Mejla till gamlestadens.bibliotek@ostra.goteborg.se under rubriken Fråga Anna-Karin så hjälper vi dig med ditt problem. Lösningen presenteras här på bloggen.
/Karin & Anna J
...är här! Nä jag skojar bara. Men om du vill läsa en fiktiv berättelse om den så kanske Outpost av Adam Baker kan vara något. Personalen ombord oljeplattformen Kasker Rampart befinner sig på världens ödsligaste och mest ogästvänliga plats i Arktiska oceanen. Borrarna står stilla och endast en liten del av besättningen är kvar i väntan på att få åka hem. Så börjar nyheterna sända ut oroväckande bilder från någon slags epidemi som drar fram över världen och en efter en slutar sändningarna helt. Personalen är övergiven, ingen kommer för att hämta dem, maten sinar, personalen slåss och vem vet om det ens finns något hem att återvända till. Ombord oljeriggen finns prästen Jane, en överviktig och självmordsbenägen antihjälte, som dock finner sig i sitt rätta element när allt går åt helvete. Inte ens världens ödsligaste plats kan dock skydda Kasker Ramparts besättning mot den dödliga smitta som ödelagt jordklotet. Just det, glömde jag säga att det handlar om någon form av zombieepidemi?
... blev inte en bibliotekarie i år heller men dock en annan värdig vinnare som gjort mycket för humorsverige. Grattis Mia Skäringer! Skäringer är aktuell med sin bok Avig Maria som är hennes andra bok efter Dyngkåt och hur helig som helst som Leif bloggat om tidigare, lär här. Mest känd är hon kanske från radioprogrammet Roll On och tv serien Mia och Klara.
Den svenska klassikern Utrota varenda jävel av Sven Lindkvist, som utkom 1992, kommer nu i en pocketutgåva. Det är en grundlig genomgång av rasismens och folkmordens historia.
Problemet när man läst för många hyllningar och omdömen av en bok (eller en film eller vad som helst egentligen) är som bekant att förväntningarna är skyhöga. Om Evig natt av Michelle Paver (ja hon som skrivit ungdomsserien Vargbröder) har sagts att det är den läskigaste boken, att man blir mörkrädd på ljusa dan, att man får svårt att sova etc etc. Som sagt, jag började läsa med en föreställning att jag skulle bli räddare än när jag som barn tjuvkikade på Poltergeist eller när jag såg The Grudge (och jag kan fortfarande inte ha öppna dörrar runt mig när jag ska sova).
I söndags, den 18 december, var det den Internationella migrationsdagen, en dag som vi kanske inte märkte av så mycket. Just därför tänkte jag lyfta fram dagen här och nu, några dagar senare...
I Stadsmissionens rapport Hemlös 2011 kan man läsa att uppbrott hemifrån på grund av rymning eller utkastning drabbar 11 procent av Sveriges gymnasieungdomar. De flesta av dessa rymmer från något - ofta en konfliktfylld och problematisk hemmiljö präglad av fysiskt/psykiskt våld eller missbruk. 

På höstens sista feministiska bokcirkel åt vi pepparkakor och saffransklipp och diskuterade Lift, Hanna Wikmans debutbok från 2010. Boken handlar om Jonni som liftar runt på sommaren och lämnar flickvännen Emelia ensam hemma på Fårö. På resan möter hon Liv som är något av en yrkesliftare. På sin väg runt Europa träffar de många olika människor. Samtidigt börjar Emelia bli less på att vänta på Jonni hemma på Fårö.
Boken finns att låna här
Eftersom det är julmånad så bjuder vi också på en miniföreläsning med stjärnförfattaren:
Carolina Fredrikssons debutbok Flod blev nominerad till Augustpriset för årets svenska skönlitterära bok. Jag var inledningsvis kluven inför denna bok. I ena stunden lät det väldigt intressant, i andra som en trist och pretentiös berättelse (alltså innan jag fått den i min hand). Hur kul kan det vara med två små barn som bor under en bro egentligen? Väldigt kul skulle det visa sig. Fast kul är helt klart fel ordval, intressant är mer passande. Efter ett lite svajjigt första kapitel så blev jag plötsligt väldigt engagerad i barnen Kappen och Alkas öden. Kappen är en liten pojke på kanske 4-5 år och Alka en tjej på kanske 9 år. De bor alltså ensamma i en husbil under en stor bro, en miljö som har många likheter med den under Älvsborgsbron, dock är detta en fiktiv plats. Deras tillvaro är en kamp för att överleva, en tillvaro som fylls med lika delar fantasi som allvar. Detta är förstås väldigt spännande, vad är det som har hänt, varför lever de ensamma under bron? Då och då får de besök av den unga kvinnan Ina som bor i staden på andra sidan floden, vem är hon egentligen? Vad har hon för relation till barnen? Allting är så skickligt skildrat ur barnens synvinkel, och den hierarki och skillnad i synsätt som kommer sig av några års åldersskillnad är fantastiskt beskriven. Alka som är på gränsen till någon slags vuxenvärld men ändå så mycket barn, och Kappen som litar på henne med ett småbarns naivitet. Båda har varit med om för mycket men har en osviklig fantasi som räddar dem. Åh Kappen, Kappen, han är ju för härlig! Detta är en trevlig bekantskap och både vacker, rolig och sorglig på samma gång. En oväntat uppskattad läsupplevelse med ett underbart språk.
Den glädjelösa ön av Enrique Fernández är en tecknad serie för alla åldrar skulle jag vilja säga, ja kanske inte de allra minsta men... Lite som SVT:s omgång av julkaldendern, alla kan få ut något av den oavsett ålder. Fantastiska teckningar, det finns något slags sken i dem som gör att jag tror att det är datoranimerat, fast så mycket bättre och snyggare än datoranimering. Det är en berättelse full av humor, mystik och spänning. Geologen Milander Dean kommer till en enslig ön som när sig på fiske, den glädjelösa ön, för att studera stenar. Ön är nämligen full av konstiga klippformationer och stenbitar. Dean själv är en ganska glädjelös person som lidit av en stor förlust. Väl på ön träffar han dock den långt ifrån glädjelösa lilla flickan Eli, som är full av fantasi och berättelser och försöker muntra upp den buttre geologen. Eli berättar de mest fantastiska historierna, något som Dean bara fnyser åt. Men vem är det egentligen som har rätt, något rör sig på ön som inte kan förklaras av vetenskapen eller av Dean.
Jag har läst del tre i Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit Min kamp. Jag gillar verkligen de här böckerna. Det är en skildring av ett liv. Det är inte kronologiskt berättat utan man får en bit här och en där, men logiken i hur det berättas är ändå självklar. Därför blir det intressant.
Slutstation Rättspsyk är en skrämmande och angelägen reportagebok av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Det handlar om unga tjejer med allvarligt självskadebeteende som tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar trots att de inte har dömts för något brott. De utgör inte heller något hot, eller någon fara för andra.