren får lära känna fadern lite mer, man förstår att han slåss och att Karl Ove är rädd för honom. Min tröst i läsningen om denne man som skildras så osympatiskt är att jag vet att det går åt helvete för honom. Därför blir läsningen av böckerna en läsning av mig själv. Det är så bra litteratur skall fungera, den skall bjuda in läsaren. Det gör Knausgårdssviten. Boken finns att låna här
/Karin